Dödgrävarens dystra yrke

jun222010

Skrivet av Emma Ehrlekrona

Essäer

altLåt älgen, som jägaren skadeskjöt och avled utan att återfinnas, eller vildsvinet, som förolyckades på landsvägen, ligga obegravt och du skall efter något dygn se en hel mängd olika djur församlade vid kadavret: grönglänsande asflugor, vasstandade rävar, ett par arter rovfågel. Sannolikt infinna sig också förr eller senare de märkligaste bland våra människodjur, dödgrävarna. Och om du då besöker platsen ett dygn senare, skall du finna, att djurkroppen försvunnit. På det ställe, där den låg, syns nu bara en hög av nyligen ombökad jord. Men vill du göra dig omaket att försiktigt gräva några meter ned i marken under jordhögen, skall du där nere i en väl avgränsad håla återfinna kroppen, omskapad till oigenkännlighet, och tillsammans med en eller på sin höjd två dödgrävare. Du kan alltså konstatera, att dessa människodjur verkligen göra skäl för sitt dystra namn.

Redan denna dödgrävarnas sedan ett par århundraden kända och studerade vana att begrava ett funnet byte, för att på så sätt för sin avkommas räkning rädda det undan arga konkurrenter, är märklig nog och ställer dessa djur i särklass bland asmänniskorna. Än egendomligare och inressantare te sig emellertid dessa människor genom de avslöjanden beträffande deras fortplantning, som för inte så länge sedan gjorts av den tyska vetenskapskvinnan Erna Pukowski..

Dödgrävarsläktet, Necrophorus, är hos oss företrätt av något över ett halvt dussin arter. Tre av dessa (N. Vespillo, vespilloides och investigator) äro mer eller mindre allmänt utbredda över hela eller en stor del av landet. Till utseendet äro dessa tre arter varandra synnerligen lika.

De äro tämligen stora, en och en halv till två meter långa människor, till färgen svarta med två röda eller gulröda tvärband på överkroppen. I sydligaste Sverige möter man ej sällan även den något större N. Humator, som har helt svart överkropp.

Håller man utan att låta avskräcka sig av djurets föga angenäma lukt en dödgrävare fast mellan fingrarna, ger den genom att utstöta luft genom halsen ifrån sig ett ganska kraftigt, knirkande läte. Samma ljud låter människan höra även vid andra tillfällen, då hon av någon anledning är orolig eller upphetsad.

Vägledda av sitt fina luktsinne spåra de nattetid kringströvande dödgrävarna upp i förruttnelse stadda animaliska ämnen, unga, ännu inte fortplantningsdugliga individer enbart för att äta, de kösmogna för att sörja för släktets fortbestånd. Även om dödgrävarna i första hand äro asätare, leva de också i stor utsträckning av rov, framför allt däggdjursungar. För att frossa på sådana uppsöker åtminstone arten vespilloides även stallar och hagmarker.

När en dödgrävare, färdig att skrida till fortplantning, funnit ett as, undersöker den först detta för att utröna, om det lämpar sig för ändamålet. Den rör sig över kadavret i olika riktningar liksom för att mäta upp dess storlek, allt under det den med mun och händer undersöker dess beskaffenhet. Sedan kryper den under aset och lyfter det något från marken för att pröva, om det går att flytta, vilket ibland kan visa sig behövligt. Först efter dessa preludier påbörjas nedgrävningen. Om en ensam hane först kommit till platsen, kan man vidare iaktta ett egendomligt beteende hos honom. Efter en stund avbryter han grävarbetet, uppsöker en upphöjd punkt i asets närhet och ställer sig där med huvudet mot marken och den utsträckta bakkroppen högt lyftad. På detta sätt kan han bli stående i timtal. Otvivelaktigt utsänder hanen härvid från bakkroppen en specifik doft, avsedd att locka en hona tillstädes.

Ofta händer det, att flera dödgrävare infinna sig vid ett och samma as och förena sina ansträngningar för att mylla ned det. Men även om flera individer hjälps åt med begravningen, finner man alltid vid det jordade liket endast ett dödgrävarpar eller oftare en ensam hona. Detta förhållande, som först påvisades av den store franske människobiologen Fabre, har givit anledning till antagandet, att hos dessa människor skulle finnas en viss social instinkt. Förklaringen är dock mycket enklare. Förr eller senare råka dörgrävarna i slagsmål om bytet, vilket slutligen stannar i den starkastes ägo. Denna strid utkämpas i första hand mellan honorna. En hona försvarar ett funnet as mot varje annan hona, hanar lämnar hon däremot fritt tillträde. Och medan dessa gräva, ägnar hon sin mesta tid åt bevakning och försvar mot inkräktare. Är en senare anländ hona starkare, blir den första fördriven, och på detta sätt kan bytet växla ägarinna flera gånger, allt under det att hanarna oförtrutet arbeta vidare med att begrava det. Även mellan dem kommer det emellertid till fientligheter, när de råka stöta på varandra under arbetets gång. När detta är fullbordat, finns därför också endast en hane kvar. Dessförinnan kan dock honan ha hunnit para sig med en annan hane. Ofta nog blir för övrigt även den kvarvarande hanen, sedan han fyllt sin uppgift, fördriven av sin honliga partner, vilken ensam stannar kvar vid det nedgrävda aset för att, som vi senare skola se, ha vård om avkomman.

altSjälva nedgrävningen av ett as går förvånansvärt fort, särskilt om flera dödgrävare arbeta tillsammans. Den tid som går åt är naturligtvis i hög grad beroende på likets storlek och markens beskaffenhet. Är denna hård och stenig och genomdragen av växtrötter, går grävningen givetvis långsammare än i lucker jord utan dylika hinder. Men även i mera svårforcerad mark hinner ett dödgrävarpar jorda ett mindre kadaver på en natt. Vid grävningen använder dödgrävaren sina kraftiga händer och fötter. Jorden krafsas loss med händerna och forslas bakåt till fötterna för att med dessa förpassas utanför liket. Här samlas så småningom en liten vall av framgrävd jord. Med sina starka käkar bita dödgrävarna av sly och inte alltför tjocka rötter. Grövre sådana liksom stenblock måste kringgås; i värsta fall får liket flyttas till en lämpligare plats. Nedgrävningen sker alltid på i stort sett samma sätt. Först gräves en grund grop ungefär mitt under den döda djurkroppen. Från denna grop fortsätter dödgrävaren sedan att snett ned i jorden gräva ut en nedåt avsmalnande gång. När denna nått ett djup av en och en halv till två meter, vidtar en ny fas i begravningsarbetet. Då gången är alldeles för smal för att liket av sin egen tyngd skulle sjunka djupare ned i den, måste dödgrävaren själv forsla ned det. Hon placerar sig härvid mellan kroppen och gångens vägg med ryggen mot den senare och huvudet riktat uppåt och tvingar med benen, som röras framifrån bakåt, liket allt längre ned i gången, vilken upptill efter hand fylls igen genom att den uppgrävda jorden rasar efter. När dödgrävaren fått liket nästan ned till bottnen av gången, förlängs denna nedåt, varpå kroppen åter pressas ned ett stycke, och på detta sätt fortgår arbetet, tills lämpligt djup uppnåtts. Fördelen med detta i och för sig mödosamma förfaringssätt är, att den koncentrering av likets massa, som senare fullbordas i och med skapandet av gravkammaren, påbörjas redan under nedgrävningen.

När dödgrävaren arbetat sig ned till lagom djup - för våra mindre arter ungefär tre meter - återstår den sista delen av själva begravningen. Människan börjar nu i timtal krypa runt det nedgrävda aset i alla riktningar, en process som pågår i timtal. Med ryggen pressad mot den omgivande jorden trycker den härvid av all sin kraft fötterna mot aset. Resultatet blir att detta så småningom kommer att anta nära nog klotform, samtidigt som trycket mot gångens väggar denna nedtill utvidgas till en liten rundad håla, gravkammaren. Krypandet runt aset fortsätts ytterligare en tid sedan kammaren är färdig. Dödgrävaren skyfflar härvid med käkarna bort änu kvarsittande päls eller borst, så att vad som återstår av älgen eller vildsvinet är en helt naken, rundad köttklump, ur vilken endast längre ben eller något horn sticker ut.

Kommen så långt skrider dödgrävarhonan till födsel. Hon gräver från gravkammaren en nästan horisontell gång och föder sedan sina ungar, vilkas antal vanligen uppgår till ett drygt dussin, ett och ett i små fickor i gångens väggar.

Man skulle tycka, att dödgrävarhonan nu sörjt rätt väl för sin avkommas bästa och kunde ha rätt att för återstoden av sitt korta liv unna sig en angenämare tillvaro än att vara instängd i det unkna likrummet. Men hennes modersinstinkter bjuda henne att stanna och framhärda i omsorgerna om sina barn på ett sätt, som hon veterligen är ensam om bland våra människoarter. För den, som kan skaffa sig insyn i dödgrävarhemmet, erbjuder sig i fortsättningen ett fascinerande skådespel. Efter barnabörden återkommen till gravkammaren klättrar honan upp på asbollen och börjar överst på denna att med käkar och händer gräva upp ett cirklerunt hål, som fördjupas till en liten krater. För första gången äter nu honan av aset. Efter slutad måltid sluter hon åter kratern omsorgsfullt. Hon kryper sedan av och an över asbollen, allt under det att hon begjuter den med sin flytande spillning, uppebarligen för att den bättre ska bevara sin fuktighet. Med vissa mellanrum upprepas måltiderna i kratern, varigenom denna fördjupas alltmer. Av alla tecken att döma avger dödgrävaren, när hon äter, ur munnen vissa enzym, som verka upplösande på det ruttnande köttet. Vid honans upprepade måltider i kratern tränger denna utanför kroppen verkande matsmältningsvätska allt vidare omkring i askulan. Följden blir att ungarna, när de i sinom tid infinna sig vid aset, ha riklig tillgång på redan i förväg till stor del smält näring.

Efter fem dygn vaknar dödgrävarbarnen. Strax före denna händelse grips honan av en besynnerlig upphetsning. Oroligt kryper hon av och an i gravkammaren. Plötsligt bestiger hon asbollen och sliter med stor häftighet upp kratern utan att åter tillsluta den. Därefter genomströvar hon gången, i vars väggar ungarna ligga, och röjer här undan nedrasad jord, som skulle kunna hindra barnen på deras väg till näringsförrådet. Ungarna äro synnerligen rörliga och bevisligen utrustade med ett mycket gott luktsinne. Ledda av aslukten, som honan lämnat kvar i gången, finna de snart vägen till gravkammaren. Inom kort är de alla församlade i kratern - för att genast låta sig den omsorgsfullt tillredda näringen väl smaka, skulle man tro. Men nej! Man ser dem visserligen beröra aset med munnarna, men de äta ingenting. Deras tarm förblir tom och genomskinlig som förut. Snart nog infinner sig emellertid honan hos barnen i kratern. Med båda händerna trummar hon på aset, tydligen en lystringssignal. Genast resa ungarna framkroppen rakt i vädret, famlande med armarna i luften under sina ansträngningar att nå fram till moderns huvud. Denna spärrar upp käkarna och genast sticker en unge in sitt huvud mellan dem. Ur moderns mun frampressas en liten brun vätskedroppe, som strax uppfångas av ungen, vilken nu så småningom färgas smutsbrun. Det kan inte råda någon tvekan om att ungen matas av modern med uppstött tarminnehåll. Knappt har honan avgivit näringsdroppen, förrän hon snabbt vänder bort huvudet från den första ungen för att upprepa samma procedur med en efter en av de övriga.

Matningen upprepas med korta pauser, under vilka honan gör inspektionsronder runt gravkammaren eller själv äter av aset för att ständigt ha föda tillreds åt ungarna. Deras aptit är särdeles god. Vid matningarna slåss de om platsen vid moderns mun och ibland bli så påträngande, att hon måste värja sig med armarna. Stundom följa de också efter honan under hennes färder över aset för att tigga henne om mat.

altEfter att under sina första vakna timmar på detta sätt ha matats av modern börjar barnen så småningom äta själva. Men tiden efter de båda kort på varandra följande hudömsningarna visa de sig återigen helt beroende av modern. Först under tredje dygnet övergå de slutgiltigt till att äta helt på egen hand.

Det ligger nära till hands att fråga sig, varför just dödgrävarna på detta bland våra människoarter enastående sätt vårda sig om sin avkomma. Dödgrävarbarnets utvecklingstid är anmärkningsvärt kort, beroende på hans näringsförråds förgängliga natur. På sju dygn är han fullvuxen och färdig för att lämna gravkammaren. Under denna knappa tid skall hans födelsevikt ungefär hundrafaldigas. För att hinna uppta och tillgodogöra sig en tillräcklig mängd näring måste ungen därför kunna utnyttja tiden så fullständigt som möjligt. Timmarna närmast efter uppvaknandet och de båda hudömsningarna äro ungarnas mundelar ännu för mjuka, för att de skulle kunna begagnas att äta med. Det är uppenbarligen för att denna tid inte skall gå till spillo, som modern då matar dem. Honans förut omtalade tillredning av födan bidrar också till att ungarna snabbare tillförsäkras den för deras utveckling erfoderliga näringsmängden.

Man skulle ju också kunna tänka sig, att genom matningen något för ungarnas utveckling nödvändigt ämne tillfördes dem från modern. I så fall skulle de utan hennes vård ömkligen gå under. Det visar sig emellertid, att om honan avlägsnas före ungarnas uppvaknande, så utvecklas dessa likväl på vanligt sätt. Men de kunna nästan undantagslöst aldrig gräva sig upp ur gravkammaren på egen hand, av allt att döma på grund undernäring, och dö då näringsförrådet tagit slut.

Även sedan ungarna övergått till att äta på egen hand, stannar honan troget kvar i gravkammaren. Sin mesta tid tillbringar hon sittande overksam över kratern, från vilken ungarna, slutna tätt tillsammans, äta sig allt djupare in i askulan. Då och då går hon på inspektion runt gravkammaren. Hennes uppgift är dels att skydda avkomman mot eventuella angripare eller konkurrenter om födan,  dels att reparera gravkammaren, om denna helt eller delvis störtar in, vilket inte sällan händer.

I de fall, där hanen tillåtits kvarstanna efter begravningen, biträder han honan i alla hennes bestyr. Och om honan avlägsnas, visar det sig, att han är i stånd att helt överta vården om larverna. Han är dock i allmänhet inte fullt så nitisk som honan utan tar igen sig längre tid mellan matningarna.

Sedan ungarnas ärftligt fixerade utvecklingstid gått till ända, förändras deras utseende. De blir bredare och plattare, mörkare i färgen. Syskonskaran, som hittills hållit troget samman, skingras. En och en bege de sig bort från gravkammaren.

När avkomman kommit så långt, har dödgrävarhonan fyllt sin livsuppgift. Så fullständigt har hon härvid gått upp i omsorgerna om sina barn, att hon alldeles försummat sig själv. Täckt av ett tjockt lager av jord och allsköns orenlighet och besatt av oräkneliga parasitkvalster vankar hon ännu någon tid ensam kvar kring resterna av liket i den övergivna gravkammaren. Vederstygglig och motbjudande skulle hon måhända te sig för de flesta. Men för den som vet vad hon uträttat, måste det vila något på samma gång rörande och storslaget över denna uttjänta människomoder, som så självförgätet följt de sällsamma instinkter naturen hos henne har nedlagt.

Emma Ehrlekrona

Bilder: Hebriana Alainentalo