Pentti Saarikoski på Tjörn

mar142011

Skrivet av Gunnar Lundin

Film - Essäer om film

Pentti Saarikoski Hos den sene Pentti Saarikoski finns den politiska besvikelsen, faran att före detta kommunister en dag ingår i samma bisarra kuriosakabinett som nazister; han som ändå en tid i Island talat över huvudet på Stalin. Men det handlar också om att han misstog sin talang, sin sociala funktion, för att få stå i rampljuset där den begåvades kvickheter i studentlyor och på kaféer flyttat in på den offentliga scenen, sedd och igenkänd av alla. Dagen efter, med sin krappula, på väg till krogen, kan han räkna med att råkar de mötas bli hälsad av president Kekkonen.

I en stuga på Tjörn vet han att hans dikter och upptåg är lika bekanta som statyn av Mannerheim. Behovet att vara en veckotidningarnas och akademiernas laureatus går aldrig bort. Och mitt i det finns en poet, en urfinne, en lantis som trivs på pubarna i Dublin och på bänken vid Fiskekyrkan med finska a-lagare; när han återkommer till politiken blir det ur en mänsklig synvinkel, obländad och vis, men också äregirig och svartsjuk.

I det litterära mediet kan man "bekänna" på olika sätt: gestalta sin erfarenhet, få kunskap; det personliga, närvaron, står mot det officiella. Det finns också bekännelser som är på modet, det går att chockera sig fram. De där två linjerna går aldrig helt isär hos Saarikoski. I Tjörntrilogin blir han den vise på berget. Men finns någon durelation utöver den till hustrun Mia? Attityder, poser - hela enfant terriblegarde¬roben; dock med en ny ton. Och vind av hagmark och hav: "Tre stenar på stranden, och dikten är färdig."

Vad är det jag tycker om hos Saarikoski? Många andra författare framstår faktiskt, fast han enligt Mia Berner verkade "gjord av språk", i jämförelse som litterära. En lekfullhet, naivitet. Det mjuka, poetiska temperamentet. Den lite bondska trumpenheten, otålighe¬ten med de upprepande förståsigpåarna. Undvikandet av det retoriska, den lineära logiken.

Och när han ska vara storslagen, en Mannerheimstaty (om än gjord av Oldenburg eller Picasso), händer det att det blir uppvisning och poser. Men det andra - den intima, låga, bistra tonen - det tog jag med från det första mötet. Bortsopandet av hur det ska vara, för att istället vara som jag är, som du är, om det nu är bra eller dåligt. Om en näsa kommit på sned får den stå kvar; om ett öra blivit spetsigt och onödigt rynkigt, låt det vara, kanske säger det något mer än ett realistiskt porträtt. Den rockmusik jag fått har jag fått av Beatles och Saarikoski. Det är vid sidan omböckerna som är intressantast, där han får vara poet och medmänniska.

"När jag är full bär dagen mig, när jag är nykter måste jag bära dagen." (Saarikoski) Nykter kan han inte umgås med människor. Ändå beklagar han inte sin alkoholism, den har väl samma orsaker som hans skrivande. "Det är de skygga, känsliga, som behöver alkolholen" (Till mig på Brändö, 70)
Chuang-tse har sett hur ett fyllo, på kanelen, är bortom oro för sig själv, bortom bekymmer för morgondagen, bakfyllan. Om inte levern skrumpnade, sannerligen ett gott tillstånd.

Men i vissa fall flykt till en obekymrad närvaro med inget, eller misären, att återvända till. I Blackeberg på sextiotalet hade jag en granne, nybliven pappa, arbetslös, som gått i en sorts barndom och lekte tåg på golvet med sin parvel till son. Många år senare såg jag honom gripen av två vakter i Kista centrum, på fyllan, gestikulerande och skrikande som en politisk agitator. Min vän Harri, misslyckad självmördare i rullstol, förvandlades också av en flaska Vodka. Den var en ljuv flykt från liggsåren och ensamheten framför tv:n som matades med amerikanska videos. Då slapp han ur sitt högborgerliga helsingforsjag och levde ut sin homosexualitet; han fladdrade fram i rullstolen av lättmetall och uppvaktade pojkar i gallerian. Men vad hade han att nyktra tillbaka till? Schopenhauer kunde ha använt honom som exempel.

Med alkoholen kopplade Saarikoski bort sin blyghet och de låsta ambitionerna; han gick in i en sorts förnöjsamhet. Men han led också av det Pekka Tarkka sa: "Du är en som inte kan ha tråkigt." Alkoholen ser ut som en genväg till barnets och åldringens förnöjsamhet. Min granne Bengt, med dålig syn, halvläkt benbrott, lever i sina rutiner "still going wrong". Inför lidandet i världen, inför kreaturens klagan och jubel, är förmågan att vara glad, somliga får den till skänks, en dyrbar ägodel.

I Sverige blev han en rar fågel, fann ett hem som främling. Att vara både en drönare, sitta på bryggan i timmar, höra och se, eller på a-lagsbänken, och ambitiös författare och poet -är sällsport i vårt land. Vad han retar sig på hos Mia Berner är behovet av yttre ordning, och vad Mia söker hos Pentti är en inre ordning. Om han är nittio procent poet och tio procent vetenskapsman, råder motsatta förhållandet hos Mia. Hon är vetenskaparen, den kunnigt otillräcklige, som vill lära sig se: armarna på skottkärran vilka en afton sträcker sig upp mot himlen. Hon lär av maken att de tankar som är viktiga ska vara som föremål man sätter på bordet. För poeten är språket ett material; kompositören har toner, målaren färger och former, författaren ord.

Och han undviker klyschor, gör om det utstuderade, citerar "fel". Den sortens intelligens, närvaron i det personliga, finns lätt att höra hos en pianist som Friedrich Goulda. Den kan bli affekterad, om inte ett behövande hjärta finns som alltid söker sig åter till enkelheten. Naturen använder minsta möjliga energi i sitt verkande, och det sanna är utan åthävor. Det fanns där hela tiden. Genom den här sortens intelligens undviks även det patetiska, den har nära till humorn. Amara lento temperet risu, bitterheten och självömkan tempereras av ett långsamt leende.

Det finns en rytm hos de riktiga poeterna, till dem hör Saarikoski, som ständigt återkommer. Om livet går oss förbi större delen av dagen så är det i den poeten blir en seende. Vanliga ord får en sorts ögon. Det påminner om den personliga rytmen hos pianister som Bud Powell och Bill Evans. Detsamma finns hos aforistiker. De kan inte, till skillnad från Dickens eller Vilhelm Moberg, läsas i stora kvantiteter.

Envoi
Vad jag har är buteljen och min kvickhet. Inte minns jag nödvändigtvis något i morgon. Och stadsfinanserna, bankerna, sjukvården, äldreomsorgen är inte beroende av att jag öppnar klockan nio Likafullt: Kekkonen behöver mig mer än jag honom.
Vi skryter, var och en i sin krets, om bekantskapen. Men vad är detta land, Sverige? Ett mycket gammalt rike, i uppstigande led från Gustaf Wasa. Finland är ungt. Jag översatte Matteus. Och vi har ännu inte översatt Homeros. Vi är ett ungt träd där den tidiga kulturen skjuter skott; inte ens akademierna är utanför det nya land vi bygger. Och jag är en finne på Tjörn, poet i sak, jag kommer med min ungdom. Med mig har jag Websters lexikon, kalsonger och strumpor, och en halvskrumpen lever.

Gunnar Lundin