Övriga essäer

Offerjournalistiken når extrema höjder

Essäer

Skrivet av Thomas Silfving

mar112012

medianätInom svensk journalistik ifrågasätts sällan offerrollen, temat har i stället tagits till extrema höjder. Offrets prestige tycks därför vara i stigande.

Många är offer för myndigheter, män, potentiella förövare, inbillade förövare eller verkliga förövare. Självklart också för olika vårdinrättningar som fullständigt tar livet av befolkningen. Särskilt den äldre.

Man blir ”utsatt” för någon eller något. På alla tänkbara och otänkbara vis blir man våldtagen, förödmjukad och sårad. Fantasin bleknar.

Man ”hamnar” i en kris utan att själv vara delaktig och ansvarig. Och för en si så där 40-50 år sedan blev man vanvårdad på diverse barnhem runt om i vårt vackra land. Man är kränkt och förödmjukad.

Om vi bara känner efter lite extra så finns nog något där som vi glömt och därför inte vågat prata om. Annars är vi ju bara i förnekelse av bortträngda minnen av tidiga trauman som någon som vi så oskuldsfulla var i beroende av utsatte oss för. Inte sällan då något av en på förhand given vuxensexuell och pervers karaktär.

Inom personjournalistiken är vinkeln enkel och given: jag var god och oskuldsfull medan han, hon, dem eller det var dumma mot mig och utsatte mig för kränkande behandling som jag idag har all rätt i världen att få både ersättning och offentlig ursäkt för. Gärna under ceremoniella former i mäktiga salar. Om de som ska ersätta och förlåta mig inte ens var födda då verkar inte ha någon större betydelse. Hallå!!! Behöver man inte längre ha någon personlig relation till den eller dem man anser gjort orätt? Ingen gråter därför längre men det snyftas, gnälls och gnys oavbrutet, dygnet runt i tv-kanaler och i kvälls- och veckopress. Särskilt om kameror, blixtar och mikrofoner finns inom räckhåll ser man lite skenheligt till att vara allestädes närvarande med sina ”hystories”.

Bräckligt hjälps identiteten upp av självbedrägeriets uppsåtliga och sketna knep. Det tycks här inte finnas något annat sätt att ställa sig i centrum än att vara en riktig plåga för sin omgivning. Det vill säga, ett stackars offer utan eget ansvar för det man så tvärsäkert påstår har hänt. Man är liksom bara drabbad, ett offer, vilket ska uppmärksammas till vilket pris som helst.

Replik till Rickard Berghorns essä ” Sven Lindqvist och konsten att göra akademiska magplask”

Essäer

Skrivet av NJ Roland Johansson

mar092012

Luna. Bild Hebriana AlainentaloDet var med stort intresse som jag läste Lindqvists ”Utrota varenda jävel” för några år sedan. Som Berghorn konstaterar tar den upp ett viktigt och allvarligt kapitel i världshistorien. Man kunde lägga till att den behandlar den koloniala epoken utifrån ett försummat perspektiv som kan hjälpa oss att ifrågasätta vår vanliga västerländska självuppfattning.

När jag i början på Rickard Berghorns artikel om Lindqvists bo k(http://tidningenkulturen.se/artiklar/ess-mainmenu-57/riga-mainmenu-130/11437-sven-lindqvist-och-konsten-att-goera-akademiska-magplask ) läste att den innehåller ”mycket allvarliga sakfel” trodde jag att man skulle få veta att en del av den långa raden av mer eller mindre fullbordade folkmord i den koloniala erövringspolitik som Lindqvist behandlar inte ägt rum; att Kanarieöarnas berberbefolkning inte utrotats av spanjorerna, kanske indianerna i Karibiens övärld på något sätt överlevt eller att Tasmaniens urinnevånare inte utrotats av britterna, etc.

Men de sakfel som Berghorn tar upp gäller inte dessa för Lindqvists framställning viktiga historiska fakta. Istället handlar de ”allvarliga sakfelen” om den mörka bild Lindqvist ger av ett par brittiska historiska gestalter, titelns kanske alltför fria översättning av ett citat ur Mörkrets hjärta och Lindqvists för ett vetenskapligt verk dåliga källhänvisningar.

Jag tvivlar inte på att Berghorn har rätt när han nyanserar bilden av Wallace och Darwin, och att dessa i sin samtid i själva verket tillhörde dem som bromsade härjningarna mot icke-vita folkslag. Lindqvist tycks ha slarvat här, men hur viktigt är detta egentligen för hans framställning? Berghorn konstaterar också själv att Darwin idag skulle betraktas som rasist. När man ser tillbaka på den koloniala epoken är det viktigt att komma ihåg att rasism var legio, närmast en självklarhet om än i olika schatteringar. Infödingar var ett hinder för utvecklingen, ett problem för vår expansion (=utvecklingen). Frågan var i huvudsak om de skulle fysiskt elimineras eller göras om till västerlänningar. Det krassa suget efter mark för bosättare ledde ofta till den förstnämnda lösningen. 

Berghorn talar om ett akademiskt magplask och gör stor affär av att Lindqvist inte tydliggjort att hans bok bygger på andras forskning. Om den nu delvis bygger på Hannah Arendt så borde det förstås framgå, men det gör i alla fall inte underlaget sämre. Själv uppfattade jag inte ”Utrota varenda jävel” som ett vetenskapligt eller akademiskt verk och jag tror heller inte att särskilt många läsare gjort det. Boken har ingen fullständig notförteckning och sättet som den blandar brottstycken ur Lindqvists resa i Afrika med historia på gör att den får ses som en blandning av essä och reseskildring

Det jag uppfattar som det bärande budskapet i Lindqvists bok, att folkmord som ett upprepat inslag i västerländsk expansion under perioden 1450 – 1900 förtigits och att begreppet istället i vår tids debatt kommit att reserveras för fienders brott (nazister, kommunister och eventuellt turkar) avfärdar Berghorn i ett märkligt och svepande resonemang som ”nonsens”. Jag citerar:

”Lindqvist påstår[…]: ’Men ingen talar om tyskarnas utrotande av hererofolket i Sydvästafrika under Hitlers barndom. Ingen nämner fransmäns, britters eller amerikaners motsvarande folkmord. Ingen påpekar att ett framträdande inslag i europeisk människouppfattning under Hitlers barndom var övertygelsen om att 'underlägsna raser' redan av naturen var dömda till förintelse’.

Allt detta är nonsens. Hannah Arendt var helt på det klara med saken redan 1951 i The Origins Of Totalitarianism.”

Över Strindbergs tvångströja

Essäer

Skrivet av Anne-Sofie Nielsen

mar082012

Den 15 april 2012

 Joel Peter Witkin La GiovanissimaKäre herr Strindberg!

Nu när han ska dö har jag tänkt så här, nu när de långa klumpiga gevären blänger hotfullt i halvdunklet, uniformsrocken ser ut som den ska stiga ner från sin hängare och bege sig ut genom dörren och vidare till något krig nere i Europa, där den tror sig vara behövd. Nu när blodet fortfarande syns alldeles tydligt i det mögliga skinnet i jaktväskan bredvid, som sårskorpor från det ständigt pågående krig som människan för mot sina fattiga släktingar ute i skogarna och vattnen och ryttmästaren ruskar på sig, som en tjur som kommit för nära slaktarns grå mask men som i alla fall fortfarande står där välbehållen på den ljusa ängen och blickar bort mot ladugården och det trygga båset som är hans, bort från människorna med deras knivar som surrar som spyflugor över det kadaver som han ännu inte har blivit. Han har ju vid det här laget insett, att han knappt känner sin hustru, tänker på hur hon under årens lopp kurat ihop sig inuti tjocka täcken, oåtkomlig för såväl den fuktiga kylan utifrån havet som för hans tafatta smekningar.

Och hon själv … Ja, redan under deras förlovningstid försökte hon intala sig att han var ursäktad, allt han hade upplevt i det militära. En gång hade han slagit till henne rätt i ansiktet med knuten näve, men i alla fall behärskat sig så det bara blev ett litet blåmärke på ena kinden, men det hade gjort henne så rädd, så utom sig av skräck, att hon efteråt bara satt där på huk framför honom och tröstade honom, eftersom han själv blev så upprörd över att han burit hand på henne, strök honom över det hårda uniformstyget, övertalade honom att det inte gjorde något, sa att egentligen hade det knappt ens hänt. – Och nu efter sexton års äktenskap... Hon visste inte, att han var så svag. Att det hela skulle gå så lätt. Hennes egna styrka nästan skrämmer henne.

Det var inte så här hon hade tänkt sig det. Hon vill bara ha sin dotter hemma, tills hon blir stor nog att resa ut i världen och klara sig själv. Och vill hon ägna sig åt att måla, ska hon få göra det. Det finns så få kvinnliga konstnärer. Med en målmedvetenhet som är utan motstycke i den svenska Kulla Gulla-traditionen har hon därför följt sina uppgjorda planer, desperat försökt fylla ut det där svarta hålet som han lämnat efter sig var gång han lägrat henne för att nu ha kommit ända dithän till att ha blandat ihop denna brygd av saliv och arsenik, stående i deras sängkammare, lugnt kammande sitt långa hår timmarna innan hennes make ska fjättras i tvångströjan, ser sin spegelbild i det stora toalettbordet som hon ärvt efter sin svärmor, det grumliga spegelglaset som tycks genomsyrat av någon gammal sjukdom. Och alldeles förtvivlad sätter hon sig på den lilla pallen och känner hur hennes hjärta blivit amputerat. Som en fot som man ändå måste gå och dra på, bara för att man inte vet vad man ska göra med den. I våningen under sitter han, ruggig och grå, med hela den väldiga dödsbringande kroppen i gungning, händerna som kraftiga klövar långt ner i jorden och med den heta andedräkten kokande i halsen, han, hennes lagvigde make. Hon önskar förtvivlat att detta inte är sant, samtidigt som hon väntar på att allt ska slå in.

Med en suck reser hon sig och ställer sig och ser ut genom fönstret, ser hur det mörknar. I väster rinner det som av heta lavaströmmar, en gulstrimmig mås råkar i hänryckning och flyger med vacklande vingslag bort mot horisonten. Redan nu vet hon hur det kommer att kännas att vakna i morgon bitti, hur ont det kommer att göra. Hur mycket hon kommer att sakna honom.

Sven Lindqvist och konsten att göra akademiska magplask

Essäer

Skrivet av Rickard Berghorn

mar012012

Sven Lindqvist Foto Lennart Guldbrandsson WikipediaNär Utrota varenda jävel utkom 1992 fick Sven Lindqvist utstå mycket kritik för sin nattsvarta skildring av 1800-talets kolonialpolitik och rasism, som enligt denna bok ledde raka vägen till nazisternas utrotningspolitik. Debattörer som Per Ahlmark och historikern Peter Englund ansåg att han trivialiserade Holocaust genom att göra judeutrotningen till en kapitalistisk fråga och beskriva den som bara ett folkmord bland andra i modern tid. Kritiken har numera tystnat sedan den mötte starkt mothugg från Lindkvist själv och andra vänsterdebattörer, och i senare upplagor är det unika draget hos nazisternas judeutrotning förtydligat. Boken har blivit utnämnd till en modern klassiker, och sålunda utgavs den i slutet av förra året i nyupplaga som pocket.

Nu skulle det inte ha blivit någon hjältehistoria av detta, ifall boken bara hade kritiserats på de grunder där den verkligen förtjänar kritik. Vad som inte framkom tydligt nog i debatten för tjugo år sedan – och aldrig påpekas av svenska skribenter nuförtiden – är att den tes som Lindqvist driver och som han påstår är hans egen, är stulen och vulgariserad från Hannah Arendt. Boken innehåller också mycket allvarliga sakfel. Men så skulle Lindqvists "moderna klassiker" till korthus också kollapsa om detta blev korrigerat.

Hur förhåller man sig exempelvis till det bisarra konststycket att utnämna Alfred Russel Wallace (1823-1913) till en av 1800-talets värsta rasbiologer? Denne blir till en framträdande skurk i Lindqvists högst personliga historieskrivning. Wallaces nära vän och samarbetspartner Charles Darwin är en annan.

Saken är den att Wallace faktiskt var en av 1800-talets främsta och mest kända antirasister. Han hävdade att alla raser är födda biologiskt jämbördiga; en bushmänniska kunde enligt Wallace göra lika bra ifrån sig som en vit engelsman inom konst, litteratur och vetenskap, bara han fick samma utbildning och sociala förutsättningar i livet. Wallaces ställningstagande var ganska unikt för sin tid och har uppmärksammats av många forskare, som Lindqvist tydligen har missat.

Saken blir inte mindre pinsam när man vet att den författare som Lindqvist beundrar och spinner hela sin bok omkring – Joseph Conrad – tog mycket starka intryck av Wallaces reseskildringar och antropologiska utforskningar. Conrad sov med Wallaces The Malay Archipelago på nattduksbordet när han skrev sina kolonialkritiska romaner.

Vem är rädder för vargen här?

Essäer

Skrivet av Lilian O. Montmar

feb242012

bröderna GrimmJakob (1785 – 1863) och Wilhelm Grimm (1786 – 1859) hör till 1800-talets stora europeiska kulturpersonligheter. De var språkforskare, sagosamlare, bibliotekarier och upptäckare och påverkade sin samtid genom att bana väg för nya vetenskaper och tankar. Sist men inte minst räddade de folksagan åt eftervärlden.

I år fyller bröderna Grimms första sagosamling tvåhundra år. Volymen Kinder-und Hausmärchen (Barn- och hussagor), som publicerades den 20 december 1812, omfattar 86 tyska sagor, Den andra delen av folksagorna med 70 sagor följde två år senare. Sagosamlingen, som ingår i Unescos världsminne, sammanfattar vår rika europeiska sagotradition. Vem känner inte till Hans och Greta, Rödluvan, Törnrosa, Snövit, Askungen, Rapunzel och Grodkungen?

Mörka skogar, farliga vargar, mordiska styvmödrar, skrämmande gamla häxor, vackra prinsessor, rika prinsar, talade djur; alla ingår de i bröderna Grimms sagovärld. Konstnärer, psykologer, författare, vetenskapsmän och framförallt Hollywoods drömfabrik hämtar sina uppslag och idéer ur sagornas värld, där vad som helst kan hända. I godnattsagorna berättas om de mest ohyggliga ting, men de stora skenbart oundvikliga olyckorna visar sig ändå alltid sluta lyckligt. Det goda segrar över det onda. Det lilla barnet kan somna tryggt.

Över hela Tyskland rustas nu för ett stort Grimm-jubileum som kommer att pågå till slutet av 2013. I Hanau, Kassel, Marburg und Steinau an der Strasse, där de berömda sagoupptecknarna levde mellan åren 1791 och 1798 visas stora utställningar, som framför allt handlar om brödernas liv, deras verk och inflytande på det tyska språket. På utställningen visas också förutom teckningar och figurer även originalet av Jakob Grimms Deutsche Grammatik, Tyska Grammatik, som publicerades mellan åren 1818 och 1826. Med hjälp av Rasmus Rask’s forskning formulerade Jakob Grimm ”Grimms lag”, som visar hur vissa urgermanska konsonanter härstammar från indoeuropeiska språk.

Människor kan gå så långt för att uppleva ett mirakel, jag ser flera tusen varje dag.

Essäer

Skrivet av Julia Thoresson Berkquist

feb232012

Bild: Hebriana AlainentaloJag har alltid fäst vikt vid sådant i livet som många andra går förbi – naturen, havet, luften, att kunna springa, älska, prata och skriva. Jag sätter ett okränkbart värde i livets alla små betingelser. Det har underlättat mitt liv något enormt. Jag tror att det är poeten inom mig.

Jag trodde att jag hade tagit slut

Jag trodde att jag hade tagit slut

Jag stod där hopbruten framför den vita gamla kyrkan,

tårarna rann och solen glittrade i glansen av ögonens flyktiga kärlek

Men jag kröp upp på mina skälvande fötter igen,

med vattnande snö på mina knän och gruskorn i handflatan

Smältvattnet rann nedför de nylonstrumpklädda vaderna

när jag reste mig mot himlens bleka fond –

likt en nyvaken maskros efter vinternarkosen

Jag gick sedan skörbent genom allén

Det kändes som en lång altargång,

med avklädda rönnbergsträd som omslöt mig på båda sidor

och vattenpölen jag ramlade i var dopfunten där jag pånyttföddes

Jag hörde klockorna slå vördnadsfullt i vinden

Det var som att mitt förlorade språk hade sått en plötslig ton

och stavelserna blev fotnoten till min framtidssång

– en hoppfullt ljus och ödesmättad vers som letade sig in i märgen

Idag kysste nyvåren min kind med senvinterns ljumna läppar

Himmelslärkorna utanför fönstret blev vårens första gråbräckliga budbärare

Med ett hoppfullt ljus bärande i dess vingslag

och jag tror att ringduvorna som flög ovanför mitt huvud byggde bo i min bröstkorg,

bakom mitt ömmande revbensgaller grodde hoppet igen

Allting kändes så löftesrikt idag; marken, luften, dagen

Åh våren, jag vågade nog inte tro på dig förrän du idag drogs fram ur vinterjorden,

tvättades ren i den djupaste fåran och vägdes fram ur den tidiga eftermiddagssolen

Det var ett tecken där trädgrenarna var bokstävarna och himlen var arket:

Jag hade inte tagit slut

Jag skulle fortsätta

Bilder som utmanar makten

Essäer

Skrivet av Kerstin Bernhardtz

feb152012

hur vi uppfattar det avbildadeRetorik brukar definieras som ”konsten att övertyga”. Man kanske då i första hand tänker på retorik som ord och talekonst, men bilden är ett av retorikens mest kraftfulla redskap. Ett fotografi går ofta rakt på känslorna och förmedlar vad betraktaren tror sanningen. Dessutom har bilden förmågan att sätta sig fast i minnet. Grundstrukturen inom retoriken ska bygga på att det finns en sändare som vill skicka ett budskap till en mottagare. Sändaren måste här hitta rätt uttryck för att kunna beröra och påverka mottagaren i ”rätt” riktning. Till hjälp finns då vissa retoriska knep eller figurer att utgå ifrån.

De mest elementära begreppen inom retoriken går tillbaka till Aristoteles, nämligen ethos, patos och loghos. Han menade att en retoriker bör övertyga dels genom sin karaktär och trovärdighet(ethos), dels genom argument och förnuftsmässiga förklaringar (logos) och genom att väcka känslor hos publiken (pathos). Detta gäller också inom bildjournalistiken. En fotograf tänker på att bilden ska kännas trovärdig, sann om inte iakttagaren ska förföras med en manipulerad bild. Riktigt verkningsfull blir bilden när den skapar känslor och går direkt till hjärtat.

Foton på svältande barn, krigsoffer eller plågade djur är exempel på sådana bilder Ett klassiskt exempel på ett retoriskt tal som framförallt bygger på pathos är Martin Luther Kings berömda ”I have a dream”, vilket han 1963 höll vid Lincoln Memorial i Washington. Ett annat berömt nutida tal är den norske statsministern Jens Stoltenbergs till Norges folk efter terroristdådet på Utöya i juli 2011, där han manar till lugn och gemenskap och att man tillsammans ska arbeta för demokratin. Att visa empati med de drabbade är viktigt vid katastrofer och tillämpades också vid kärnkraftskatastrofen 2011 i Japan.

Chavs – Storbritanniens ”white trash”

Essäer

Skrivet av Charlotte Wiberg

feb042012

Vicky Pollard på dagis

Skämtfiguren Vicky Pollard i tv-serien Little Britain och ungdomsgänget som terroriserar det trevliga medelklassparet i skräckfilmen Eden Lake. Två ytterligheter som tillsammans utgör bilden av chavs – den brittiska motsvarigheten till ”white trash”. Å ena sidan en inartikulerad ung kvinna, en så kallad chavette, som redan i tonåren och utan partner har mer än ett barn hemma. Hon kanske framkallar rysningar hos åskådare som tycker detta är rysansvärt men är framför allt föremål för löje och hån. Å andra sidan ett extremt våldsbenäget företrädesvis maskulint gäng med kamphund som framkallar ren skräck; en grupp filmfigurer som är välbekanta och oftast associeras med banjospel och den amerikanska södern, men här är klädda i träningsjackor med huvor och på alla sätt anspelar på vad som gäller för det brittiska klassamhällets bottensats.

Owen Jones bok Chavs – the Demonization of the Working Class är på sitt sätt lika skrämmande som James Watkins Eden Lake. Jones beskriver ett sätt att se på och förhålla sig till klassamhällets förlorare som inte kan kallas annat än avhumaniserande. Vi får ta del av mediala häxjakter, där ”council estates” (områden dominerade av den brittiska varianten av bostäder inom allmännyttan) framställs som mardrömslikt urspårade miljöer där neanderthalsliknande män och kvinnor vars enda målsättning i livet är att lura till sig olika bidrag vadar runt upp till knäna i kanyler och mänskligt avskräde. Vi får se samma områden från andra synvinklar, utifrån dem som tillhör boende Jones talar med och som ger en mindre helvetisk men ändå dyster bild av nedlagda industrier och en arbetsmarknad reducerad till den rättslösa, prekära servicesektorn.

Enligt brittisk självbild finns det helt enkelt – och visst känner vi igen det här – ingen arbetarklass längre. Det finns bara en stor medelklassfamilj som representerar själva det ”normala” sättet att leva och allt som gäller för eftersträvansvärt. Den spillra som i sina träningskläder och med sitt dåliga språk hamnat utanför befinner sig sig där på grund av sin avsaknad av aspirationer och inneboende moraliska bristfällighet. Sedan Thatcher har det, menar Jones, i själva verket förts ett krig mot arbetarklassen och de landvinningar den lyckats göra. Kriget, som har fortsatt med New Labour, har förts såväl på det ekonomiska och sakpolitiska som på det kulturella planet. Genom en politik som uppmuntrar egnahemsboende (”right to buy”) har satsningarna på allmännyttan i det närmaste upphört, fackföreningsrörelsen har helt tappat i makt och inflytande sedan de stora slagen under Thatchereran och med tillverkningsindustrins sammanbrott finns inte längre den sociala gemenskapen omkring de stora arbetsplatser hela orter tidigare varit avhängiga av.

Ljusguden och vår underbara värld

Essäer

Skrivet av Erland Lagerroth

jan262012

Flos animae

Karl-Erik Edris bok I ett annat ljus är frukten av en total kraftinsats. Även i pocket ter den sig försvarlig med sina 270 tättryckta sidor (Edris Idé-förlag 2010). Men den är lätt att läsa, samtidigt som den bjuder på förnämlig tankegymnastik i åtskilliga dagar.

Edris och jag är överens om mycket. Han vänder sig mot två håll, dels föråldrade religiösa tankesystem, byggande på dogmer, dels vad han kallar ”materialistisk reduktionism”. På båda punkterna ger jag honom rätt, blott att jag brukar kalla den senare parten för ”analytisk reduktionism”. I motsats till Edris, vad jag tror, har jag nämligen stor respekt för ”materien” och vad den kan åstadkomma i fråga om funktionsdugliga, dynamiska nyskapelser som virvlar, ljuslågor, väder, kretslopp av energi och olika ämnen på jorden samt liv av alla de slag. Samtidigt som ”det onda” för mig är den dominans för analys och mekanistiskt tänkande inom vetenskapen under 400 år, som kommit detta att bli synonymt med vetenskap.Vad som skall till är ett växelbruk mellan analys och helhetstänkande. Jag har inget otalt med materien, och det har kanske inte Edris heller, men hos honom lyser den med sin frånvaro på det sätt som är det vanliga i religiöst tänkande (bortsett från att han ett par gånger talar om ”vår vackra lilla planet”). Jag företräder alltså en tredje ståndpunkt, en vetenskap som inte är (ensidigt) analytisk och mekanistisk, ett alternativ som tycks lika okänt för Edris som för de flesta andra i tankens värld. Men i motsats till den analytiska reduktionismen fokuserar den på helheter och funktioner av nyssnämnda slag.

Dessa avvikelser hänger samman med den tredje part, som spelar huvudrollen hos Edris men som jag för min del aldrig har mött och i min senaste bok tenderar att avföra från dagordningen, nämligen Gud. I Edris bok blir, på sätt som är det vanliga i religiösa sammanhang, det hela till ett spel mellan Gud och människan, och materien göre sig inte besvär. Det är på den punkten jag främst vill gå till rätta med författaren.Det förhåller sig också så att fokuseringen på Gud är en nyhet även för Edris själv. Fastän han har flera stora böcker bakom sig har han nämligen, fram till den här boken, varit försiktig med att torgföra sin tro och övertygelse. Men nu öppnar han upp och bekänner sig som mystiker, om också ”i all anspråkslöshet” (82); dessförinnan var han bara en ”garderobsmystiker” (50, 266). I jämförelse med de stora religionsstiftarna talar han också om sig själv och andra som ”oss vanliga småhandlare” (211, 233) Men det hindrar inte att bekännelsen till Gud är total och bestämmande för hela boken. Men det är bara människans Gud och inte jordens och universums, inte heller daggmaskens och kattens (antydningar om detta dock på s 153).

Dansmusikens marknadsekonomi

Essäer

Skrivet av Robert Halvarsson

jan162012

Electribe ES1 MK2Roland TB-303 (TB av transistor bass) är ett instrument som numera är legendariskt bland elektroniska musiker. TB-303 var tänkt att skapa basslingor till gitarrister som saknade basist. Det floppade och såg först ut att gå till historien som ett kommersiellt magplask. Det visade sig helt enkelt att den tilltänkta marknaden inte var intresserade av den avsaknad av realism som instrumentet hade.

Men det slutar givetvis inte här. Om vi trycker fast forward på kassettdäcket från då instrumentet lanserades 1981, till mitten av samma decennium, så upptäcks den av musiker i Chicago. Här finns det en dansmusikscen som lånar från discon men vars producenter inte har råd att anlita studiomusiker. Producenterna börjar använda sig av billiga instrument som TB 303, men även trummaskiner som TR 808 och så vidare.

Företag som Roland, Linn och Oberheim var förstås inte sena att inse potentialen i dessa nya kulturyttringar för att kunna förse konstnärligt intresserade med verktyg: förpackat som fler instrument och produkter i liknande kaliber. Det hela resulterade i vad som kallas för acid house och ytterligare musikstilar.

Men förhållandet mellan kulturskapare, musiker samt olika teknikföretag skaver ibland, minst sagt. Antagligen har det alltid gjort det. Ibland har man sprungit om marknaden med sjumilakliv, undvikit att byta ut sina gamla instrument och köpt nytt, eller satt myror i huvudet på företagen genom att omvärdera äldre tekniska landvinningar (som i förhållandet mellan technomusiker och TB-303:an).