Människan X och Dagens inbrott

apr212013
Skrivet av Percival
PDFSkriv ut

 

Tiggaren eller Vandraren. Dagens inbrott. Kolteckning av PercivalTiggaren eller Vandraren. Dagens inbrott. Kolteckning av PercivalMänniskan X är den okända människan. Ändå känner vi henne utan att känna henne. Hon finns. Kanske i oss alla. Ja, känn efter, tänk efter! Inom dig bor kanske en okänd människa som du inte haft tid att upptäcka … Men nu kan du upptäcka … Nu går ridån upp för Människan X.

I pjäsboken "Människan X", som kom ut för mycket länge sedan, finns en pjäs kallad "Människan X" och pjäser som heter "Duell", "Något vi ser och hör", "Så vitt jag kan minnas", "Dagens inbrott" och "Performance". Författaren sägs heta Percival. Eller ska vi kalla honom X Percival? Är det jag, du eller någon annan? Det har kanske mindre betydelse. Men naturligtvis har jag (den som skriver detta) och utgivaren Art Distribution hand om alla uppföranderättigheter.

Läser man helheten (hela boken) får man en känsla av att författaren eller diktaren inte fastnat i det dödsrike som finns i vår tid, utan har övervunnit tiden utan att gå hädan.

 

Första repliken i den inledande pjäsen "Duell" lyder: "Nej, säger jag. Jag är inte död." Detta samurajinspirerade enaktsdrama har satts upp ett par gånger i Sverige men har ännu inte nått fram till sin rätta uppsättning, som kräver en lekfullhet och kroppsbehärskning som är mindre vanlig. I en addenda i boken "Människan X" står det: "… en duell mellan två samurajer: mellan den ene som tycks ha övervunnit kroppen och den andre som sitter fast i den … Det hela utspelas i det rum som alltmer krymper …"

"Duell" kan ses som ett förspel till det stora helaftonsdramat "Dagens inbrott", som i boken föregås av den sciencefictionbetonade pjäsen "Så vitt jag kan minnas", där minnet töms och förloras. I en efterskrift i boken "Människan X" kan man läsa fragment ur reaktioner inför pjäserna. Bland annat står det, när det gäller "Dagens inbrott": "Det krävs skådespelare som ser sig själva som konstnärer … som går in i sig själva … och ser livet som en initiation." Det står också, angående tredje akten: "Tidigare har vi varit i Natt-Tidens dimension. Det här är Rummets dimension. Men rummet har förändrats. Rummet är sönderslaget … Tidens dimension har kommit in i Rummets dimension. För Betjänten har natten varit initiationen … Natten, Betjäntens natt. I det här läget närmar han sig Herrn – inte som Betjänten, utan som en gryende människa …"

 

"Dagens inbrott" kunde inte riktigt förstås av den stora teatern (Dramaten) när den för första gången hade blivit läst av s.k. dramaturger. I pjäsen används orden "arma turger". Men visst uppskattade man en del. Jag citerar ur det första mottagandet: "Hur har du det? – Jo, det går vidare, millimeter för millimeter i gyttjan. – Jag är tyvärr mycket ledsen, det förvånar mig, men dom tycks fortfarande inte förstå vad du håller på med … Men visst uppskattar dom ett och annat, inte minst uppfinningsrikedomen när det gäller svordomar (besvärjelser). Däremot tycks dom inte följa med i slutet av pjäsen … – Du menar när det närmar sig slutscenen som också är öppningsscenen …? (telefonsamtal)".

Åren gick, och Dagens inbrott blev en hägring som skymtade vid en fjärran horisont. Skulle Dagen med stort D någonsin uppstå? Samuel Becketts "I väntan på Godot" gjorde sitt segertåg över världen. En liten flicka (6 år) som såg denna pjäs på Dramaten i Jackie Södermans uppsättning 1969, sa till mig efter föreställningen: "Jag är en liten del av mänskligheten, en liten del av Godot." Dessa ord översatte jag till engelska och sände dem till Beckett, som ju minst av allt saknade gallisk esprit, och som jag redan hade mött och brevväxlat med under några år. Han uppskattade den lilla flickans ord och insåg kanhända att det krävs ett barnasinne för att man på rätt sätt skall kunna förstå "I väntan på Godot".

 

Konstnären och konstkännaren. Teckning av Pieter Bruegel den äldreKonstnären och konstkännaren. Teckning av Pieter Bruegel den äldreDen stora Gryningen dröjer. Vi väntar fortfarande på Godot, och det högvälborna Västerlandet gungar i sina ekonomiska grundvalar. Vi gruvar oss för en fortsatt hänsynslös gruvhantering. Det talas om radioaktiva läckage, om cancerframkallande gifter och om skövling av skog och mark på alla kontinenter. Men Greenpeace ger inte upp och inte heller de medvetna konstnärerna.

Vilka möjligheter har den kompromisslösa konsten som följer sin inre ingivelse i det närvarande politiska ock kommersiella kulturklimatet?

Paul Lafargue, Marx svärson, som var född på Kuba, är känd för sin kontroversiella bok "Rätten till lättja" (som var en vederläggning av "Rätten till arbete" från 1848). Han insåg i slutet av 1800-talet att den överproduktion som vi fortfarande ägnar oss åt, förslavar människorna, utarmar deras fantasi och förgiftar naturen. Han hoppades att "maskinen" skulle befria arbetarna från deras slaveri. Men i stället har maskinsamhället ökat löneslaveriet och obalansen mellan människa och natur.

 Av drömmen om proletariatets diktatur har det inte blivit någonting. Däremot har bankernas diktatur uppstått. Bankerna har blivit våra fosterföräldrar.

 

Vem väntar på Dagens inbrott? Man skapar världen genom sitt liv. Den som inte skapar världen konsumerar den. Antingen äter du upp världen och förstör den, eller så skapar du den och befriar den. – "I världen liden I betryck", sa Jesus Kristus, "men varen vid gott mod, jag har övervunnit världen."

Pjäsen "Dagens inbrott", som Paul Lafargue säkert skulle ha uppskattat, består av fyra akter: "Middagen", "Betjäntens natt", "Förödelsen" och "Uppbrottet". Det är på det hela taget en både upprymd och samhällsmedveten historia, men det är fråga om teater och inte om någon verklighetskopia. Komiken är framträdande. Men även det tragiska. Utanför den rike mannens hus ligger en utslagen tiggare (en f.d. poet) och tigger i gyttjan. Tiden går och kravlandet i gyttjan fortsätter. Betjänten, som tjänar husets herre, ger Tiggaren en allmosa då och då, en liten brödbit som gör det möjligt för honom att överleva. Även Betjänten odlar poesi, en poesi av den mera konventionella och säljbara sorten. Tiggaren har länge förbannat systemet, Herrns stora välde, hans kemikaliska imperium.

Tiggarens uttrycksmöjligheter minskar gradvis, och under akten "Betjäntens natt" är Tiggaren stum. Men då, som genom ett mirakel, uppenbarar sig Mannen med lyktan.

Vi vet att portarna stängs för många. Vi vet att utslagna finns i vår närhet, och tiggare möter man ofta på gator och torg. Några har kanske inte ens elektricitet i sina hem eller mat för dagen, medan vi applåderar de välkända framgångarna, de påkostade "cirkusspelen": bröd och skådespel åt alla.

Men allt har sin tid. Vem känner inte till Bibelns liknelse om tiggaren Lasarus och den rike mannen, en liknelse som kan läsas i Lukasevangeliet!? Denna liknelse var bland annat under 1200-talet en symbol för Yttersta Domen. Tiggaren dör och kommer till paradiset. Den rike mannen hamnar i helveteselden. Men i "Dagens inbrott" dör inte Tiggaren. Mannen med lyktan, som kan påminna om den grekiske filosofen Diogenes, räddar den utsatta människan som nästan förlorat allt sitt hopp. Om man så vill: den utsatta människan utanför den rika världens port.

 

Den rike mannen och tiggaren Lasarus. Bild av Gustave DoréDen rike mannen och tiggaren Lasarus. Bild av Gustave DoréJa, vem minns väl inte historien om Diogenes, han som gick omkring i det antika Aten med en tänd lykta mitt på ljusa dagen!? Det tog lång tid innan någon undrade varför han gjorde så. Men en dag undrade någon och frågade: "Varför går du med tänd lykta mitt på ljusan dag?" – "Jo, jag söker en människa", lär han ha svarat.

Var finns människan nu? Finns hon i gyttjan utanför den rike mannens port, i den natt där alla sover och där ingen, som det heter, bryr sig?

Hur som helst: Tiggaren i spelet räddas, och spelet kan fortsätta. Framtiden, och därmed Människan X, kommer emot oss.

Akt 3 heter "Förödelsen". En tjuv har varit framme om natten, kanske flera tjuvar. Plötsligt kommer någon som en tjuv om natten. Det känner vi till från den bibliska historien (se t.ex. Uppenbarelseboken). Rikedomens herre, den rike mannen, har förlorat ägodelar, ja, alla sina fabriker, ja, i stort sett hela sitt kapital. Samlingarna har försvunnit. Boken om ekonomins historia finns kvar men tjänar till ingenting. Den f.d. lydige Betjänten har blivit olydig, och Frun, som heter Ester, har börjat ta sig ton. Hon vill inte bli behandlad som en slyna vilken som helst.

 

In i ödeläggelsen stormar de nyfikna, medieaktörerna som vill veta allt om vad som har hänt och vad Herrn, den rike mannen Charles Johnson, tycker. Det är som om en modern version av det antika romarväldet hade rasat ihop. Herrn har blivit barn på nytt. Han yrar i nattmössan om Hadrianus, Thuburbo Majus och Diocletianus.

En av mediemänniskorna utslungar frågan: "När är ni född?" – "Född? Ja, tacka alla himlar för det!" borde Herrn kanske ha svarat, men han är artig. Inte minst mot Herr Fogg, den store konstkännaren, blir han överdrivet artig, till och med servil. Jag citerar: "Åh, jag ber, herr Fogg, jag ber … vad förskaffar mig den höga äran, herr Fogg?"

Men ärans stora tid är förbi, ärans och rikedomens. Herrn har blivit lika utslagen som Tiggaren och måste krypa omkring och söka bland de sönderslagna resterna av sin stora rikedom, de rester som den frågvisa mediehopen inte har hunnit ta med sig som souvenirer.

Betjänten, som nu närmast blivit herre på täppan, jagar ut hela mediepacket: Daily Mirror etc. … Och nu närmar sig ett skeende som ingen kunnat vänta sig, nämligen akten "Uppbrottet". I denna akt har Herrn förlorat sin pondus. Betjänten har tagit över kommandot, och Ester har rest sig upp ur sin förnedring. Tiderna har förändrats. På avstånd hörs hovslag … Tecken (liksom under Betjäntens natt) syns på himlen. Det är något som närmar sig. Flöjtspel kan höras och Tiggaren, nu flöjtspelare, trashank och vandrare, kommer in på scenen och sjunger på ett rytmiskt och atonalt sätt en sång som har medeltida trubadurkaraktär och som inleds med orden: "Jag är en fattig vandrare jag/ och vägen syns mig lång/ men någon gång kommer jag kanske fram/ ja, någon gång hör kanske någon min sång."

Herrn har samlat ihop sina resterande ägodelar i väskor och i en stor koffert. Han försöker rädda det som räddas kan och ringer efter Räddningskåren. Hovslag fortsätter att höras, och i fonden, som är en himmel, syns tecken … Kommer då ingen räddning? Ja, kommer en räddning? Det är frågan.

Betjänten och Frun har fått nog. De överger den f.d. rike mannen och går mot ett stigande ljus vid horisonten. Herrn, som varit inne och ringt, ropar. Men de har försvunnit. Han är ensam med sina rester, sina kappsäckar och sin koffert. Då plötsligt framträder Främlingar, människor som hälsar rymden och som har en levande ton inom sig. De är klädda i kåpor som kan påminna om den katariska sydfranska medeltidens perfecti. Men de är också människor som kommer från framtiden och som bär framtidens ton inom sig, en ton som fyller deras kroppar och sinnen. När Herrn ropar till dem, i tron att de är Räddningskåren, vill de först inte svara. Det är som om de hade övervunnit talets och vardagskäbblets nödvändighet, som om de kunde tala utan att tala. Men slutligen kommer en av dem fram, och då svarar han som ett eko på de bönfallande ord som Herrn yttrar. Nu står den som ägt makt och rikedomar och varit van att befalla inför ett val. Skall han, liksom sin betjänt och sin fru, gå emot ett gryende ljus och låta sig fyllas av den ton som Främlingarna bär inom sig? Eller skall han stanna kvar hos sina återstående rester?

Av huset återstår inte mycket. Fönstren är sönderslagna, salarna är tomma. Ingen tjuv syns, men gryningen ökar sitt ljus. Sången som Vandraren sjunger hörs i fjärran: "Jag sjunger om den tiggare som kröp omkring/ på alla världens torg …"

 

Vår tids historia är fortfarande en öppen historia. Foto copyright artikelförfattarenVår tids historia är fortfarande en öppen historia. Foto copyright artikelförfattarenJa, vår tids historia är fortfarande en öppen historia.

Vi har vår fria vilja. Planeten Tellus är inte ett öde land, och Främlingarna finns kanske redan mitt ibland oss.

 

I början av 80-talet köpte Dramaten "Dagens inbrott". Men någon uppsättning kunde inte äga rum på grund av en del käppar i hjulet. Regissören Per Verner-Carlsson, som på den tiden hade en hel del att säga till om i Dramatensammanhang, och Dramatenchefen Jan-Olof Strandberg (som år 1969 gjorde en utomordentlig rolltolkning av Didi i pjäsen "I väntan på Godot") var intresserade. Men det är klart att Ingmar Bergmans uppsättningar måste ha företräde när det gällde ekonomin, och "Dagens inbrott" fick läggas på is tills vidare … Jag kommer ihåg att Per Verner-Carlsson skrev angående den tänkta uppsättningen: "Nu är det omöjligt, men vid Dagens inbrott …"

 

År har gått, ja, årtionden. Har isen nu smält? Har det uppstått en islossning? Eller klamrar vi oss fortfarande fast vid våra gamla fördomar och världsbilder?

 

Becketts spel "Krapps sista band", "I väntan på Godot", "Lyckliga dagar" … spelas i öst och i väst. Är 1993 organiserade jag en Beckettfestival i Stockholm, en festival där man kunde se "Krapps sista band" i Becketts egen regi. Den insiktsfulla humorn i Dario Fos och Eugène Ionescos skådespel känner vi till. Men ännu har vi inte mött den, av reaktionerna att döma, både utmanande och upprymda anda som finns i "Dagens inbrott". Detta ödesdrama är enkelt som en saga. Det öppnar portar till en framtid som vi, vare sig vi vill eller inte, går till mötes. Världen är en teaterscen, en katharsisscen. Enbart underhållning är inte allt. Det visste den omtalade teatertänkaren och iscensättaren Antonin Artaud. – "Odd blazes", lär Samuel Beckett ha sagt om hans teatersyn, enligt vad James Knowlson, känd för sin stora Beckettbiografi, nyligen sagt till mig i telefon. Men var det inte något mer än "udda uppflammanden"? Visar inte Artaud med hela sitt liv, sin livsiscensättning, en djup förståelse för den konstnärliga skapande människans roll? Hon är inte bara en betjänt som ska lyda den rike mannens order. Hon är i själva verket den kraft som ger Dagens inbrott en möjlighet.

I akten "Uppbrottet" i skådespelet "Dagens inbrott" kommer ingen räddningskår, som Herrn hoppas på. När Främlingarna kommer vet han inte vilka de är. En av dem som närmar sig ger slutligen Herrn en möjlighet att bryta upp från sin gamla värld och möta en annan. "Den rike mannen" tvekar. Resterna av hans stora rikedom är obetydliga, men de binder honom. Skall han övervinna sig själv och gå mot gryningen? Det är frågan. Kanske kommer denna fråga att besvaras när "Dagens inbrott" kan ses på scen och ge publiken en möjlighet att välja mellan denna värld och en annan.

I slutet av boken "Människan X" står det:

"I Människan X rasar en duell mellan förnyaren, den konstnärliga människan, och förvaltaren, den reaktionäre upprätthållaren. Duellen rasar många gånger inom en och samma individ och utgången är hela tiden oviss.

Det är lätt att stå utanför och prisa ringens hjältar. Det är svårare att själv delta i kampen liv och död i den anrättning där ingen undkommer sig själv, marxist eller inte marxist, kapitalist eller inte kapitalist …

I utkanten av ismernas fält står Människan X, den obekanta faktorn som utan att förlora kontakten med spelet avsäger sig smakdiktaturer och förmydarregimer.

Människan X är med om att öppna det som kommer. Människan X är det som kommer."

 

 Percival

 

 FOTNOT

 

 

 

Boken "Människan X" utgavs i slutet av 60-talet av förlaget Proprius i samarbete med Art Distribution. "Något vi ser och hör", ett av spelen i denna bok, har sänts ett par gånger i radions P1 och även framförts på Kulturhuset i Stockholm. I huvudrollen: Christer Banck, som var en av Stadsteaterns skådespelare. "Performance" hade premiär på Moderna Museet 1969. "Duell", som turnerade i Sydsverige 1979–80, spelades senast i Stockholm år 1997. Paul Lafargues berömda lilla bok "Rätten till lättja" gavs ut av förlaget Symposion/Fri Press 1988. Författaren Percival har regisserat verk av Artaud och Beckett och även egna verk. Under 2000-talet har han, förutom sitt författande, ägnat sig åt musikskapande, bildkonserter, koreografi och ljusscenografi, föreläsningar, workshops m.m. Till de senaste dramatiska verken hör "En fånges försvarstal" (en av pjäserna i boken "I samma säng") och "Julen på jorden", ett helaftonsdrama som utkom i bokform år 2001. År 2005 var det urpremiär på hans femaktsdrama "Människoriket" i en förkortad form med titeln "Dömd". F.ö.: se www.percival.nu

 

 

 

 



Inline article positioning by Inline Module.