Bland gruvor och gangsters. Intervju med Shangjou Cai

dec222011

Skrivet av Roberto Fogelberg Rota

Film - Porträtt

Shangjou Cai visar upp Kinas bakgatorShangjou Cai vann i år Silverlejonet i Venedig med filmen ”People Mountain People Sea”, ett verk som visar hur livlig och mångsidig den kinesiska filmindustrin är. Denne regissör gästade i år Stockholms filmfestival.

I filmen befinner vi oss i västra delen av Kina. Det är ett kallt landskap som endast hyser några salt- och kolgruvor. Från gruvorna förflyttas vi sedan till en ny miljonstad. Det vi ser är inte den officiella bilden av Kina – en stark ekonomi, ett slags tiger – utan det är bilden av ett sjukt och avsides beläget land där poliser gör sitt yttersta för att uppehålla lag och ordning, men misslyckas med det.

I centrum av historien står en människa som vi aldrig skulle vilja möta på gatan, Lao Tie, gestaltad av Jianbin Chen som gör ett mycket starkt och övertygande porträtt. Vi ser hur han drabbas av ett hemskt dåd och till sist, efter att vi sett hans problem med familjen, hämnas han på det värsta sätt man kan tänka sig.

Fotografiet av Dong Jinsong är extremt väl genomtänkt, eftersom det utgår från en smutsig färgskala som starkt påminner om den som finns i spaghettiwestern (främst i Sergio Leones ”Once Upon a Time in the West”).

Varför har vissa karaktärer i filmen inte motorcykelhjälm? Skulle man kunna definiera din film som en samtida kinesisk western?

- Det var en markör för mig. Det är vanligt att bära hjälm i städerna men inte utanför dem. Det indikerar en plats där lagen inte existerar, där samhället lämnas åt sidan och där det absolut viktigaste är att överleva. Jag tycker att detta var en markering för att ge intryck av vad som är huvudämnet i min film, laglöshet i en viss del av Kina, något som man ofta suddar bort i massmedierna. Det är paradoxalt att dessa människor är nödvändiga för vår ekonomi, men samtidigt hamnat i skymundan. Jag ville presentera våldstematiken och hur pass långt det kan gå.

Sen är filmen kanske ett bra exempel på mitt eget sätt att se på verkligheten och människorna, ett synsätt som i sig är ganska pessimistiskt. Filmen är också ett försök att så mycket som möjlighet prova Jianbin Chens skådespelarförmåga. Han är en av mina vänner sedan gymnasiet. Hans karaktär är en symbol för många av de människor som vi möter på gatan i Kina. Mannen som utsatte hans bror för våld är mycket lik honom och det syns tydligt i scenen där Lao Tie är på besök hos sin brors banemans mamma. Hon tar emot honom som om han vore en son och vi förstår att han är mycket lik den andra karaktären och att våldet är det sätt som dessa människor kommunicerar genom. Jag har velat personifiera alla dem som har hamnat snett i utvecklingen.

Kan du berätta för oss hur du har använt dig av ljuset, av belysningen, vilken kamera du hade och hur du valde skådespelare?

- Trots att det fanns många svårigheter med att använda 35-millimeter i naturlig ljus valde jag att göra det. För mig var det nästan ett givet val, eftersom jag tycker att formatet fortfarande är överlägset de andra. Visserligen fanns det många problem, eftersom det rör sig om större apparater och vi förlorade i rörlighet även om vi använde oss rätt mycket av en standbykamera, mest i de alla svåraste scenerna, som de i slumområdet.

Vi var först tvungna att komma i kontakt med invånarna. Det var ganska svårt, eftersom många av de personer som bor i området där det finns några hus som kallas för Composite living bara bor där en kort tid och sen flyttar därifrån. De var mycket hjälpsamma trots svåra förhållanden.

När det gäller gruvan hade vi otroligt många svårigheter när det gäller belysningen. Jag valde två extra strålkastare. Vi spelade in med dem i de övre tunnlarna. Det skulle ha varit alldeles för svårt och riskabelt att gå längre ner. Jag var tvungen att skapa slutscenen i en studio i Peking.

När det gäller skådespelarna hade jag ett precist manus, så jag valde duktiga skådespelare, som killen som får sin arm förstörd av huvudrollsinnehavaren. Han är känd från tv-serier. Han ser ut som en trettonåring, vilket gör honom lika populär som Justin Bieber, men han är 23. Han var mycket professionell.

När det gäller mördaren, gestaltas han av Hong Tao som är en känd teaterskådespelare i Kina. Han brukar alltid spela roller där han talar mycket, men han hade få repliker i filmen. Sen hade jag och filmteamet idén att använda oss så mycket som möjligt av lokala förmågor och vi hittade bokstavligen några på gatan som visade sig vara mycket talangfulla, till exempel mördarens äldre mor men även killarna som arbetar i fiskaffären. De är inte kriminella men har trakasserats av mindre gangstergäng och baby gangs.

En av dem är shamanen, en roll som förmodligen inte kan förstås så bra av västerlänningar. Efter att kulturrevolutionen arkiverades fanns i hela Kina en strävan för att återgå till ett slags spiritualitet och på landet vände man sig till de gamla gudarna. En person som Lao Tie vägrar att tro på av den anledningen att han redan från början känner sig så otroligt kränkt och bränd så han kan inte tro på annat än hämnd. Killen är i själva verket läkare.

Och om den musik du har valt?

- I början ville jag inte använda mig av musiken, eftersom jag la mycket stor vikt vid att komponera bilderna, så den bakgrundsmusik som fanns i dessa miljöer utgör nästan en symfoni. Men jag tänkte att det ändå inte kändes som att nå riktig fram. Så då funderade jag på ett instrument som var lokalt förankrat i norra Kina. Valet föll på det så kallade hästhuvudet, som är ett stränginstrument som från början kommer från Mongoliet. Det har mörka och mycket svåra strängar som passar rätt bra till att ge känslan av mörk och svår olycka. Den har fungerat mycket bra och har gett ett ännu starkare slut åt dramat. Jag ville att hela filmen skulle bygga på denna kontrast och att allt, även när det gäller kostymer och annat, skulle utgå från idén att skapa denna för många kineser annorlunda och konstiga värld.

Roberto Fogelberg Rota