En järnek till Victor Hugos minne

aug142012

Skrivet av Ivo Holmqvist

Essäer

Image dHugo av Hebriana AlainentaloDen 30 mars 1862 gav förläggarna Lacroix et Verboeckhoven i Bryssel ut ”Les Misérables”, Victor Hugos roman som sedan kommit i mängder av upplagor både i sin väldiga helhet och åtskilligt förkortad. När den samma år kom på svenska fick den titeln ”Det menskliga eländet”. Första gången jag stötte på berättelsen om Jean Valjean, han som blir borgmästare efter nitton års straffarbete och som sedan råkar ut för en mängd förvecklingar, var som serieteckning i Illustrerade klassiker, detta behändiga sätt att på nolltid skaffa sig en baskunskap om en västerländsk kanon. Lite senare läste jag den i en upplaga från Lindqvists förlag i två band men där rymdes nog inte mer än en knapp fjärdedel av originalet. Det är en rafflande historia, lika spännande som den om puckelryggen Quasimodo, ringaren  i Notre Dame som förälskar sig i zigenerskan Esmeralda.

Häromdagen skaffade jag mig den engelska översättningen av ”Les Misérables” i Penguin Classics där man behållit originaltiteln. När jag får en ostörd vecka ska jag plöja genom den. Samma ambition har jag med Tolstojs ”Krig och fred”, Thomas Manns Josef-serie, Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”, Duhamels ”Familjen Thibault”, Romain Rollands ”Jean Christophe”, Jules Romains män av god vilja, Robert Musils ”Mannen utan egenskaper”, Hermann Brochs ”Sömngångarna”, Kazantzakis ”Odyssé”, osv – det blir nog aldrig av. Även om boken om de eländiga i versionen från Penguin är på 1230 sidor så är också den lätt förkortad. Översättaren Norman Denny förklarar i förordet att inte allt i boken är lika läsvärt:

”There are passages of mediocrity and banality in Les Misérables, as in all his work, which may cause the reader to lose all patience with him and put the book aside without ever having reached the nobility of spirit that inspired it (…) The translator (…) can, I maintain, do something to remedy these defects without falsifying the book, if he will nerve himself to treat Hugo not as a museum piece or a sacred cow but as the author of a very great novel which is still living, still relevant to life, and which deserved to be read.” 

les miserables Han påpekar att vissa katalogarior är umbärliga, förteckningar över händelser som Hugo fann i dagspressen, med namn och notiser som hade hunnit sjunka i glömska redan när boken väl var klar (den tog honom tjugo år att skriva, fast med en paus på ett dussin år mitt i). Sedan länge fordrar de flesta dagsaktualiteterna ingående fotnoter. Sådana vimlar det av i den annoterade utgåva från 1963 som Marius-François Guyard stod bakom och som Norman Denny haft god nytta av. Man kan om man så vill gå till en varsamt kondenserad fransk upplaga som kommit ut detta jubileumsår, i serien Classiques abrégés, på förlaget L´école des loisir (322 sidor, 6 euro), eller så kan man om man har tid läsa samtliga sidor i de två delar i pocket som Point Deux nu gett ut, på tillsammans 1490 sidor. De flesta låter sig nog nöja med musikalen…

Att halvtannat sekel gått har firats med konferenser och föreläsningar, filmvisningar och utställningar, och än är festandet inte över. På det privata La Bibliothèque Wittockiana i Bryssels burgna förstad Woluwe Saint Pierre kommer man den 18 oktober att plantera en järnek till Victor Hugos minne. Med hjälp av belgaren Kris Clerckx kan man nu också traska i Hugos fotspår mellan Bryssel där han i olika perioder bodde i femhundra dagar, och Paris, la Ville Lumière. Clerckxs bok ”Sur les pas de Victor Hugo” täcker dessutom in både Vallonien, Normandie och Picardie, däremot inte kanalöarna Jersey och Guernsey där Victor Hugo levde i exil i fjorton år samman med hustrun, barnen och älskarinnan, aktrisen Juliette Drouet.

  Ivo Holmqvist