Japansk slagsmålskämpe fiskar efter filmroll i Europa. Intervju med Masanobu Andô

dec022011

Skrivet av Roberto Fogelberg Rota

Film - Porträtt

TK:s skribent Roberto Fogelberg Rota har intervjuat Masanobu Andô som spelar i den japanska filmen Smuggler av Katsuhito Ishii, visad på Stockholms filmfestival.Det finns skådespelare som blir symbolen för en hel generation och som oavsett roll samtidigt lyckas förmedla en tidstypisk känsla åt hela denna generation. Så är onekligen fallet med Masanobu Ando som gästade Stockholms filmfestival med verket ”Smuggler” i regi av Katsuhito Ishii. Mest känd i väst är han för att ha gjort animationssekvenser i Tarantinos ”Kill Bill 1”.

”Smuggler” bygger på en mängd tecknade serier och är ett verk som liknar Tarantinos, men ”Smuggler” ges ytterligare en dimension. I centrum av denna klassiska rövarhistoria står en ung kille med krossade skådespelarambitioner. Kinuta är en dagdrivare, gestaltad av Satoshi Tsumabuki som gör ett mycket fint och komplicerat porträtt av sin karaktär. Kinuta sätter sig i skuld hos den kinesiska maffian. Han tvingas arbeta med ett slags gotisk Lolita och mangadocka liknande Yamaoka, som spelas mycket väl av Yasuko Matsuyuki.

Den stackars velige och fattige Kinuta får i uppdrag att transportera kroppar av avrättade Yakuzamedlemmar (japansk maffia). Saker och ting blir ännu mer komplicerade på grund av Kinutas två arbetspartners, den brutale chefen Joe (spelad av Masatoshi Nagase och påminner om en ung Toshiro Mifune i Akira Kurosawas ”Den berusade ängeln”) och den komiske ständigt kortspelande Kawashima Seiji (i Masahiro Takashimas komiska men även starkt tragiska gestaltning).

Efter en serier pikareska äventyr kommer det verkligt stora problemet: de skall transportera en levande bov, Sebone. Tillsammans med vännen Vispera Susume Trajin räknas de som de mest fruktade mördarna i den kinesiska maffian. Sebone, som spelas av Masanobu Andô, är lite av en dödsängel. Han har med sin nunchakuo (ett vapen) massakrerat en mäktig maffiaboss, Tanuma Chiharu, som har en helt galen medhjälpare. Det intressanta sker härmed att den kraftfulle Sebone och den extremt svage Kinuta nästan kommer att byta roller. Filmen är nästan uteslutande inspelad i mörka trånga lägenheter i vilka våldet trots stiliseringen alltid blir äckligt och smutsigt.

Masanobu Andô är inte duktig på engelska och hans kunskaper i svenska är begränsade till ”tack så mycket” och ”kan jag få en kopp te”. Han är ständigt åtföljd av sin hjälpsamma agent Fongyi Tseng, men Masanobu Andô utstrålar nyfikenhet och vitalitet, någonting som man kanske förväntar sig av en äkta aktionhjälte. Under denna yta finns dock samtidigt en blandning av djup melankoli och allvar samtidigt som det också finns en glädje över att ha varit med i ett verk, regisserat, animerat och klippt av en egensinnig auteur som Katsuhito Ishii.

För Masanobu Andô är denna intervju viktig, eftersom han är fascinerad av Sverige och Europa.

Hur blir man skådespelare i Japan och hur kom det sig att du fick rollen?

- Jag hade som ung kille inte tänkt bli skådespelare, men 1992 följde jag en vän till en casting för Takeshi Kitanos ”Kids return”, som handlar om en ung kille som skall försöka bli boxare, men misslyckas. De sa: ”Skall du också vara med?” Jag oroade mig mest på grund av rädsla för att jag skulle få stryk. Men de tog mig och Kitano var verkligen mycket trevlig mot mig och lärde mig mycket genom de samtal jag hade med honom. Då tänkte jag det var ett bra yrke. Jag hade en liten ambition att bli författaren, men blev mer och mer indragen i filmens värld.

Det tillkom många andra roller och år 2000 spelade jag en psykopatisk gangster i Kenta Fukasaku och Kinji Fukasakus ”Battle royale” som blev en mycket kontroversiell film. Jag fick efter det tillfälle att spela in några filmer i Kina och åkte dit. Jag måste säga att jag var förvånad över hur lika kineserna är oss japaner och att människor där är glada och hjälpsamma och att det nästan är omöjligt att inte lära sig språket. Tyvärr förekommer det i deras filmer, på grund av statliga skäl, en del förutfattade meningar om oss japaner. Jag ville försöka åstadkomma en förändring. Jag tror att jag lyckades och fick även tillfälle att spela kinesiska karaktärer. Katsuhito Ishii ringde mig och förklarade att han behövde en kille som kunde spela en kinesisk karaktär och tala japanska med kinesisk accent. Jag älskar hans filmer och hans vision att kombinera olika verk. Jag hoppades på att få spela en mjuk och romantisk roll samt att möjligen kunna få samspela med olika karaktärer. Istället blev det en mycket fysiskt krävande roll där jag spelade en mördare som jag skulle försöka göra så mänsklig som möjligt. Det finns i denna serie, särskilt när det gäller min karaktär, mycket lite möjlighet till att hitta några ledtrådar i historien. Jag var också tvungen att vara i fysisk toppform, så jag började träna. Sen skulle jag konstruera karaktären och den känslomässiga delen samt mötet med Kinuta.

Jag kände personligen mycket stark sympati för dessa kinesiska mördare. Jag tycker att det i en värld där det bara finns skurkar känns sympatiskt att möta Kinuta, en velig fattig och mesig karaktär. Både Vispera och Sebone blir ganska sympatiska. Åtminstone vid minst två tillfällen visar sig Sebone vara en någorlunda sympatisk karaktär. Vispera är homosexuell och kanske är hans yrkesval ett sätt att maskera en sådan böjelse? Hur har du skapat Sebone som överhuvudtaget inte har något privatliv?

- För mig var det mycket viktigt att visa att han hade känslor och även rädsla för mörkret som han meddelar Kinuta, men mest av allt är han rädd för döden, för kroppens förruttnelse för att i och med denna komma till ett okänt land. Sebone var mycket ung när han blev tagen för att fostras av den kinesiska bossen. Han är ensam, har ingen familj. Jag ville förställa mig och skapa ett liv som jag kunde ha i baktankarna. För att göra honom så intensiv som möjligt valde jag sedan bort det och fokuserade mig istället på hans ställning i relation till de andra medlemmarna i den kinesiska maffian.

Det finns två scener när tagningarna är i fast motion. Det är när han undviker kulorna och när han rymmer ifrån lastbilen i vilken han är fången. Han möter Kinuta, en ensam kille som trots att han är mycket olik honom har ett liv som påminner mycket om Kinutas och dennes problem. Jag ville verkligen visa att Sebone beboddes av ett slags vänlighet när han får mat av Kinuta. Det var just denna relation som intresserade mig. Sebone är ett slags djur, ett rövardjur. Jag ville föra fram den mänskliga del som han kunde uttrycka. Det var naturligtvis mycket svårt, men jag lyckades bra med det. Två scener var särskilt ansträngande, även den i vilken jag skulle slåss med Susumu Terajima. Hela scenen skulle vara så snabb och så realistisk som möjligt och jag lyckades ganska bra även om Susumu Terajima är mycket starkare än mig.

Vi hade även svårt att undvika alla de typer av tagningar och kompositioner som verkligen är vanliga i Yakuzafilmer. Denna genre har efter 1970-talet varit, när vår filmindustri började få det svårare på grund av televisionen konkurrens, en av de bärande, men idag det är mest fråga om filmer med mindre budget som kommer ut direkt på DVD-marknaden. Detta är både en svårighet men även en tillgång för oss, eftersom vi ville göra saker och ting så annorlunda som möjligt. Vi hade en önskan om att visa på osäkerheten i dagens samhälle, särskilt bland ungdomar. Sen ville vi undvika stereotyper. Vi hade bara 25 dagar på oss för inspelning. I Kina har man mycket tid och större resurser och även bättre mat och hotell. Fast vi grejade det. Jag förberedde mig noga på ett sätt som jag gjorde ibland i skolan och lyckades bra, men det är också mycket tack vare filmteamet och mina medspelare. De var lite rädda för att gå ut och äta med mig för att jag skulle slå dem. Skämt åtsidor det var en mycket fin erfarenhet.

Jag har en sista fråga. Har du någon svensk favoritfilm och finns det några svenska skådespelare som har påverkat dig?

- Jag måste erkänna en sak jag har bara sett Stellan Skarsgård i två roller och han var verkligen mycket bra. När det gäller svensk film har den mycket liten distribution i Japan. Jag kom efter att ha spelat ett dataspel att se ”Sjunde inseglet”. Filmen var verkligen mycket imponerande och jag strävar efter att nå deras pondus. De spelar människor från en annan tid, medeltiden, och av det jag har läst var Sverige mycket annorlunda då, men i den här filmen kunde de tala till nutidens människor och presentera fruktan. Vi försökte att göra det i ”Smuggler” genom att presentera vår generations trauma. Det roligaste är att precis som det fanns en rädsla på 1950-talet för atombomben, finns det idag i Japan en stark rädsla för sjukdomar. Vi spelar lite med den. Jag hoppas att snart kunna få spela i Europa. Kanske du känner någon svensk regissör som vill erbjuda mig en roll?

Roberto Fogelberg Rota