Övriga essäer

Med historiska rötter

Essäer

Skrivet av Belinda Graham

dec142012

Den ökände hästen från TrojaDen sanna historien överträffar ofta fiktionen. Men historisk fiktion överträffar det mesta. Det är en framstående genre på Irland – flera av den gröna öns bästa (och mest säljande) författare ägnar sig åt den: historiska romaner. ”Historical fiction”– bara på etiketten hörs det att det är en blandning av historia och fiktion. Alltså: ”påhitt” som händer ”förr i tiden”. Ändå kan författare till denna genre få arga brev från läsare som vill påpeka allt som ”inte stämmer” i deras böcker. Händer detta någonsin författare till ”moderna romaner” alltså romaner som utspelar sig i vår samtid? Nej. Inte speciellt ofta i alla fall!

– Som författare till historiska romaner kan man räkna med mycket mer ”skäll” både från läsare och recensenter som letat fram årtal eller andra detaljer i någon dammig gammal historiebok, påpekar John Boyne.

– Det är som om faktakollen är det allra viktigaste, att hitta något ”fel” i fiktionen, inte att bedöma spänningen, dramaturgin eller inlevelsen – eller något av allt det som diskuteras i samtidsromaner! instämmer Sebastian Barry.

Det händer i huvudet på Vladimir Oravsky i december

Essäer

Skrivet av Vladimir Oravsky

dec012012

current 93 the cat is dead

2 december Kattens dag

I dag, söndagen den 2 december är utnämnd till ”Kattens dag”.

Yes meine Damen und Herren, i dag firas, eller vad man nu gör, ”Kattens dag”. Och här kommer mitt bidrag till dess åminnelse.

Att leka katt tillsammans

Jag kallar leken så, mest på grund av att den heter så. Den pedagogiska och lagom underhållande leken ”Att leka katt tillsammans”, lämpar sig lika mycket för anställda som för friställda. Antalet lekdeltagare kan variera, beroende på konjunkturläget. Till leken behövs fem garanterat obesprutade äpple, som symboliserar den arbetsmarknadspolitiska satsning som går under namnet Kunskapslyftet. Fyra gröna Granny Smith och ett gult Golden Delicious. Äpplena läggs på golvet, alla intill varandra. En av deltagarna utses till katt och står böjd över äpplena för att skydda dem. De övriga deltagarna försöker nu ensamma eller i samlad trupp att knycka äpplena. Var och en av deltagarna har ett dussin halvtkilostora stenar i händerna och de kastar stenarna på katten. Fast var försiktig, om något av äpplena blir skadat, måste leken avbrytas och det roliga tar därmed slut.

Katten låtsas ha en sköld som skyddar mot alla träffar och tar små dansanta steg över äpplena. Om någon av äppeltjuvarna blir tagen av katten, får tjuven vara katt och katten vara tjuv, om krafterna inte tagit slut redan tidigare.

Och så håller leken på till dess att alla äpplen stulits.

Därefter göms äpplena på någon eller några arbetsförmedlingar i någon eller några svenska kommuner. Den som sist var katt ska nu jazzande leta reda på äpplena.

Skenet bedrar ― tradition och förnyelse i Chaucers Canterbury tales

Essäer

Skrivet av Katarina Båth

nov142012

Chaucer som pilgrim från Ellesmeremanuskriptet (Wikipedia) “Whether saistou this in ernest or in play?”
“Nay”, quod Arcite,“in ernest, by my fay”
Ur ”The Knight’s Tale”

 And eek men shall not make ernest of game.
Ur “The Miller’s Prologue”¹

Historiska traditioner är seglivade saker. De påverkar vårt minne bakåt, utgör strukturer och rutiner som format och fortsätter att forma vår självförståelse, vårt sätt att vara och skriva. Även om de flesta idag kanske inte läser Tegnérs Fritiofs saga och rycks med i dess medeltidsromantik, har man antagligen vid något tillfälle fastnat på medeltidsbloggen Gycklargruppen och klickat runt bland deras ironiska utläggningar om ringbrynjor och alvsex.² Eller så har man besökt medeltidsveckan på Gotland eller skämtat om att Ivanhoe valde fel brud i år igen. Kort sagt, vi förhåller oss hela tiden till historien och den äldre litteraturen, speglar oss i den, skapar och omskapar våra föreställningar om den. Oavsett om vi nostalgiskt vurmar för sådant vi saknar i vår samtid, eller ironiserar över det vi finner komiskt förlegat.

Medeltidslitteraturen är full av uppgörelser med traditionen, såväl det antika som kristna arvet. I sin numera klassiska studie Rabelais och skrattets historia (1965, på svenska 1986) diskuterade Michail Bachtin hur skrattet, det karnevaliska, burleska och groteska var medeltida sätt att rubba på normer.³ Men också mer subtil ironi och självmedvetet lekfull metafiktion spelar en viktig roll för hur kanoniserade författare som Chaucer, Cervantes och Shakespeare förhöll sig lekfullt fritt och lagom respektlöst till traditionen. Att det i det feodalt hierarkiska och religiöst reglerade medeltida samhället fanns ett behov av att vända upp och ned på rigida ordningar är inte så konstigt. Ironin fyller i det sammanhanget en viktig funktion, med sitt tvetydiga syftande och sin förmåga att osäkra och underminera etablerade ordningar. Oavsett om vi pratar om relationen mellan högt och lågt, höviskt och osedligt, eller himmelskt och jordiskt – allt kan ironiskt vändas till sin motsats. I sin mest banala form handlar ironi om att säga motsatsen till vad man menar, exempelvis ”vilket kap” om en självupptagen tölp som beter sig ohyfsat. Ironikern utnyttjar och drar uppmärksamheten till att utsagan – hur man tror eller påstår att något eller någon är – inte korresponderar med hur han eller hon egentligen är. Skillnaden mellan ideal och verklighet blir därigenom tydlig och det absurda i ett rådande tillstånd framstår desto skarpare.⁴

Zeitgeistens förvandlingar: Illusionen och tidsandan

Essäer

Skrivet av Lars Holger Holm

nov132012

Zeitgeist

På morgonen den 11 september 2001 kolliderade två föregivet kapade flygplan med tvillingskyskraporna på Manhattan. Mammons största katedral hade plötsligt stuckits i brand. Inte ens den mest konspirativt lagde såg väl den gången dock något annat i detta än ett nytt sensationellt terrordåd, iscensatt av en samling spritt språngande araber.

Sedan dess har en hel del hänt. Tillräckligt många samvetsgranna dokumentärer och rapporter har skapats som på goda, för att inte säga oavvisliga grunder, ifrågasätter hela den officiella och av media troget återgivna versionen av elfte-september-attentaten som frukten av en autonom  sammansvärjning bland fanatiska muslimer. Det mesta talar i själva verket för att dessa så kallade ”terrorister” kastats in som staffagefigurer respektive anfallsbönder i en gambit som av allt att döma representerar en ny, åtminstone sällan tidigare prövad, öppning bland världens regerande stormästare. 

Supernovae as Empirical Evidence for a Curved, Static and Spatially Closed Cosmos

Essäer

Skrivet av Piero Benazzo

nov032012

Supernova photographed by the Hubble Space Telescope in 2006. Credit: NASA, ESA, P. Challis and R. KirshnerSpirit of Truth, Enlighten and Guide our Research
O Mary Conceived without Sin, Pray for us who have Recourse to Thee

An alternative to the Big Bang paradigm was presented at the International YouResAstro 2012 Workshop for the physical part and at the X International Ontology Congress for the metaphysical part. The physical part is reviewed here, with some further clarifications and updates. Tighter correspondence of results occurs between the alternative paradigm values and the empirical data. A topology of four and mathematically interlinked frames of reference is proposed. The analysis uses the measurements of the distance of the Supernovae, in particular the discrepancy between the measurements obtained using the shift of the light towards longer wavelengths (i.e. redshift) and those using the degree of brightness attenuation. Such discrepancy is read in the Big Bang paradigm as evidence of acceleration of expansion. The alternative paradigm reads the discrepancy as a measure of curvature in a static curved cosmos, implying physics with tilting time axes, without need of dark energy. Such physics would be applied to the observed universe plus the act of observation, implying the need of both modern standard physics on the observed universe and an alternative physics perspectives. The updates below imply a shift of the main frame that would provide direct empirical evidence of raw data.

Den gotiska mentaliteten

Essäer

Skrivet av Lars Holger Holm

okt292012

Uta och EkkehardSpengler kallar henne ”den faustiska människan”. Men han kunde lika gärna ha valt termen ”den gotiska”, ty det är ett människoöde sprunget ur gotikens mystiska anda, samt en redan under senmedeltiden legendarisk figur, som Goethe under en hel mansålder dramatiskt söker gestalta. I allt väsentligt är Goethes teaterstycke ett idédrama som har den nordliga, sedermera huvudsakligen protestantiska, delen av den västerländska kulturen som sitt övergripande tema. Bara det att Faust i främsta rummet söker en djupare kunskap om tingen, till och med drömmer om att med vetenskapens (djävulens!) hjälp kunna stoppa tidens gång, klassificerar honom närmast per automatik som germansk ande.

Det är i motsvarande grad karaktäristiskt att fransmännen – med romantiker som Balzac, Gonoud och Berlioz i spetsen – inte uppfattade demonin i faustlegenden på samma sätt som tyskarna. Här låg tyngdpunkten i dramat, i överensstämmelse med den mer sinnestillvända och därför, i praktiken, mindre tragiskt anlagda galliska mentaliteten, snarare i Fausts osläckliga begär efter brottslig njutning och den fördömelse som dygdens makter håller i beredskap för den därtill hemfallne. Och vi förblir därmed inom en även av katolikerna väl utforskad region av Helvetet.

Litterär liklogistik

Essäer

Skrivet av Benny Holmberg

okt282012

Vi älskar lik!Monsunregnet hade upphört och himmelens slussar var stängda. Morgonen var het och stilla. Vattnet hade sjunkit ner i markerna och en kväljande lukt steg ur landskapet. Avdunstningar från djurkadaver, hushållssopor och annan bråte blandades med odörer från hamnbassängen där fartygen spolats rena i avloppen av det kraftiga regnet och slammet som flutit upp innehöll döda råttor, skämda matrester och avföring. Den gamle sjömansprästen ryggade inför stanken när han steg ombord på fartyget. Han skyndade på stegen. Han visste att han var väntad då besättningen dagligen brottades med djävulen, allehanda havsdemoner och döda sjömäns själar och oftast var i behov av Guds tålmodige budbärare som kunde erbjuda pietetsfulla vardagsvälsignelser och generösa inblancoförlåtelser. Denna dag var han kallad i ett grannlaga ärende. Högröd i ansiktet efter ansträngningen att gå upp för den branta landgången ställde han ned sin portfölj på närmaste lastlucka, tog fram en svart bibel och en vit krage, spände kragen runt halsen, tog bibeln under armen och begav sig bort till akterdäck där han anslöt sig till den lilla grupp som stod med nedböjda huvuden runt en presenning. Han välsignade de närvarande, kastade en hastig blick på det lemlästade lik som de indiska grodmännen landat på presenningen, höjde handen och tecknade en vördnadsfull välsignelse, slog upp bibeln och inledde en stilla bön:

Anita Björk och Graham Greene

Essäer

Skrivet av Ivo Holmqvist

okt282012

Anita Björk med maken Stig Dagerman ca 1950 Bild fran WikipediaI en artikel i Svenska Dagbladet om Anita Björk som avled i onsdags sägs att hon hade kunnat göra internationell karriär, efter en biroll i en Hitchcock-film. Men hon sammanlevde med Stig Dagerman som fortfarande inte var skild från sin första hustru (jag kommer som hastigast in på den saken i Dagerman-numret av Parnass som nu trycks). Något sådant klarade inte hycklarna i Hollywood av, och man satte käpp i hjulet. Det kan säkert stämma. Samma amerikanska moralpanik drabbade Ingrid Bergman när hon under inspelningen av Stromboli förälskat sig i regissören Roberto Rosselini och lämnat sin första man tandläkaren för honom. Hon blev för åratal framöver portförbjuden i filmstudion i Kalifornien, och var nog ganska bitter över det.

Men det var kanske inte enbart Hollywoods prydhet som satte stopp för Anita Björks karriär utomlands. När Norman Sherry inför tredje delen av sin stora biografi om Graham Greene intervjuade Michael Meyer, under många år engelsk lektor i Sverige och stor Sverige-vän, fick han bland annat veta det här, när han bad Meyer jämföra tre kvinnor i Greenes liv, Catherine Walston, Yvonne Cloetta  och Anita Björk:

Vem skriver den svenska litteraturhistorien

Essäer

Skrivet av Freke Rähiä

okt172012

Bild Hebriana AlainentaloDet går inte att undgå i hur stor andel som den litteratur vi konsumerar är översatt från ett annat språk och till vår mycket smala språkgrupp. Vad som också ter sig tydligt är hur liten, trots att översättarna febrilt arbetar på motsatsen, uppmärksamhet dessa ”brödarbeten” egentligen får. Men är då översättarens arbete inget annat än en överföring av ordalydelser från ett språk till ett annat? Måste inte översättaren, liksom övriga författare, ta all sin kunskap till hjälp i tolkningen av en text från kontext till ny kontext. Sätter inte också översättaren sin egen prägel på den översatta texten?

Gör inte det översättaren snarare till en författare som utgår från en källa för inspiration och med denna ett antal förhållningsregler som alltid ändå är närvarande inom konstnärliga projekt? Det är enkelt att göra en jämförelse. Många dikter exempelvis har översatts och nyöversatts i flera omgångar allteftersom vårt språk har genomgått mer eller mindre tydliga moderniseringar. Det sägs också att hälften av de böcker vi har att tillgå är översatta från ett annat språk. Kan det stämma? Om du själv tittar i din bokhylla så kan du se själv. Visst står där Jönsson och Ekelöf, Bellman och Jäderlund. Men när jag tittar närmare så är merparten av böckerna från en bredare kontext än den som vårt långsmala rike innebär. De tillsammans med Mladenovic och Rinck sverigeaktuella Hawkey, Roubaud och Utler är bara en liten bråkdel av de översatta texter som borde ses och läsas för en förnyelse och en inblick i vars vårt språk egentligen är på väg.

Toleransens dilemma del 1 av 2

Essäer

Skrivet av Carsten Palmer Schale

okt082012

Intolerance

Ohyggligheterna i Syrien. Ockupationen på Västbanken. Förtrycket i många muslimska länder. Galna kristna, som sätter eld på Koranen. Kongo Kinshasa. Guds befrielsearmé i Centralafrika. Muhammedkarikatyrerna. De fruktansvärda övergreppen på kvinnor överallt. Patriarkatet. Fundamentalism av såväl religiös som politisk art och karaktär. Självcensuren inom den svenska journalistkåren. Lögnen om ”sionismen”. Lögnen om Koranen. Lögnen om Jesus. Ateismens överdrifter i vårt kära Sverige. Identitetspolitiken. Rasismen. Judarna som inte går att tala med. Deras muslimska och kristna likar. Hindunationalisterna i Indien. Vitryssland. Alla fobier. Tintin-debatten.

Hur började det hela? Var är vi nu – och vart är vi på väg? Det är sannerligen inte lätt att uttala sig om dessa bedrövliga förhållanden, utan att raskt bli beskylld för både det ena och det andra. Och i en andra omgång: för motsatsen, eller för det tredje och det fjärde.

Låt mig med en gång slå fast: jag är kristen humanist, för all ekumenisk verksamhet, tror mig förstå både israeler och palestinier i världens kanske allra mest infekterade och olycksbådande

situation: den i Israel/Palestina. Umgås mycket med folk från många läger. Sådana med vilka man kan upprätta civiliserade, nyanserade och intellektuellt hedervärda samtal. Samtal.

Häromnatten såg jag en utomordentligt intressant – och respektfull – redogörelse för Medinastatens konstitution runt år 622 och några år framåt. Alltså den konstitution som reglerade relationerna mellan judar, muslimer och kristna i den toleranta gemenskap, den ”umma” (som inte alls bara bestod av muslimer eller blivande muslimer), som Muhammed upprättade vid tillträdet som både profet och statschef i Medina på arabiska halvön.