Andrei Tarkovskij. Filmaren som tänkare

apr152012

Skrivet av John Andersson

Film - Porträtt

Andrei TarkovskijDen 4 april, 2012, skulle den ryska filmskaparen Andrei Arsenjevitj Tarkovskij ha fyllt 80 år.

 Nu ska jag bejaka detta faktum, och diskutera Tarkovskijs konstnärskap. Men först tänker jag vara fräck nog att angripa ämnet genom en avstickare.

Vid 30-talets slutskede flydde Vladimir Nabokov ett nazi-hotat Paris, och inledde en sporadisk karriär som akademiker vid en rad amerikanska universitet. Bland annat höll han kurser om rysk litteratur vid Wellesley College och Cornell University, i vilka han föreslår en tes om Leo Tolstoj som ”märkligt nog aldrig har uppmärksammats av kritiker”: Tolstojs prosa har en förmåga att hos läsare framkalla en sensation av fullständig verklighet, av kött och blod. Men denna sensation framkallas inte av hans livfulla beskrivningar och känsla för upplysande detaljer (en annars konventionell uppfattning) – den framkallas av hans unika hantering av tid:

Vad som verkligen förför den genomsnittlige läsaren är Tolstojs gåva att förse hans fiktion med tidsvärden som motsvarar vår egen känsla för tid. Tolstojs prosa håller takten med vår puls, hans karaktärer verkar röra sig med samma gung som folket som passerar under vårt fönster medan vi sitter och läser hans bok.

Nabokovs tes är tilltalande, men hans presentation av tesen otillräcklig. Tidshanteringen i Tolstojs romaner belyser nämligen någonting väldigt grundläggande men ofta förbisett gällande all form av effektivt berättande: det vill säga, vår vardag är vanligtvis strukturerad efter en linjär och oavbruten påföljd av identiska tidsenheter (minuter, timmar, dygn, veckor, och så vidare); men en riktigt bra berättelse lyckas kapa denna struktur, och tillåta oss att, för en kort stund, fullständigt leva genom personer, händelser och processer som rörs i en tidsrytm som inte är linjär och identisk, utan elastisk och dynamisk. Vi kan åtnjuta utdragna framställningar av explosiva ögonblick, och skära bort alla de triviala bestyr som vanligtvis ockuperar en på tok för stor portion av våra liv.

MartyrologionMed filmens entré tilldelades berättarkonsten skinande nya verktyg för att reglera just denna upplevelse av tid. Val av bakgrundsmusik, val av ingen bakgrundsmusik, dialogens tempo, gesternas tempo, klippningens tempo – alla har en distinkt, men ofta subtil inverkan på hur tid reflekteras på bildskärmen; och de filmer som har utnyttjat dessa verktyg med mesta kreativitet är, upplever jag, också de filmer som känns mest förtrollande. I Ozus Tokyo Story fungerar kameran som ett extra samvete med en separat rytm; på lagom distans saktar den ner, och dröjer kvar över karaktärernas tysta konfrontationer i precisa små bilder med ett renässansens sinne för balans och symmetri. Den distanserar ögonblickets bedövande brus och ger rum för perspektiv och reflektion. Hollywoods Hays code-era utnyttjade filmmediets verktyg till motsatt effekt, med enorm framgång; i verk som His Girl Friday och Trouble In Paradise är varje scen sprängfylld med gnistrade dialog, regisserad på ett manér så snabbt, men så lätthänt, att de får nittio minuter att kännas som nitton.

Andrei Tarkovskij utnyttjade filmmediets potential till mer extrema mått. Hans filmer är ofta, som många vet, väldigt långsamma. Hans ambition var inte justera vår känsla för tid så mycket som att göra den intensivt påtaglig. Och om tiden ska få utrymme att göra sig till känna, så måste naturligtvis klippen vara utdragna. (Enligt Tarkovskij själv innehåller Spegeln runt hundra tagningar, när de flesta filmer av samma längd innehåller mellan fem hundra och tusen tagningar.)

I boken Att skulptera i tid förklarar Tarkovskij att tiden i en filmtagning gör sig till känna när ”du känner något betydelsefullt, något sant, som går bortom händelserna på bildskärmen […], ut till oändligheten”. Här har vi med andra ord en oerhört seriös herre, vars konst strävar efter att tangera det absoluta. Han använder handling och karaktärer för att tackla existensens stora mysterier; de rör sig slött men väldigt, tills de hos oss tittare har avskalats till sina renaste element och blåsts upp till sublima abstraktioner, programmerade att vagga in oss i trans.

Ivans bardom

När han gör detta med framgång blir det oerhört vackert. Men av samma anledning har hans filmer också en hos många ökänd tendens att distansera och uttråka. Och till skillnad ifrån kosmopolitiska landsmän som just Tolstoj och Nabokov så alstras inte Tarkovskijs skapelser ur den konkreta verkligheten – de drivs snarare av ett ständigt engagemang med idéernas värld, någonstans högt, högt uppe i det blå. Därför är det inte konstigt att så många av hans filmer har en religiös lyster; därför är det inte konstigt att han verkar ha varit så besatt av Dostojevskij (mer om det sen); och därför är det inte heller konstigt att många tittare verkar ha svårt att hamna i fas med hans meditativa lunk. Om filmen lanserades och exploaterades som ett populärt massmedium – ifrån D.W. Griffiths spektakel och Eisensteins propaganda, via den fysiska komiken hos Keaton och Chaplin, till Welles dramatiska precision och Godards frijazziga klippteknik – där den (ofta snabba) klippningen fungerar som primärt medel för att engagera tittarna i ett medryckande flöde, så demonstrerar Tarkovskij ett syfte för filmens som konstform som marscherar i rakt motsatt riktning. Här reflekteras mer grandiosa ambitioner, en vilja att fånga ett uttryck på samma våglängd som Bachs fugor, Leonardo Da Vincis porträtt eller, för den delen, Rubljov ikonbilder. Hans obstinata slowmotion formulerar en estetisk vokabulär som inte är av och för 1900-talet; han manifesterar idéer och motivationer med större självständighet, där universella teman och hela den västerländska kanon agerar som bollplank.

SpegelnFörra veckan fick svensk bokmarknad en ny insyn i denna självständiga tankevärld: Umeåbaserade Atrium förlag ger för första gången ut Tarkovskijs dagboksanteckningar på svenska. Detta matiga ting på drygt nio hundra sidor inleds i april, 1970 (det vill säga, efter färdigställandet av hans två första långfilmer, Ivans Barndom och Andrei Rubljov), och avslutas i december 1986 (samma månad som hans allt för tidiga bortgång inträffande). Dess innehåll är minst sagt mångfacetterat. För er som trissas av intima inblickar i Tarkovskijs vardagsbestyr så erbjuds här både strunt (”Pratade med Larissa idag [Tarkovskijs fru]. Hon ska träffa Sizov idag”) och ocensurerade grymheter (”…gav Olga [Tarkovskijs styvdotter] stryk igår med hundkopplet, ordentligt med stryk. Jag stod inte ut med hennes fräckhet och liknöjdhet. Och jag känner absolut ingen ånger”).

Anteckningar som dessa må vara intressanta och småkittlande, men tack och lov blandas de ut med mer näringsrikt stoff. Som kontrast emot hans höga stilistik så visar sig dagböckerna innehålla en okaraktäristiskt spontan fördelning av lika delar bråk, citat, lyrik, kritik, anekdoter, inköpslistor, korrespondens, projektplanering, namedropping, generellt privat grubbel, generellt allmängiltigt grubbel, och plötsliga sidosteg ut i regelrätta miniessäer.

Dagböckernas titel indikerar en ansenlig andel av innehållet, och jag utmanar dig att läsa den högt utan att snubbla över dess stavelser; den heter Martyrologion, vilket enligt Christo Burmans introduktion är obskyr kyrkoslaviska för ”martyrkalender”. ”[Det är] en pretentiös och bedräglig titel”, skriver Tarkovskij, ”men låt den stå till minne av min obetydlighet – outplånlig och fåfänglig”. Denna ytterst rysk-ortodoxa tendens för både estetik (titeln) och livsåskådning (att hämta tro och hopp ur vetskapens om ens litenhet) är generöst utspridd över bokens sidor. De sakrala formspråken ifrån hans filmer resonerar ofta och gärna. I oktober, 1986, funderar han på framtida projekt: ”Ska man filma Evangeliet och avsluta med det? Hur ska man gå tillväga? Hur filma?../ Lukasevangeliet har ett mycket poetiskt och harmoniskt sätt att uttrycka sig”. I september, 1970, önskar han att en vän ska komma tillbaka ifrån en Parisresa, då ”han har lovat att ta med sig skivinspelningar av Bachs Johannes- och Matteuspassioner.” Den 19 juli, 1982, är han upprymd över Maria Madre di Tutti, en bysantisk ikon som han upptäckte när han besökt ”en kyrka nära Piazza Navona för att meditera”.

Den yttersta domen. en film om Andrej RublevVid andra tillfällen ringer ett djupare eko ifrån de idéer som Tarkovskijs karaktärer så ofta uttrycker. I Stalker frusteras stalkern över professorn och författarens skepticism (”det är allt som folk har kvar på denna jord, […] Ifall de inte har något hopp kvar! Varför då förstöra hoppet?”); I Andrej Rubljov utför Kirill kritik över Rubljovs ikoner (”han målar elegant och skickligt, men han saknar rädsla och tro – tron som kommer ifrån hjärtat!”); och i dagböckerna besväras Tarkovskij över cynismen i Kurt Vonneguts Vaggan:

En rappt skriven men ack så dyster bok. Men pessimism har ju egentligen väldigt lite med konst att göra. Litteraturen är – liksom konsten generellt – religiös. När den är som bäst ger den styrka och ingjuter hopp i denna värld som nu nått absurda nivåer i sin monstruösa grymhet och meningslöshet.

I såväl filmer som dagböcker upprepas denna poäng, med mer eller mindre subtilitet. Det är ett allvar som känns väldigt ryskt, av samma sorts anslag som också upprepas i romanerna hos en författare som Fjodor Dostojevskij. Och detta är Tarkovskij uppenbarligen medveten om. ”Dostojevskij skulle kunna bli en förklaring till allt som jag vill göra inom filmen”, skriver han i dagböckernas allra första sida, efter att han tillsammans med en kollega har börjat diskutera en möjlig filmatisering om författarens liv. Dagböckerna är fyllda med bekymmer och funderingar kring de problem som hans kreativitet reser. Problemen är ibland politiska, ibland finansiella, ibland estetiska, ibland allting sammatidigt; men nästan uteslutande ger de oss en fascinerande och instruktiv insyn i all krux som berör något så omfattande som en långfilmsproduktion. Kanske mest engagerande av allt är att få läsa om de filmer som aldrig skapades (förutom Dostojevskijbiogafin planerades bland annat en filmatisering av Idioten, en film om Tolstojs sista dagar, och en stockholmsproduktion av Hamlet, med Erland Josefsson och Max von Sydow på rollistan). Dessa anteckningar ger inte endast en klarare beskrivning av Tarkovskijs ambitioner, konstnärliga smaker, kompromisslösa integritet, och bistra misslyckanden; de ger oss dessutom möjligheten att föreställa oss hans beundransvärda men ofta svåra karriär genom prismat av en alternativ utveckling. Det sista livstecknet av Idioten och Dostojevskijbiografin noteras 1983, tretton år efter att de först presenterades: ”Han frågade mig om mina Dostojevskijplaner. Jag svarade att jag inte var säker på Dostojevskij.” Därmed basta.

StalkerI fortsättningen dyker Dostojevskij – i sällskap med tre fjärdedelar av den västerländska litteraturhistorien – endast upp i citatform. Stundtals verkar just samlandet av tänkvärda citat utgöra huvudsyftet med Martyrologion. Helst härstammar citaten ifrån antingen manliga författare (Pushkin, Hesse, Mann, Dostojevskij, Bely, et al), renässansens hjältar (främst Montaigne), antika gurus (Seneca, Cicero, Horatius), eller helgon och apostlar (Matteus, Lukas, Johannes, Paulus, Augustinus, Antonius och så vidare). Allt detta är bra. Hans sammanställningar av visdomsord är inte bara intressant och upplysande läsning – de indikerar dessutom den kanske bästa fingervisningen emot Tarkovskijs egenskaper som filmskapare. Utan biografiska distraktioner urskiljer vi här är en känslig men rigorös kulturman med en liturgisk fäbless, en person som onekligen har gjort sin hemläxa i det konstnärliga hantverkets ABC, och som verkar fullständigt oförmögen att separera sin egen identitet ifrån alla de målningar, böcker, och teologiska resonemang som uppenbarligen utgör en så central del av hans existens.

Denna mix påminner oss också om hur tätt Tarkovskij sammankopplar estetik med en specifik föreställning om Sanningen – en föreställning som gör hans uttryck säreget på de mest magnifika vis, men som också orsakar tillfälliga bristningar. Ta Idioten. Det är en på många vis fantastisk roman med filosofiskt djup. Men hur hade en filmatisering av Idioten egentligen sett ut? Detta är en bok som i de flesta upplagor klockar in på minst sex hundra sidor, och som till väldigt stor del består av långa dialogsessioner. Att ta in hela denna historia via bildskärm i en enda sittning skulle kanske vara underbart, men det skulle med skaplig sannolikhet också kunna vara ganska långtråkigt.¹ Är detta symptomatiskt? Enligt Tarkovskij handlar hans estetik om att ge tidens gång utrymme att komma till känna, och därmed slå an ett slags sanningsenligt ackord. Men att representera tid på detta vis är inte helt oproblematiskt. I januari 1981 förbereder han sig inför Nostalghia, och skriver såhär:

NostalghiaTiden (uttryckt genom ett tillstånd, vädrets förändring, ljusets rörelse och så vidare) blir scenens främsta kännemärke. Svårigheten ligger i att få den formella strukturen att inte upplevas som ansträngd. Klippningen måste kännas organisk i sin längd. Det är absolut nödvändighet att bygga hela episoden på flyktiga tillstånd, på den underliggande kraften, det ”svårfångade”, på de saker som inte möter oss i filmen på grund av svårigheten att fixera dem, på grund av deras instabilitet.

I hans bästa stunder lyckas Tarkovskij med just detta, att ge klippningen en organisk längd, och att bygga upp en svårdefinierad och därför attraktiv ”underliggande kraft”. För öppensinnade tittare är skönheten i dessa stunder omedelbar och slagkraftig. Tarkovskij är en mästare på att projicera sublimitet, men samtidigt saknar många av hans filmer en dynamik som kan bibehålla vårt intresse. Jag upplever filmer som Andrej Rubljov och Stalker enastående – här lyckas bild och musik frekvent bygga upp en energi som saknar motstycke – men inte som en helgjuten helhet. Martyrologion är rik på exempel av Tarkovskijs snäva och osmakliga förakt emot bred underhållning. Han var aldrig intresserad av att utforska och anspela på tittarnas premisser, och därför finner jag det stundtals svårt att anpassa mig efter hans premisser. I Tarkovskijs skapande må behandlingen av tid ha varit ett väsentligt grundämne. Dessa idéer må ha varit intressanta på ett teoretiskt plan (och hos aningen smidigare regissörer som Ozu och Bresson, även på ett praktiskt plan). Men jag beundrar hans filmer trots snarare än för hans ytterst medvetna tidshantering.

OffretDet som verkligen bär upp Tarkovskij filmer är, tror jag, någonting ganska annorlunda och mycket mindre komplicerat. Någonting som ironiskt nog är ett element av precis det som han såg ned på: den omedelbara, effektfulla, nästan lättillgängliga skönheten i hans bildspråk. Det vill säga, Tarkovskijs filmer påminner om målarkonst mer än filmkonst.

Tarkovskij skriver en gång att han ser sig själv som agnostiker, men ändå är dagböckernas mest förekommande figur troligtvis Gud själv. Kristendomen gav honom inte en uppriktig trosuppfattning så mycket som en terminologi i vilken han kan konkretisera de existentialistiska koncept som ockuperar hans resonemang. Och det är precis denna drift, förmågan att illustrera abstrakta resonemang i direkta kraftfulla bilder, som lyfter hans filmer till eteriska höjder.

I bakgrunden av Tarkovskijs filmer så fungerar Martyrologion som någon slags lättsmält motpol. Denna bok är belysande, men alldeles för fragmenterad, osammanhängande, och motsägelsefull för att ge behändig läsning från pärm till pärm – men i sann otarkovsijansk anda uppmuntrar jag er att plocka en kopia, bläddra igenom den på måfå, och hänge dig i små, spridda doser åt dess mångt och mycket saftiga innehåll. Helst bör den nog läsas iförd pyjamas, med ryggen emot huvudkudden; här finns tillräckligt med lösgodis för att tillförse åtminstone ett halvårs sängläsning. Tack vare dess fethet så fungerar den även utmärkt som lättviktshantel till morgongympan.

John Andersson

1. En disclaimer: Flera filmatiseringar av Idioten har faktiskt gjorts. Och den mest kända är signerad Akira Kurosawa. Jag har inte sett någon av dem.

    

Källa

Andrej Tarkovskij
Martyrologion : Dagböcker 1970-1986
Översättare: Håkan Lövgren
Redaktör: Christo Burman
Atrium

NÅGRA TRAILERS:  

Spegeln

http://www.youtube.com/watch?v=7ePQ5VY87Sw

Solaris

http://www.youtube.com/watch?v=YARi25_5Egw

Andrej Rubliov

http://www.youtube.com/watch?v=FAuVQ1gVdEU

Stalker

http://www.youtube.com/watch?v=UPUyR3aFMJQ

Nostalghia

http://www.youtube.com/watch?v=0G8Dc8z-qXs&feature=related

Offret

http://www.youtube.com/watch?v=ahxujJlYwZU