Machiavellis republikanska ideal

maj032007

Skrivet av Satya Datta

Essäer - Samhälle

Machiavellis
republikanska ideal

Historikern Satya Datta beskriver Niccolò Machiavellis republikanska ideal. Tanken om republikens överlägsenhet över furstendömet (eller för den skull monarkin) är lika aktuell idag som den var för sex århundraden sedan.

Varför Machiavelli? Det finns minst två viktiga skäl. Det ena är att kasta ljus över hans politiska filosofi, i synnerhet hans syn på republikanskt styre, vilket är föga allmänt känt. Det andra är att revidera det vittspridda ryktet om hans plädering för omoral, cynism och hänsynslöshet i realpolitiken. Det är en ödets ironi att den övertygade republikanen har fått sig tilldelat ett sådant rykte som drabbar honom än idag (se exempelvis DN, 22 mars 2007).

Machiavelli (1469-1527) var en äkta florentinare och levde under uppblomstringen av stadens renässans. Det är förmodligen ingen överdrift att påstå att Machiavelli var en av de mest säregna tänkarna under renässansen. Han ses av många forskare över flera generationer som pionjären för idén om den moderna staten. Hans statsteori handlar bland annat om politisk suveränitet, konstitutionella former, styrningssätt, politisk frihet och nationellt försvar.

Med tanke på all den komplexitet och de motsägelsefulla drag som utgör Machiavellis idéer är det inte förvånansvärt att de fortfarande förorsakar explosiva reaktioner, både positiva och negativa, hos Machiavelliforskarna, vilket framkallar starkt skiftande tolkningar. Jag vill understryka att Machiavellis texter är öppna för multipla närläsningar, samtidigt som ingen monolitisk interpretation av dem är önskvärd eller lämplig.

Machiavelli rör sig på olika abstraktionsnivåer. I Fursten – hans mest kända verk – ligger det analytiska fokuset på hur statens slutgiltiga makt är koncentrerad hos en envåldshärskare. Hans mest mogna verk – Discorsi (Diskurser) – utforskar den republikanska kollektiva auktoriteten eller den populära suveräniteten. Kärnan i statsmakten uppfattas således som den legitimerade politiska auktoritet som vilar hos den individuella fursten eller hos folkgemenskapen. Han föredrog naturligtvis folklig republikanism framför furstendöme.

För Machiavelli saknar varje typ av politisk auktoritet sin legitimitet om den inte bygger på rättssäkerhet i överensstämmelse med konstitutionen. Utan denna grundprincip förvandlas auktoritet till godtycklig maktutövning eller tyranni. Han menar vidare att varken statsmakten ska åtnjuta någon godtycklig makt eller lagbrytarna vägras rättvisa.

I Ciceros och Titus Livius fotspår utvecklade Machiavelli sitt republikanska ideal. Han tillmätte den republikanska dygden (virtù) av medborgerlig jämlikhet, som innebär att alla medborgare är jämlika under lag, stor vikt. Den interna stabiliteten av en föredömlig politisk styrning förutsätter att mäktiga grupper i samhället ej ska garanteras något privilegium i fråga om lag och rättvisa. Å andra sidan ligger medborgerliga dygder till grund för politiska och rättsliga ansvar. Med medborgerliga dygder avses att alla medborgare skall uppfostras till att bära ett så omfattande civilt och politiskt ansvar att deras privata intressen får mindre betydelse än de allmänna dito. Machiavelli lyfter på så sätt fram en rad avgörande kännetecken på den moderna demokratiska staten.

Vad innebär Machiavellis syn på den republikanska statsformen? Han föredrog den folkliga republiken framför den aristokratiska varianten. Han utövade hård kritik av det samtida venetianska republikanska styret, även om han hade varit medveten om republikens interna stabilitet över många århundraden. Den aristokratiska styrelseformen i Venedig utgjorde inte för Machiavelli någon ideal republik. Hans ståndpunkt präglades starkt av hans tolkning av den konfliktfyllda republikanska erfarenheten i Florens mellan 1494 och 1512, vilken dock karakteriserades som en republik styrd av aristokrater. Detta innebar att majoriteten av folket inte fick delta i den regimens styrning och maktutövning. I sina verk efter 1512, bortsett från Fursten som skrevs år 1513, förblev Machiavelli helt konsekvent med sin antiaristokratiska republikanska syn. Han framhöll att det aristokratiska styret alltid skulle leda till en oligarki. Denna övertygelse präglade samtidigt hans uppfattning om det folkliga republikanska styret.

Machiavellis teoretiska idé om den blandade statskonstitutionen (stato misto) bestående av statshuvud, senat och stort råd är ett uttryck för den folkliga republikens legislativa och verkställande organ. Det stora rådet skulle bestå av folkliga representanter. Machiavellis republikanska regering skulle vila på medborgerlig frihet (vivere in libero) och säkerhet (vivere in sicuro) genom aktivt medborgarskap, samtidigt som medborgarna skulle uppmuntras, om än inte uppfostras, att prioritera statens intresse framför sina egna, egoistiska intressen. Machiavelli, som en dialektisk tänkare, var övertygad om att även en folklig republik inte skulle kunna radera bort missämja och sociala motsättningar på grund av förekomsten av personliga konflikter, motstridiga intressen, skiftande maktrelationer, missbruk av makt och medborgerligt brist på ansvar hos olika social klasser. Denna negativa men praktiska insikt bygger på hans personliga erfarenheter av den florentinska verkligheten liksom hans förtrogenhet med antikens historia.

Machiavellis syn på den republikanska styrelseformen är inte bara en produkt av teoretisk reflektion utan dess relevans borde likaväl bedömas mot bakgrund av hans förståelse av samtida historia. Man kan sannolikt säga att styrkan i Machiavellis politiska tänkande ligger i det faktum att han mycket medvetet länkar historia till teori.

Vilken aktualitet har Machiavellis tankar i vår tid? Hans republikanska ideal om tredelad maktstruktur påverkade den amerikanska konstitutionens tillkomst. Tanken om republikens överlägsenhet över furstendömet (eller för den skull monarkin) är lika aktuell idag som den var för sex århundraden sedan. Regeringar i många demokratier idag tillämpar Machiavellis politiska filosofi på ett eller annat sätt.

Satya Datta