Dokusåpan och döden

mar242011
Skrivet av Charlotte Wiberg
PDFSkriv ut

altaltI dagarnas Big Brother-diskussioner kan man påminnas om två brittiska tv-dramer på temat. Den första av de båda, The Year of the Sex Olympics, sändes 1968 inom ramarna för BBC2:s dramasändningar Theatre 625. Den andra, miniserien Dead Set, spelades in fyrtio år senare av e4, den kanal som också under flera år spelat in och sänt brittiska Big Brother. Båda ger bilder av den typ av reality-tv som Big Brother representerar.

De dystopiska framtidsvisionerna var något av en paradgren under BBC:s glansdagar. En starkt drivande person i detta var manusförattaren Nigel Kneale, som bland annat låg bakom en legendarisk adaption av 1984. Flera av elementen i George Orwells roman kommer igen i Kneales eget drama The Year of the Sex Olympics. Här återfinns den obönhörliga klassindelningen i ett inte alltför avlägset framtida samhälle, tv-skärmens centrala roll i kontrollerandet av befolkningen och tämjandet/kanaliserandet av dess begär och behov.

Mest känd är emellertid The Year of the Sex Olympics för att ha förutsett dokusåpans uppkomst. Berättelsen utspelar sig i tv-miljö; dess huvudpersoner tillhör den priviligierade klass som kallas hi-drives - en slags perverterad variant av vad som idag kallas "the creative class". Den driftiga klassen står för den passiviserande underhållningen av massan - "proles" i 1984; low-drives i The Year of the Sex Olympics. Genom televiserat live-sex (i form av sex-olympiaden då, till exempel) och frosseri (som "The Hungry, Angry Food-Show") ska massans drifter indirekt kunna få utlopp. "Se, inte göra!" är ledorden. Det sena sextiotalets skräck för överbefolkning och brist på tillgångar ligger förstås bakom visionen.

 The Year of the Sex Olympics från 1968 The Year of the Sex Olympics från 1968 När åskådarmassan inte längre reagerar på sin tv-stimulans blir det kris i tv-huset. En olyckshändelse blir räddningen. Då en konstnär försöker revoltera genom att visa publiken oroande konstverk istället för den vanliga underhållningen slutar det med att han faller ner från en byggnadsställning och dör i direktsändning. Detta har en oväntad effekt på de i övrigt likgiltiga åskådarna - de brister ut i skratt. Härmed föds idén om själva det ostyrda livet som underhållning. Två desillusionerade hi-drivemedlemmar anmäler sig frivilligt att tillsammans med sin lilla dotter under ständig kamerabevakning bosätta sig på en karg ö.

Liksom i de verklighetens dokusåpor vi sedermera fått bevittna, Robinson och 1984-influerade Big Brother, kastar dock producenterna in vissa överraskningsmoment i leken. Spänningsmoment avsedda att skapa konflikt för tittarnas fromma. Fast här går man naturligtvis ett steg längre genom att släppa ut en galen mördare på ön. Klimax sker då den manlige huvudpersonen i dokudramat begraver sin döda hustru och öppet ger uttryck för sin sorg. Detta finner tittarna, men också producenterna, oemotståndligt roligt.

Det finns inslag av både Orwell och Huxley i Sex Olympics. Hi-drivepersonligheterna lever som i Du sköna nya värld ett hedonistiskt och ytligt liv, där både ångest och djupare kärleksband mellan människor är suspekta företeelser. De är unga och bär pråliga kläder. Tv-värdinnan Misch, som trots att hon tillhör intelligentian måste sägas falla in i den misogyna stereotypkategorin "dum blondin", uttrycker sitt förakt och äckel inför low-drivepublikens fulhet och ålder - vissa ser rentav ut att vara över trettio! Men precis som i såväl Orwells som Huxleys dystopier är den högre kasten i själva verket infantiliserad och kringskuren. Själva språket är stympat och otympligt. Föda intas genom nappflaskliknande behållare. Istället för att befinna sig i ett enkelt överläge gentemot "massorna" måste hi-driveklanen ständigt se till att tillfredsställa vad som tycks vara dessas behov. Och istället för att vara höjda över de "primitiva" reaktionsmönster tv-publiken uppvisar delar tv-producenterna i grund och botten dess impulser.

 The Year of the Sex Olympics The Year of the Sex Olympics Om The Year of the Sex Olympics måste sägas ha givit en kusligt verklighetsnära, om än förhöjt pessimistisk, bild av vad som några decennier senare komma skulle, så tycktes 2008 års serie Dead Set sätta en passande slutpunkt för just den typ av realitytrend som sextiotalsdramat förutspådde. Serien gjordes i ett helt annat medielandskap än sextiotalets klassiska BBC. Dead Set utspelar sig i ett för ändamålet särskilt uppbyggt Big Brother-hus och handlar om hur en zombieepidemi bryter ut mitt under brinnande sändningssäsong.

Den konfliktorienterade dramaturgi som gäller i Big Brother visar sig här fatal: då den aggressive producenten Patrick, som för allas säkerhets skull låsts in i matförrådet, framgångsrikt spelar ut såpadeltagarna mot varandra blir det början till slutet för rollfigurernas överlevnadsförsök. Zombiehorderna fungerar här, liksom så ofta annars, som sinnebilden för en driftsstyrd, likriktad massa i det moderna konsumtionssamhället, men det är mediekonsumtionen som står i centrum.

Charlie Brooker i Dead setCharlie Brooker i Dead set Zombiefieringen tar sin början på åskådarsidan. Vi får se hjärnlösa kreatur trycka näsan mot skärmen som visar levande, obekymrat kött. Big Brother-deltagarna tycks vara de allra sista att bli varse om det som sker. Yttervärlden kommer in i form av tv-bolagets springflicka Kelly. Hon tar sig in på flykt undan sina arbetskamrater som förvandlats till skrikande döda köttjägare. Eftersom såpadeltagarna inte tror på hennes skräckslagna berättelse utan behandlar henne som ett överraskningsmoment i såpadramaturgin förmår man inte hålla tätt mot hotet utanför och viruset sprids in till insidan av tv-skärmen.

Zombieviruset drabbar alla, tvingar alla att inom loppet några sekunder vända sig emot älskade partners, vänner, familjemedlemmar som plötsligt blivit till dödliga hot. Och kanske är det så att mer än någonting annat gestaltar de här båda tv-produktionerna vår rädsla för att förlusten av alla meningsfulla mellanmänskliga relationer.

The Year of the Sex Olympics och Dead Set tycktes för några år sedan representera en tidsperiod som var på upphällningen. Den stora skärmens Big Brother tycktes ersatt av den lilla skärmens alla little sisters, och med möjligheten att själv redigera sin självbild på nätet. Men samtidigt står vi nu som då mitt uppe i en utveckling där opersonifierade övervakningssystem förökar sig hejdlöst. Och Big Brother-konceptet har nu, som sagt, återupplivats av tv11 - ironiskt nog i en programsättning som låter söndagskvällens utsändning följas av en zombie-serie (The Walking Dead).
I den förhandspublicitet som kanalen tillförskansade sig genom att bjuda in ett antal kulturskribenter och andra journalister att tillbringa ett dygn i Big Brother-huset fick vi dessutom veta att storebror och lillasyster inlett ett formellt samarbete (vid ett tillfälle kom en maskerad kvinna in i huset, presenterade sig som "little sister" och uppmanade de inbjudna att lyda storebrors order).

Kvinnozombie i Dead setKvinnozombie i Dead set I The Year of the Sex Olympics framstår den lilla familj som utgör såpadeltagarna snarast som varianter av Vilden i reservatet i Du sköna nya värld. Isabelle Ståhl beskriver i en artikel på Newsmill (21/2) såpadeltagande i termer av en distanslös trashighet som står i motsättning till den smakfulla medelklassens rädsla att "befläckas av oreflekterade besök i verkligheten". Klart står att det inte nödvändigtvis är på insidan av ett Big Brother-hus som en zombie-epidemi riskerar bryta ut. Men, med tanke på de sammanbrott som redan skett i tv11:s Big Brother-hus, också att vissa verkligheter förmodligen inte bör besökas oreflekterat.

Charlotte Wiberg
filmvetare och fri skribent


altalt



Inline article positioning by Inline Module.

Essäer om film

Arbeta älska tro

Publicerad i Essäer om film
Äta sova dö ställer två klassiska miljöer i kontrast mot varandra i de två första scenerna. Den allra första, festen, visar hur musiken luckrar upp och sätter individerna i en rörelse som är impulsiv och extatisk. Snart är vi dock...

Det är vackert i sin uppgivenhet och i det vackra finns i sin tur något hoppingivande

Publicerad i Essäer om film
I dessa dagar då samhället tampas med problem som utanförskap och ungdomar på glid, fyller två guldpärlor 30 år. Guldpärlor i form av film om just tonårens utmaningar, utanförskap och känsla av hopplöshet. Det var Francis Ford Coppola som år...

Terrence Malick & tystnadens hemligheter

Publicerad i Essäer om film
Då och då ― oftast på obskyra filmbloggar ― publiceras suddiga bilder som sägs fånga Terrence Malicks ansikte. Den skygge filmregissören och författaren har gjort isoleringen och blygheten inför offentlighetens strålkastare till en smärre konst som smittat av sig i...

Sceniska rum. Gustavo Mosqueras ”Moebius” och psykoanalysens topologi

Publicerad i Essäer om film
Artikelserien Sceniskarum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutstättningarna för...

En hobbit, tretton dvärgar och möjligen en drake på slutet

Publicerad i Essäer om film
Regissören Peter Jackson är igen aktuell med ytterligare ett mastodontverk. Efter trilogin ”Sagan om Ringen”, har det nu blivit dags för Peter Jackson att ta sig an ”Hobbiten” som även den kommer att bli en trilogi. Detta trots att boken...

Tillbaka till Matrix: Banbrytande form – reaktionärt innehåll

Publicerad i Essäer om film
1999 välte den amerikanska science fiction-filmen Matrix biljettkassorna på biografer över hela världen. Även i Sverige tappade kritikerkåren andan inför de hisnande vajerstuntsen, den futuristiska scenografin och de Oscars-belönade specialeffekterna. ”Neo”, namnet på filmens hjälte, seglade ur ingenstans fram som...

The End of the Affair. Religiösa upplevelser, övertygelser och dess roll för skeendet

Publicerad i Essäer om film
Filmen ”The End of the Affair” av Neil Jordan, bygger på Graham Greenes roman med samma namn. Under ytan av ett vanligt triangeldrama döljer sig något djupare. Huvudpersoner är författaren Maurice Bendrix, den offentliganställde Henry Miles och hans hustru Sarah. Bendrix...

Fokus Ridley Scott: I jakten på Director´s Cut

Publicerad i Essäer om film
”This wasn´t an issue of business, it was art”  Ridley Scott Hur många omarbetade versioner kan det egentligen existera av ett enda filmverk? Frågan man automatiskt ställer sig i efterhand är också om dessa olika versioner av en och samma film...

Jackson tar upp den kastade handsken

Publicerad i Essäer om film
Olof Lagercrantz sa en gång vid en intervju att all stor litteratur emanerar ur en tävlingssituation, där två författare stångas mot varandra i en kamp för att försöka övertrumfa den andre. Han nämnde Dante och Guido Cavalcanti, skaparna av den nya...