Utan kortfilm stannar den svenska filmindustrin!

jun012009

Skrivet av Amir Ghotaslou

Film - Essäer om film

Ur ”Delusion disillusion” av J Tobias Andersson.Filmform har under flera års tid lyft fram många av de unga filmskapare som finns i Sverige idag. Genom att ge plats, kunskap och möjlighet för aspiranter, men även i viss mån etablerade filmkonstnärer, bygger de upp en bredd som nyfikna cineaster prisar. Nyligen visade de ett urval av kortfilmer ur sitt arkiv.

Vad som omedelbart kan sägas om dessa kortfilmer är det starka fokus på animation som blivit tydligt under senare år. Animation har alltid varit en kraftfull mekanik bakom säregna uttryck, något som ofta är den experimentella kortfilmens kärna. Men paradoxalt nog har animering alltid varit mer kostsamt, och därmed något som främst grafikerna tagit hand om. Och så fort flera aktörer rör sig i den konstnärliga sfären blir följden en sorts kollektivism som gör att det för somliga så viktiga "auteurskapet" till viss del går förlorat. I takt med tillväxten inom animationsfältet har samtidigt mycket förenklats, och många av de unga filmskaparna gör mycket av den själva. Även animationen i sig har förändrats, transcenderat från ett visuellt medium som presenterar en värld i sig, till att anamma och bemästra andra former av intermedialitet - såsom exempelvis dokumentärfältet.

Dokumentären utgör en komplex genre, där händelsen som skildras kan visas via antingen "live footage", rena iscensättningar eller bildmontage och intervjuer. Allt i syfte att föra fram en klar ståndpunkt och/eller slutsats. Genren har varit tämligen utdefinierad, även om många dokumentärer visat spår av den klassiska hollywoodfilmens narrativ, med upptrappning, klimax och diverse andra stilmedel för att skapa en fruktbar blandform.

Men som sagt har detta kommit att luckras upp över tid. Ett tydligt exempel på det är Ari Folmans "Vals im Bashir", där en känslig konflikt helt animerats och de intervjuade personernas röster lagts på till de animationer av dem som rör sig på filmduken. Här har animeringar helt enkelt fått ta vid där den faktiska dokumentären möjligen kan svikta, inte minst till följd av konfliktens delikata natur samt brist på arkivmaterial.

På Filmform gavs flera prov på animerade kortfilmer som presenterade sina berättelser på ett närmast metadokumentärt plan. Bland de mest intressanta var Cecilia Lundqvists "Oh, I´m so happy" från förra året. Där möter vi en medelålders kvinna som försöker övertyga oss om sin lyckliga vardag, vilken hon strängt spenderar i köket. Men ju längre filmen fortskrider, desto mer övertygas man om att allt inte står rätt till.

Samma skickliga användning av animation kan skådas i J Tobias Anderssons "Delusion Disillusion". Här möter en mörk skog och en man som rör sig mekaniskt mot duken samtidigt som en dialog utspelar sig mellan två män. Här har ljudet en framträdande plats, och eftersom bilden är närmast oföränderlig blir det samtal som utspelar sig en värld av tolkningsmöjligheter.

Ur ”Oh, I’m so happy” av Cecilia LundqvistNågon som verkligen lyckats förstå ljudets betydelse, och därmed använda det som utgångspunkt för hela sin framställnig, är Tove Kjellmark. Genom kortfilmen "Men jag då?" där det enda vi får se undertexter till ett ljudband. Ljudet är i själva verket ett kassettband från Kjellmarks barndom. Just på grund av att duken är helt tom, så när som på undertexterna, tillåts man som åskådare skapa en egen framställning av det som händer. Något så ordinärt som ett barn som letar efter en sax när resten av familjen har bråttom blir närmast ett mysterium. Koncentration måste med andra ord fokuseras på en bestämd punkt och alla småljud, som öppnandet av skåp eller kranar, blir lika viktiga som dialogen. Den blir något helt annat än en vanlig ljudbok, då det inte finns en allvetande berättarröst som vet eller säger hur karaktärerna känner sig eller ser ut. I "Men jag då?" lämnas vi med ett fält av möjliga tolkningar.

Filmform är en intressant tillställning som skapar insyn i vad många unga filmskapare ägnar sig åt idag. Det är synd att kortfilmer inte får mer plats; det är ju en utomordentlig kanal för att upptäcka nya begåvningar.

Ett annat evenemang i Sverige som går ännu mer emot strömmen är Vårrullens filmfestival, som enbart visar kortfilmer av unga och oetablerade filmmakare. Samma sak gäller Novemberfestivalen i Trollhättan, där filmer av människor under 26 år står i centrum.

Och det är sådant vi behöver för att om möjligt rucka på perspektiven och på sikt höja kvaliteten i svensk långfilm. För om svensk långfilm går på tomgång och är en ständigt polisiär eller tröttsam pilsnerupprepning av sig själv, så är det en helt annan sak när det kommer till kortfilm.

Amir Ghotaslou