Det litterära utövandet är ultraviola

jul062010

Skrivet av Freke Räihä

Essäer

merda di Scania"Problemet med att vara utmanande som människa, litterärt eller på något annat transgenitalt vis, är att viljan ofta vänder sig utåt i sitt sökande, istället för att, som ett spegelglas, som: bakom mig silver - framför mig glas, se hur mycket effektivare det skulle kunna vara att utmana sig själv, inte bara för att du ser din egen plats i strukturerna omkring dig och därför felfritt kan utgå från dem - utan också, eftersom du själv är en lika stor del av det som du vill utmana och når du dig själv, så når du även andra."

Ur Freke Räihäs essä: Ultraviola, där han bland annat behandlar det sökande och självut- lämnande/manande i det litterära utövandet.

Just utmaningen som sådan, kan vara fruktansvardande, såsom slagen mellan två eller fler visare; just nu arbetar jag med sedvanlig frenesi på en text, vars innehåll plågar mig och drar fram mina vidrigaste farhågor och talar till allt jag räds och allt som äcklar mig.

Men jag anser att det är det viktiga med att utmana: att driva sig själv ännu längre när det börjar bli för svårt, när det tar emot. I detta är det enkelt att finna förebilder; världen är full av förebilder - några är såklart efterbilder: så kallad historierevision, men det ska vi återkomma till. Aase Berg låter oss svårmodiga uppleva moderskapet/moderskapandet i sin trilogi med sagda tematik och Johan Jönsson visar oss en mänsklighet ur sitt Arbetsschema (Efter-) som de flesta av oss, som inte är slavar under vårdmaskinen, bara får en glimt av på Facebook. Jag tänker mig att det varit nödvändigt, men plågsamt, att skriva dessa rader. Reseachartad mailkonversation kan mycket väl ha förekommit kring detta.

I detta alltså: det finns inga enkla lösningar, du har bara ett par ynka ögonblick på dig, ett kort fönster, att faktiskt skriva/säga det du vill ha sagt, det går inte bra att enbart vända dig till det som går vackert att vika in i en servett eller med glädje kommer att publiceras i hötorgets damtidningar. Det går bara att vända sig till sig själv. Även om all modern litteraturkritik vänder sig från författaren som skribent av texten, så lär alla skrivare av varandra att skriva med det stoff som finns tillgängligt i den kontext som textsynliggöraren själv erfarit, eventuellt förnimmer; ergo: det som är författaren själv. Poeten Gunnar D Hansson bråkar med detta i sin essä: Columbi enkrona och säger saker som: "Den essäistiska traditionen, har det hävdats, hämtar sin kraft från den paradoxala frågan om hur jag kan veta att det verkligen är mitt eget förstånd jag tar i anspråk och inte de förståndsformer som kulturen erbjuder." Vilket naturligtvis är en valid fråga att ställa sig och en som många andra med honom säkert har vaknat upp till en sur januarimorgon med. Det fullkomligt meninglösa i dylika föreställningar kan dock ses som självklart när schismen mellan jag:et och kulturen inte infinner sig, vilket den inte gör hos varken mig eller den skjorta som jag en gång i tiden dekonstruerade till en skjortväst och fyra rödrutiga näsdukar. Skjortan är dock sedan länge gången, troligen förvandlad till biogas och upptagen och dispirerad ut i atmosfären, kanske andas du in den just nu? Men idén om rekonstruktionen av redan inkonsumerade "ready-mades" är en tanke som förföljt mig sedan åren som ung anarkist i Lund och som jag sedan fick bevattnad i den The fifth element av Luc Besson som jag påsåg vid dessa tillfällen och senare. Jag upplevde den som en desperat kritik av de rådande filosofiska strömningarna som den säkerligen konservative regissören helt uppenbart fruktar. "Att förstöra är att skapa" säger Jean-Baptiste Emanuel Zorg (Gary Oldman) med postmodernismens leende på läpparna, medan han övertydligt porträtteras som en vettlös galning, en enkel och hollywoodesque propaganda, på bästa sändningstid. Problemet med att lösrycka citat på det här sättet är naturligtvis det; att det är mitt tolkningsföreträde som hamnar i sökarljuset, därför rekommenderas till läsaren, du, att söka källan, för att själv inbilla dig den uppfattning du tycker att du behöver för att acceptera och/eller diversera ovan genomförda tankegång. Eller som Péter Esterházy säger i tidskriften Fantasin nr. 1-4, 2009: "Förresten är det inte så enkelt som att man bara pillar sönder någonting, ty det blir alltid någonting kvar i bakgrunden [ jämför min rödrutiga skjorta ]: en båge, en slags förhoppning eller något som signalerar att hela det misstänkliggjorda på något sätt trots allt existerar." Men det är ute i den här manifesterade symboliken vi vandrar och skulle vi inte fylla den med värde, så skulle den bara vara där, en svekfull yttring - manad till att förvirra. Och ja, jag har formaterat om citatet så att det ska passa mina behov.

Jag vänder mig, i detta, alltså till historien, för att blicka mot framtiden; mot de som gått före mig och de som faktiskt uppvisat något, som i dagens läge vägs mot det rådande, de har promenerat utanför det som krävs av dem, de som har identifierat sig med framsteget, det som tar oss över gatan och gjort det genom att pressa vatten ur den sten som är människa. Det är som om ju mer texten tar emot att skriva, ju mer krävande den är, desto mer kommer den att uträtta, desto bättre kommer texten att bli och desto mer kommer den att ge oss, personligen, som författare. Jag menar inte kredit på Lyrikvännens insändarsida eller en egen spalt i DN, jag menar de livsavgörande insikter som förändrar, inte nödvändigtvis förbättrar, en annan och till syvende: upphovsrättsinnehavaren. Det kan tyckas evolutionärt av mig att mena att all förändring är av godo, men det är nog inte det jag vill komma till; utan till att all förändring sker när den är redo att inträffa. Poesin är som det intrikat myntade uttrycket invarians och kan tolkas som en kunskap som inte förändras hur man än sträcker det, ett tillstånd då förutsättningarna/kontexten inte förändrar dess egentliga egenskaper. Vi som författare kommer, trots vår ställning i det etablerade, inte undan vår närmaste utvecklingszon, för att knyta en röd rosett med Vladimir Vygotskij, att vi bara kan skriva det som ligger absolut närmast tillhands i vår personliga utveckling; jämför gärna med alla gnälliga spikar som mått dåligt över sig själva, när det egentligen är hela strukturen runtomkring dem som är problemets kärnfulla dadel, tagit sig ut ur detta med olikartade beteendeterapier för att i slutändan själv publicera sina resultat i en hårt marknadsförd pocket, gärna med rött omslag, vilket skulle tilltala de som har snabba ögon över hyllorna i stormarknaden Allan, med tron att deras situation är exakt nog att efterapa för envar. Förändring, liksom allt annat av värde, tar tid och kommer enbart i det tillfälle då hela varelsen är redo för det. Nu vill jag inte verka makaber, men samma tanke återkommer i den utmärkta The Alchemist´s handbook av Frater Albertus (1960) och där hävdas det att:  ... läraren kommer till eleven när denne är redo ...  (min översättning) dessutom hävdas det underförstått att detta är en uråldrig tanke inom de esoteriska vetenskaperna, möjligen kan vi dra slutsatsen att det trots allt är en tanke som genomsyrar många delar av vår kulturella pedagogik, vi försöker ju inte lära ett spädbarn att räkna fraktaler på björkarna utanför, eller hur?

Vi har alltså inget val, annat än att skriva just det som vi gör. Vi kan bara syfta till det lilla, slutna utrymme som är vårt eget, som i våra medmänskliga gemensamma nämnare får oss att tala till alla, samtidigt som ingen lyssnar och allt som uppvisas ändå genomgår den rekontextualisering som konsumtionen av den enskilda varan leder till.

Freke Räihä