Ken Russell. En kärleksfull dödsruna

feb242012

Skrivet av Ivo Holmqvist

Film - Porträtt

Ken Russell (1927-2011)Bara några dagar efter Shelagh Delaneys död avled Ken Russell som en gång porträtterade henne i en sympatiskt opretentiös kortfilm, som jag skrev häromdagen. Han hade en brokig bakgrund, var född i Southampton där fadern drev en skoaffär medan den labila hustrun och sonen gick på bio. Han höll sig inte till pappas läster, var inget skolljus, mönstrade på fraktfartyg och en tid i RAF, var balettdansör i fem år tills han insåg att hans ben var för korta och stabbiga, utbildade sig till fotograf, blev frilans bland annat för Picture Post – och fick tidigt aptit på klassisk musik och intresse för kompositörers liv, inte minst deras sexuella leverne. 

Han gjorde en lång rad mycket personligt vinklade tonsättarporträtt för BBC, av skiftande art och kvalitet, om Mahler och Liszt, Debussy och Tjajkovskij, Bartok och Prokofiev. Den om Elgar är välkammat välanpassad, den om Richard Strauss som nazist desto mera kontroversiell, på eller över gränsen för det äreröriga, ”a gratuitous gathering of Russel´s unbridled sense of pictorial madness and decay”, enligt en syrlig kritiker. Den censurerades och har visats sparsamt, och då bara i klippt skick. Den bästa i raden är nog ”Song of Summer” (1968), om Frederick Delius sista fyra år när han var blind och lam av den syfilis som han ådragit sig i Paris i sin ungdom.

Att den filmen blev så bra var till stor del Eric Fenbys förtjänst, Delius hängivne handräckare som inte bara såg till att mästarens musikaliska uppslag kom på notpapper utan också skrev en fin bok om samarbetet dem emellan,”Delius as I Knew Him” som filmen följer (den finns att läsa på nätet). Det är många år sedan jag såg filmen, men jag minns scenerna där man kånkar Delius i en bärstol högt upp på ett berg med vid utsikt (som han inte kunde se, men väl förnimma), och i ljudspåret Delius egen mycket engelska musik i ett framvällande flöde, lika vacker som Elgars men mera formlös. 

Flera av Russells långfilmer blev både berömda och beryktade. I filmatiseringen av D. H. Lawrences roman ”Women in Love” (1969) spelade Glenda Jackson en huvudroll, för den fick hon en Oscar, och märkligt nog lät censorn scenen där Alan Bates och Oliver Reed brottas nakna framför brasan passera. Den njugge filmhistorikern Robin Wood (som skrivit en bra liten bok om Ingmar Bergman) ansåg att den filmen ”irresistibly suggests a shampoo commercial" och kom med en negativ slutkläm: “The historical significance of Ken Russell´s work has unhappily little to do with any positive qualities of intelligence or sensibility”. Han påstod dessutom elakt att John Baxters bok ”An Appalling Talent: Ken Russell” var en studie som var ”aptly titled”.

Mera balanserad i sitt slutomdöme är amerikanen Ephraim Katz i sin magistrala ”Macmillan International Film Encyclopedia”: “Russell´s films are often coarse, symbol-ridden, pretentious, and confusing, but also often exciting and filled with a creative energy that sustains interest” men han påstår samtidigt att Russell jämförts med Orson Wells ”in his reputation for flamboyance, unpredictability, and excesses”.Hätskheten hänger fortfarande med i många av dödsrunorna, ser jag, där har man riktigt mycket dåligt att säga om den döde.

Samtidigt är uppskattningen av hans stora och brokiga produktion nästan total bland bloggarna som låter honom vila i frid. Många av hans filmer kan kanske lämnas därhän, men jag skulle gärna se hans version av Oscar Wildes ”Salome”, och den om Dreyfus. Och jag undrar hur han förfarit bildmässigt på slutet av sin film om dansösen Isadora Duncan, med hennes förskräckliga död i Nice 1927 när hennes sjal trasslade in sig i ekrarna på en öppen Amilcar och hon ströps ihjäl, en makaber olycka som nog kan bli ganska gräslig på film. Och åtminstone ”Song of Summer” skulle jag gärna se om.

Ivo Holmqvist