Många starka kvinnoporträtt på Göteborgs Filmfestival

feb072012

Skrivet av Lena Lidén

Film - Essäer om film

Skribentens resa genom GIFFs filmuniversum går bland annat via Georgien i The Lonliest Planet.- Om vi hade varit kvinnor och gjort våra filmer om sexuella trakasserier och en HIV-smittad gift kvinna i Egypten hade alla bara tyckt att vi överdrev, konstaterar Amr Salama, kollega med Mohamed Diab. De båda är två unga aktivister, författare och regissörer som regisserat Cairo 678 och Asmaa och som är aktuella på Göteborgs Internationella Filmfestival.

Kvinnornas sak blir på det sättet en symbol för samhällets allmänna tystnad och den bristande tro som människor i Egypten har då det kommer till att kämpa för sina egna mänskliga rättigheter. När män gör film om kvinnor handlar de om mänskligheten, medan kvinnors film om sig själva blir feministisk. Ironiskt, men sant också i vårt såkallade ”jämställda” samhälle där en av årets programpunkter heter: Stödet till unga kvinnors filmskapande – så går det!

I Dragon Awards-vinnaren Michael Winterbottoms episka Trishna porträtteras en annan kvinna som under filmens gång går från den lyckligt lottade till en helt motsatt roll. Filmen är inspelad i ett Indien med underbara gatuscener och vi får följa mötet mellan den fattiga vackra unga kvinnan och den i England uppvuxne Jay, son till en förmögen man. Med sina närmanden räddar han henne och hennes familj från fattigdom men när hon till sist ger efter förlorar hon också sin plats i sitt sammanhang. När de levt tillsammans en tid förändras hans liv och den underbara romantiska kärleken blir ett helvete när han inte gifter sig med henne. I den här filmen ser jag såklart en ung fattig kvinnas dilemma, att man sätter sitt liv på spel och förlorar i en situation när det står klart att mannen inte har för avsikt att verkligen ta ansvar. Men kvinnor i vår egen del av världen satsar också på relationer som knäcker dem när de inser att det inte leder till något mer allvarligt. Något som startade som ett exotiskt romantiskt äventyr med det oerhört vackra paret Riz Khan och Frieda Pinto som Jay och Trishna blir en riktigt besk eftersmak.

I australiensiska Toomelah om den lilla pojken Daniel i en aboriginsk by är avsaknaden av skådespeleri nästan total. Männen är inte att räkna med i sina missbruk och med kriminell belastning och Daniel lever med sin mamma och ”Nan” där det allt som oftast inte finns någon mat i huset. I skolan kommer han i bråk tills han bestämmer sig för att strunta i att gå dit och istället hamnar med byns knarklangare som kör runt i en fin bil mellan husen och säljer till invånarna. Han känner sig trygg där och de tar hand om honom på sitt totalt regelfria sätt. Kvinnorna i filmen: hans mamma och mormor, som alltid finns där, försöker övertyga honom om att inte hamna på fel väg i livet. Filmen är mer som ett dokumentärt porträtt av en nutida aboriginsk tillvaro. Deras eget språk lärs ut i skolan och ibland talar de om vilket som är deras totemdjur men det är som att det är ett förbleknat minne. Det som bidragit mycket till rotlösheten är också den andra processen som finns med i filmen i form av en gammelmoster som plötsligt dyker upp efter att ha blivit bortrövad av vita myndigheter för 50 år sedan. En mer effektiv hjärntvätt än att skilja barn från sina föräldrar kan man knappast komma på. Kolonialismens grymhet lever vidare i Daniels liv.

Vi reser vidare genom filmer från hela vår jord. Till en bortglömd turistort på mexikanska kusten i Paraisos Artificiales. I en länga med slitna bungalows i en dimmig regnskogsvärld bor den äldre arbetaren Salomón och hippietjejen Luisa. I tystnad får vi lära känna dem, det är tålamodsprövande med obefintlig dialog de första 15 minuterna, men snart vänjer man sig. Den långsamma tidsuppfattningen, Salomóns strävsamma arbete och Luisas missbruk av rökheroin hör ihop. Det finns en gränslöshet i deras livsföring, en missbrukarens totala fokus på drogen som gör att inget annat blir viktigt. De blir vänner och inser att de har något gemensamt: som Salomón säger så är ”Marihuana min kvinna”, han är storkonsument och säger att det är hans enda last men att han också har spenderat alla sina pengar på det. Det visar sig att Luisa snart har slut på sitt lager av prassliga stanniolpapper med sin egen drog och hon söker efter mer men det går inte köpa i denna gudsförgätna håla. Hon lutar sig mot sin nya vän och ett spännande och skrämmande händelseförlopp utspelar sig. Skådespelarna förmedlar mycket med bara sin närvaro och man kommer väldigt nära dem i denna lågmälda skildring med en kittlande spänning och där missbruket ändå inte chockerar eftersom kärleken mellan människor är så stark.

Vidare till ett franskfärgat Iran i Marjaneh Satrapis nya magiska och mystiska Chicken with plums. Vi får träffa den sorgsne violinvirtuosen Nasser Ali Khan i ett 50-talets Teheran. En man som är på väg att förlora all smak för livet. Dråpligt och drastiskt i likhet med Satrapis tidigare tecknade mästerverk Persepolis. Samtidigt finns en sorglighet i karaktärernas öden. Nasser Ali Khans enda kvinna, den han någonsin älskat: Irane som han förlorar för att hennes pappa inte kan stå ut med att hon gifter sig med en musiker. Nassers hustrus livslånga kärlek till sin man som aldrig blir besvarad. Filmen lämnar åskådaren lite tyngd av det svåra i att leva.

Sedan tillbaka till Mexiko, men denna gång ”en roadmovie i kommunala transporter” som regissören Hatuey Viveros utrycker det, i megastaden Mexico City. Filmen heter Mi universo en minúsculas med den lite olyckliga översättningen My universe in lower case. Den poetiska innebörden i titeln har en dubbel betydelse för mig. Världsrymdens storhet i motsats till ens eget livs litenhet, men det betyder också mitt universum i små bokstäver. Och det är just vad Aina, filmens hjältinna, gör. Hon reser med hjälp av kartan till alla de avenida Juarez som megastaden har. Hon letar efter sin far och de har bott tillsammans på nummer 37 på denna gata. Hennes enda ledtråd är ett foto av dem framför huset. Det är lätt att känna sig ödmjuk inför ett sådant uppdrag, som man kanske aldrig skulle klara av att genomföra själv. Men alla dem hon träffar på vägen och som på olika sätt hjälper henne eller släpper in henne i deras liv är värt allt besvär. För att inte tala om alla de små detaljer som utgör filmens ryggrad. Gator, hemlösa som sticker upp sina fötter ur tältet på morgonen, trottoarernas små helgonaltare, tunnelbaneresenärernas ansikten och inredningen på en liten frisörsalong. Allt utstrålar den värme mellan människor som Mexiko betyder för mig efter en längre resa dit för många år sedan. Hatuey Vivero pratar efter filmen om att det var just det som väckte hans idé om att göra filmen. Hans egen resa till Barcelona, en för honom okänd stad och den upptäcktsfärd som han gav sig ut på och som gjorde att han själv blev sams med sin ursprungsstad Mexico City.

Som avslutning reser jag med ett naivt ungt backpackerpar till Georgien. Den ryskfödda amerikanska regissören Julia Loktev har satt ihop en bitande svidande kärleksintrig i ett öde och skrämmande Kaukasus. Gael García Bernal från bland annat Älskade Hundar och Babel spelar lekfullt mot den för mig okända Hani Furstenberg. Som regissören själv formulerar det är detta filmen om tre individer, ett landskap och en kamera. Paret hittar en lokal guide (Bidzina Gujabidze) som de inte vet något om och kommer överens om priset för en trekkingtur i bergen.

Med tanke på att Georgien är ett land fyllt av krigsveteraner och en mycket ytligt bortglömd konflikt så hade nog få vågat göra det de gör. Men faktum är att de ger sig ut som de gör och saker händer som gör att harmonin bryts. Det är en film om relationen mellan män och kvinnor, om en storslagen natur och att lita på sig själv och att lita på en främling så mycket att man utlämnar sig. Den naiva och våghalsiga kvinnan Nica blir den sista kvinna jag möter på min färd genom årets festival och hon är som en sinnebild av den västerländska kvinnan. Aningslös och med känslan av att vara osårbar trots att faktum kvarstår: detta är en männens värld och en enda sekund kan frånta oss känslan av säkerhet och lugn.

Lena Lidén