Łukasz Barczyk om sin Hamlettravesti

nov092011

Skrivet av Roberto Fogelberg Rota

Film - Porträtt

Łukasz BarczykUnder den polska filmfestivalen Kinoteka, arrangerad av Polska institutet på biografen Sture i Stockholm hade jag nöjet att se ett mycket fint och starkt verk, “Italiani”. För regin ansvarar Łukasz Barczyk, en ung regissör som är en av huvudlärarna vid den prestigefulla filmskolan i Lodz.

Barczyk har förlagt Hamlets historia till år 1940 och det fascistiska Italien. Vi befinner oss i Toscana och en kvinna i femtioårsåldern (Harriet Smith) har ett förhållanden med sin makes bror Massimo, spelad av Jacek Poniedzialek. När maken Tommaso, gestaltad av den tyske skådespelaren Thomas Schweiberer, försöker att mörda dem blir han själv mördad. Då hamnar sonen Bruno, mycket väl gestaltad av den polska teaterregissören Krzysztof Warlikowski, i ett mardrömsliknande möte med faderns vålnad.

Historien blir allt mer Hamletlik, inte minst på av grund att den incestuösa tendensen, som redan fanns i William Shakespeare ursprungspjäs, blir allt starkare och den enda ”normala” karaktären, tjänsteflickan Margherita Di Rauso, som är förälskad i Bruno blir galen. Filmen är mycket intressant och tekniskt välgjord.

Barczyk blandar 35 millimeter super 8 och digitala kameror och det finns nästan ingen dialog trots att man hela tiden hör diverse språk.

Hur föddes idén till filmen och varför har du bestämt dig för att använda språket så sparsamt?

-Idén till filmen har uppstod som filmer som inte brukar planeras. Jag var på semester i Italien, närmare bestämt i Massa Marittima och fick tillfälle att bo på en alldeles fantastisk plats var tiden verkade ha stått still. Jag och min fru Karina Kleszczewska som också är min kameraman fick inspiration att börjar filma och vi kontaktade våra vänner. Jag har redan gjort en version av Hamlet på teater och på tv, men det blev ett av de största fiaskona i polsk historia. Jag var själv uttråkad på mina repetitioner, en gång somnade jag till och med. Jag är inte duktig på teater.

När vi var där i Massa Marittima blev jag mer och mer förälskad i platsen och kontaktade några vänner, bland andra Krzysztof Warlikowski, en teaterregissör med vilken vi först diskuterade angående hur den person som var huvudrollsinnehavare skulle vara och hur han skulle se ut. Sen tog vi karaktären Gertrud, mamman, i vars perspektiv vi ser nästan hela verket, hon är en österrikisk skådespelerska och hennes make Tommaso var en tysk teater skådespelare med namnet Thomas Schweiberer.

Rollen Massimo, gestaltad av Jacek Poniedzialek, har samma plats som Claudio i Shakespeares verk, skulle främst visa sig manligt stark och lagom aktiv. Vi började spela in filmen efter två veckors repetitioner under vilka skådespelarna och jag hittade varandra. Mest av allt började vi med att försöka finna kombinationer i rummet och på platsen som vi hade valt.

Filmen fick en förvånansvärd bra mottagande i Polen och den verkar ha lämnat intryck på dem som har sett den. Inte för att vara polemisk, men jag anser att många kritiker banaliserar vårt arbete och ofta bara utgår från att se en film ur en aspekt, den av dialoger och manus. Det är i min mening ett sätt att banalisera filmen. Jag gillar istället hur folk upplevde filmen.

Skulle du kunna berätta för mig hur du har gjort rent praktiskt för att filma och blanda olika tekniker? Och varför titeln ”Italiani”?

-Det är så att jag inte har använt mig av en Red-kamera, utan av en Canon Digital High Definition på vilken jag har satt ett 35-millimeters objektiv. Detta har medfört att själva kameran har blivit ganska stor och även otymplig, men jag har fått ett slags snedvriden bild på varje objekt som för mig är fundamentalt och betydelsefullt för filmen.

Det är inte Hamlet i någon direkt mening, eftersom jag har velat plocka bort Hamlets text och ord, som är mästerliga men som inte var så lämpliga för mig. Det som är viktigt är att det mer är frågan om en Hamletliknande situation. Det är det språkiga faktumet som enligt mig vill understrykas i denna situation. Till exempel; det finns tyska och det finns italienska som språk och karaktärerna ljuger på dessa språk, men den som ljuger är även en radioreporter som har sändningar på engelska. Engelska är det språk som segrade efter andra världskriget. Det är störst även idag.

Denna virvel av galenskap och grymhet ses tydligt i rollen, som i min travesti av Hamlet verkar vara den av Ofelia, det vill säga tjänsteflickan som spelas av Margherita Di Rauso, den enda italienskan bland de medverkade. Hon är förälskad i Bruno och vill bli tillhöra honom men efter allt det perversa blir hon galen och instängd i sig själv. Med flit placerade jag en bild på den heliga Teresa av Avila i hennes rum och där hon håller på att bli förälskad i Jesus precis som denne vore en man och inte en gudomlighet.

När det gäller titeln ”Italiani” var jag förvånad över att man kan köpa ett mycket gott vin som heter Mussolini och att italienarna verkar ha ett gott förhållande till det förflutna som har varit obekvämt. De har på ett bättre sätt än i andra länder förlikat sig med sina misstag. Italien presentera någonting som är nära oss polacker men även främmande. Jag ville ha en ”vi mot dom känsla” som dels skulle ha förfrämligat åskådaren men även dragit in denne ännu mer i verket. Margherita var lite emot titeln, men jag lyckades att övertyga henne.

Vad kommer du att göra nu efter denna film?

-Jag kommer att regissera ett krigsepos och drama som handlar om upproret i Poznan när polackerna lyckades besegra tyskarna. Det har funnits flera filmer på det temat på sistone och en som var mycket bra var den av Jerzy Hoffman, som regisserade ”Bitwa warszawska 1920” i 3D, men jag kommer använda mig av 2D, eftersom jag tycker att det lämpar sig bättre till min historia.

Roberto Fogelberg Rota