Innehåll: Tidningen Kulturens kategorier Film Filmens porträtt
Porträtt
Arabiskt Fokus: Amr Salama och Mohamed Diab
Bilden av den beslöjade kvinnan som förtryckt är onyanserad, menar Mohamed Diab.Tänk dig att du just varit med om en folklig proteststorm som har förändrat förutsättningarna med hela din tillvaro. Amr Salama och Mohamed Diab är två unga regissörer och vänner som råkat göra färdigt sina filmer innan den arabiska våren kom och nu är de efterfrågade över hela jorden för att visa filmerna. Som de själva säger när man frågar dem vad deras nästa projekt är: vi gör först färdigt revolutionen…
Amr, som är den första jag får en pratstund med, har gjort filmen Asmaa om vad som hände när en egyptisk kvinna som blivit HIV-smittad av sin man blev vägrad en rutinoperation. Historien om Asmaa är tagen från verkligheten och för regissören symboliserar berättelsen ett speciellt fall men också det faktum att egyptier inte har mod tillräckligt att be om att få sina egna rättigheter som människor tillfredsställda.
- Det är inte en kvinnofilm, säger han till svar på min fråga om hur kvinnor i hela världen har reagerat när han varit med när den visats. Den handlar om att inte använda sin röst, säger han.
Därför ser han den konfliktfyllda arabiska våren som en hoppfull rörelse.
- Den är en början på ett skifte i attityderna hos mina landsmän och det ger mig hopp. Jag tror att västvärldens stora intresse för denna folkliga revolution har med det att göra, från en världsdel som ni i väst under 10 år nu har förknippat med brutala bokstavstroende terrorister blev de fredliga protesterna en överraskning.
Jag ändrar min fråga till hur människor har reagerat efter att de sett filmen.
Rektor vid filmakademin i Taipei gör en märklig Blowfish
Chi Yuarn Lee, regissör och rektor.Många människor vet knappt vad som finns på Taiwans filmkarta, trots den ekonomiska välfärd som kännetecknar landet. Stockholms filmfestival har under åren lyft fram flera taiwanesiska filmer, vilket i år gjorde det möjligt att möta regissören till det egensinniga och mycket svåra verket ”Blowfish”, Chi Yuarn Lee vid dennes besök i Stockholm.
Denna taggfisk är den som låter oss förstå början på en kärleksrelation som är konstigt komplicerad och mycket krävande. Det är inte fråga om en lätt film. Det filmiska språket är svårt, ofta med långa tagningar och panoreringar av skådespeleriet – som är mycket annorlunda det vi brukar se i västerländska filmer. Vidare använder den inkonsekventa klippingen sig av övertoningar för att understryka ändringar i rummet.
Filmen är mycket lokal, men lite i taget börjar den nästan gå mot att bli mer allmängiltig och i sin utformning påminner den om Friedrich Wilhelm Murnaus ”Soluppgång”. Skillnaden är att här är det en kvinna som åker ifrån miljonstaden för att möta en person som bor på landet. Liksom hos Ozu och Antonioni är landsbygden en svårgreppbar och en nästan platt anonym plats och precis som i Murnaus verk har Chi Yuarn Lee beskrivit vardagen.
