Innehåll: Tidningen Kulturens kategorier Film Essäer om film
Essäer om film
Louise Brooks, varken ängel eller hora
Louise BrooksLouise Brooks? Bland Hollywoods legender har hon sjunkit i glömskan.
Louise Brooks kom från Kansas. Som barn studerade hon dans och piano, det ryktas att hennes mor var en underbar pianist som dock aldrig framförde en riktig konsert. Har man den minsta kunskap om filmhistorien är det svårt att inte veta vem hon var.Louise Brooks, född den 14 november 1906 och död den 8 augusti 1985.
Louise var mycket ung när hon började sin karriär i Hollywood, som på den där tiden luktade whisky och kokain som idag. Biokonsten var redan en framgångsrik industri när hon började stråla sina enorma talanger: fysiska, intellektuella och konstnärliga.
Ikonen Louise Brooks tvingade den kollektiva omedvetenheten (hos både kvinnor och män) till ett erotiskt delirium. Henri Langlois, Nouvelle Vagues fader, skrev:
"Louise Brooks är varken ängel eller hora. Men, om man bara ser på henne faller man på sina knän och börjar dyrka skönheten som ett dogma. Man börjar tro - och på riktigt - på liv och verklighet av de gestaltningarna hon inkarnerar på bioduken. Hon äger en naturlighet inför filmkameran som bara de enkla kan nå."
Men tro mig, Louise Brooks avskydde filmkonsten. Regissören William Wellman som i Beggars of Life (1928) ville ha henne som protagonist åt middag tillsammans med sin stjärna på restaurangen Tony i New York. Plötsligt frågade han henne: "Varför hatar du ditt jobb, Louise?"
Hon log, tittade ned i sin tallrik och fortsatte äta. 1929 nådde Louise Brooks toppen av karriären när Pabst sparkade Marlene Dietrich och ville ha Brooks som Lulu (Wedekinds). Han hade bara sett henne på bild! Louise visste inte ens vem Pabst var. Och Wedekind var också henne okänd.
Många starka kvinnoporträtt på Göteborgs Filmfestival
Skribentens resa genom GIFFs filmuniversum går bland annat via Georgien i The Lonliest Planet.- Om vi hade varit kvinnor och gjort våra filmer om sexuella trakasserier och en HIV-smittad gift kvinna i Egypten hade alla bara tyckt att vi överdrev, konstaterar Amr Salama, kollega med Mohamed Diab. De båda är två unga aktivister, författare och regissörer som regisserat Cairo 678 och Asmaa och som är aktuella på Göteborgs Internationella Filmfestival.
Kvinnornas sak blir på det sättet en symbol för samhällets allmänna tystnad och den bristande tro som människor i Egypten har då det kommer till att kämpa för sina egna mänskliga rättigheter. När män gör film om kvinnor handlar de om mänskligheten, medan kvinnors film om sig själva blir feministisk. Ironiskt, men sant också i vårt såkallade ”jämställda” samhälle där en av årets programpunkter heter: Stödet till unga kvinnors filmskapande – så går det!
I Dragon Awards-vinnaren Michael Winterbottoms episka Trishna porträtteras en annan kvinna som under filmens gång går från den lyckligt lottade till en helt motsatt roll. Filmen är inspelad i ett Indien med underbara gatuscener och vi får följa mötet mellan den fattiga vackra unga kvinnan och den i England uppvuxne Jay, son till en förmögen man. Med sina närmanden räddar han henne och hennes familj från fattigdom men när hon till sist ger efter förlorar hon också sin plats i sitt sammanhang. När de levt tillsammans en tid förändras hans liv och den underbara romantiska kärleken blir ett helvete när han inte gifter sig med henne. I den här filmen ser jag såklart en ung fattig kvinnas dilemma, att man sätter sitt liv på spel och förlorar i en situation när det står klart att mannen inte har för avsikt att verkligen ta ansvar. Men kvinnor i vår egen del av världen satsar också på relationer som knäcker dem när de inser att det inte leder till något mer allvarligt. Något som startade som ett exotiskt romantiskt äventyr med det oerhört vackra paret Riz Khan och Frieda Pinto som Jay och Trishna blir en riktigt besk eftersmak.
