Opposites attract

jun072012

Skrivet av Per-Henrik Bartholdsson

Essäer

I ett försök att göra en betraktelse kring den jungianska arketypen, är det kanske ändå bäst att begränsa sig till det välkända. Denna text kommer därför i huvudsak att handla om en arktyp, människan själv; och då egentligen bara spelet mellan hennes rationella och irrationella sidor.

FramtidstroAn hour on the Tower of Power

Den som på något sätt kommit i beröring med psykologi, lägger snart märke till de snabba modeväxlingarna och den lätt desperata framtidstron. Gårdagens uppblåsbara visdomar får snart smygpunka och luftslotten blir alltför sladdriga för att man skall kunna stödja sig på dem mer. Senast ut till deflation är kognitiv beteendeterapi. Ännu en själavård som kroknar i frågetecken kring dess vetenskaplighet.

Det betyder föga mer, än att ämnet psykologi är riktigt svårt. Så svårt att ämnet är överlastat med lindrigt användbara förenklingar.

Man hinner inte ens in i farstun i den freudianska psykologin innan man råkar på dess största tillkortakommande. Den försöker avgränsa problemet till det psykologen tror sig klarar av. Det är därför människor efter många sömnlösa nätter av existentiella konflikter, kan få höra av sin psykolog, när de berättar att de inte ser en anledning att leva mer, att det bara är som de upplever det. Dogmen om libido har samma syfte, att reducera alla människornas många outgrundliga motiv till ett enda, det som utgår från en snuskpelle (eller en snuskpulla). Visserligen innebär den förenklingen en nedvärdering av medmänniskorna, men den gör också människan till en så enkel varelse att hon blir fattbar.

Egopsykologin – de sociala ingenjörernas våta dröm – var en liknande förenkling, om än så mycket radikalare. Här finns personen överhuvudtaget inte, utan personligheten tillskapas av medelklassfruntimmer. När det lyckas (d.v.s. råkar falla fördomarna på läppen) heter det att vederbörande är anpassad. När det misslyckas heter det att vederbörande är missanpassad. Ralph Greensons försök, att göra en fin flicka av Marilyn Monroe enligt Anna Freuds liktlinjer, mynnade ut i Monroes självmord. Amerikanerna tål nästan vilka kvackande livsåskådningar som helst, men en så grov vårdslöshet med nationalklenoderna, det gick ändå för långt. Egopsykologin begrovs en tid efter fru Monroe, men utanför kyrkogården.

Den kognitiva beteendeterapin utgår från behaviorismen och kan därför aldrig befria sig från anklagelsen att komma alltför nära gränsen till dressyr. Man måste ändå dra lite på mun åt den knaggliga kognitionen; att det skulle räcka att förstå att det är dumt att vara dum. I morgon kommer en ny föregivet vetenskaplig mirakelkur, pyntad som en julgran från Disney, med plågsamt genomskinliga nyord. Cirkeln fullbordas i att i både psykoanalysen och den kognitiva beteendeterapin gör alltför långtgående påståenden om att via psyket kunna kurera fysiska sjukdomar; en sorts själens herravälde över materien: ” Stå upp, tag din säng och gå.”

Dessa förenklingar är förföriska inte bara för att de ger illusionen av att vi har människorna i vår hand; det ligger också en sanning i dem. De är delmängder i en mer vidgad förståelse av människan. Sanningen är en så störtfet kladoffa, att det räcker med lite smulor av den; man går loss på redan det lilla. Vi kommer nog aldrig att bli av med pocketpsykologierna; de som säger sig åstadkomma storverk med alltför enkla medel. Det är ju så lätt att bygga en bro över Öresund, om man anses vara färdig redan när man slängt i ett par stenar i strandkanten.

Det vore synd att säga att den jungianska föreställningen om arketyper är ägnad att reda ut någonting; den är mer ägnad att ohjälpligt röra till det. Det är därför vi knappast behöver oroa oss för att den jungianska psykologin någonsin kommer att bli en statspsykologi till skillnad från många andra riktningar. En symbol, i den jungianska meningen, är det som inte är möjligt att uttrycka på annat sätt; en sorts överfylld gefillte fisch, fylld med meningar, avsikter, känslor, ursprung och mål, varav bara småskvättar är tillgängliga för analys av det stackars intellekt som bär omkring på oknyttet. Vad vi än föreställer oss eller kommer fram till om en arketyp, blir det aldrig mer än en approximering. Vilken förståelse vi än uppnår, återstår ändå okända djup att utforska; det är en tankevärld som mindre ger svar, än prövar vår förmåga att stå ut med det tvetydiga och osäkra.

Symbolen är inte bara en bild, som ett tecken eller en körriktningsanvisning. Den bär med sig övertygelser, oavvisliga i sin styrka och förledande i sin kraft. Att vara kristen, finna sitt kall, kan därför sägas vara att lämna över sig till arketypen. Man drabbas av ett ögonblick av säkerhet, som, om man hur tur, räcker livet ut, utan att man vidare behöver reflektera kring sina motiv.

Vi ser det när historiker återuppväcker vikingatida samhällen i en sorts historiska rollspel, övertygade, om att det var jämställda samhällen. Föreställningen om en ursprunglig guldålder, har ju ändå mer relevans som symbol, än i en tid där människors medelålder var 30 år och man ännu hade slaveri.

Symbolens kraft att övertyga blir tragiskt tydligt när en norsk korsriddare, som kommit ungefär 1000 år för sent i fel ända av Europa, förlorar sig i orgier av mord. Där blir också en av arketypens viktigare aspekter som tydligast. Den är irrationell.

Intrycket att det irrationella måste bekämpas blir då överväldigande. Det är nog ändå mer det irrationella, som söker gömma sig i en rationell dräkt, vi bör se upp med. Och då är vi inne på ett genuint manligt område. Vi gör vårt bästa för att framstå som avrundande, men vill därför inte gärna skylta med att inom oss bor ett vimsigt våp. Vi vill gärna framstå som välgrundade, men i hörn av oss själva återstår det alltför veka, som tar intryck bara alltför lätt.

Vi försöker skapa en rationell förutsägbar värld, där det irrationella inte kommer in och rör till det. Men vi förlorar något på det; vi skapar en värld där inget längre händer. Den välordnade bruksorten är en dröm för den fantasilöse och en mardröm för den fantasifulle; ”Little boxes made of ticky-tacky … and they came out all the same.” Det slutar med stimulantia som hjälper oss sprattla den ena stunden och som hjälper oss att stilla oss i nästa stund. Och när inget händer, då utsätter vi oss istället: ”I can take an hour on the Tower of Power.”

Grant Wood, American GothicFölj med mig in i skogen ska jag visa vad jag kan … Och vi som ser hur allt går till får veta att vi drömt

Journalisten Maciej Zaremba skriver i vår om en av de arketyper som har störst betydelse för oss här i Sverige: skogen. Om jag inte minns fel berättar Kerstin Ekman att hon bara stött på människor där, i skogen, vid 7 tillfällen under 30 år av strövtåg. Det var därför jag själv gick dit.

Den svenska andligheten är påfallande animistisk. Himlen, och allt det som hör den till, står mest för bevattning och ljussättning. Hos oss bor anden ännu i naturen.

Man märker ibland på människor som kommer från havet, att de också har kommit i beröring med evigheten, med det oändliga. I den jungianska terminologin skulle man säga det omedvetna. I de riktiga nordiska skogarna – där de ännu återstår – är man alltid nära evigheten. Ingen kommer att hitta dig, om du inte längre vill. Man behöver bara kliva av stigen, för att bli borta en timma, tre dagar eller för evigt. Varken himmel eller jord bryr sig det minsta om dig, än mindre vad som blir med dig; jorden uppslukar dig bara, om du trampar fel. Och ändå just där, där man är som obetydligast: en sådan skönhet. Kanske är det bara därför det är så vackert – vidden av det hela.

Ur det omedvetna kommer inte bara de sanningar och övertygelser som skrämmer oss mest. Ur det omedvetna kommer också den där blicken, som förleder oss att göra dumheter vi sedan aldrig ångrar. Skymten av en fjäril som lockar oss av stigen, förleder oss att springa till skogs, springa bort oss, tills vi kommer ut ur tätningen fram till en glänta – en öppning i livet, vi aldrig kunde tro att vi skulle råka på; kanske t.o.m. livets källa. Det kräver en tilltro till livet, som letar sig långt, långt bortom det irrationella. Ur det omedvetna kommer också, allt det vi alls kan ha gemensamt. Gemenskap är bara det; rörande, berörande, onyttig och irrationell.

Skärhultaån utanför Ullared, foto: Per-Henrik BartholdssonKanske behöver man sedan inte förklara varför Zaremba kan berätta att 92 % av de svenska skogarna redan har varit ett kalhygge. Skogen, det var alldeles för mycket som var utom vår kontroll för att vi skulle tåla det. Det var långt mindre en fråga om att leva med, än att bemästra och betvinga. Tyvärr fanns pengar att också göra något åt det. De säger att det var mest rationellt så. Det var det inte. Det var en ovanligt irrationell rädsla för det irrationella, utklädd till rationalitet.

Ställ dig på en höjd, var som helst i Sverige, och blicka ut över rationalitetens föryngringsytor. Visst sjunker det, hjärtat, ned i skorna?

”Go up to the mountain

Go up to the glen

When silence will touch you

And heartbreak will mend”

Vi får nöja oss med tabletter istället. Det finns t.o.m. en litteraturgenre som – elakt – kan kallas, ”Jag och mina tabletter.”

”Är det mitt pentagram, som ängslar?”

Heinrich Cornelius Agrippa, PentagramNär man står uppe på en de stora svenska dammarna, kan man möjligen att uppfatta det man ser i siffror, men som människa – eller ens med ögonen – kan man överhuvudtaget inte förstå vad man ser. De som skapat dessa projekt uppfattar sig uppenbarligen inte som en del av världsalltet, de uppfattade sig som herrar över alltet. De var de som kunde hejda livets lopp. Vad än Freud säger, måste vi ändå böja oss för våra ögons vittnesmål, det finns de som går loss på makt också. De går verkligen loss på makt.

Den människa som satt sig i Herrens ställe, är mer gammaltestamentlig än nytestamentlig. För den människan är makten ett självändamål; i grunden föga mer än ett medel att förolämpa medmänniskan. Böner avslås med ett gudomligt högdraget dövöra – och illa dold förtjusning – och när det blir fel, hur fel det än blir, vägrar man i det längsta att rätta sig: ”Huru skulle då en människa kunna hava rätt mot Gud … huru mycket mindre då människan, det krypet, människobarnet, den masken!”

Det råder ingen tvekan om, att vi lyckats bemästra naturen. Människan är dock lika lite som Herren ett okomplicerat väsen som bara utför välvilliga stordåd. Vi kan möjligen önska oss att den oreflekterade människan, som lever av sina instinkter, alltid landar i det goda. Redan tanken är så apart att den faller på sin egen orimlighet, ändå är det vad vi förutsätter. I bakgrunden är de ändå alltid där, våra avigsidor och baksidor. Delar av vår natur, som inte blir mer civiliserade på något sätt, genom att vi ignorerar dem eller eljest låtsas som om de inte fanns. Och, det vi inte befattar oss med, har vi ingen som helst kontroll över. Det skaffar sig sitt eget liv.

När rasismen och nazismen kom tillbaka, hade vi sedan länge kört ut det irrationella och låtit det gå sina egna vägar, ”… en tiggarskepnad, en trasig kund”, utan ”gestalt eller fägring.” Ju mer vi tog avstånd från det irrationella, desto mer tog det avstånd från oss. Ju längre ut från människans krets vi hade skjutit det irrationella, desto omänskligare blev det. Motsatserna hade inte närmat sig varandra, de hade fallit isär och spänningen mellan polerna blev sådan, att bara en mörkare hårfärg kunde orsaka utbrott av hat.

Vi fick ett gatuvåld, som sades vara meningslöst, inte fyllt av frustration, protest och andra meningar. Men, vi fick framför allt ensamma galningar.

De ensamma galningarna var kusliga figurer. De vara inte alls som du och jag, de hade bara antagit människohamn; de såg bara ut att vara människor. I själva verket var de en sorts glupande ulvar, utan annat mål än att göra dig och mig illa. Så sade man, i en tid gick det knappt att alls köpa en tidning, utan psykopatbilaga.

Någonstans gick vår förskräckelse inför ondskan över i dyrkan. Alltsammans var ännu en fiktion, men det var så hisnande att vi gärna ville göra verklighet av fantasin också. Vad ondskan än sade, så var det nu sant. Kring Thomas Quick flockades professorer, Jämo, åklagare, journalister och poliser, yrkesmän som alla var så tyngda av allvar att de knappt stack upp ur sina egna skoskaft. I efterhand har vi fått veta att de i själva verket hade varit i råttfångarens händer. Det blir inte mindre häpnads- och uppseendeväckande av att de själva utsett en psykiskt sjuk person, att fånga dem själva … med deras egna fantasier.

Francisco Goya, Saturnus slukar sin son 1819-1823Det var i vart fall en milstolpe, i ett chickenrace mellan det rationella och irrationella, mot det alltmer orimliga. Om det var en profetisk föraning av det som skulle komma eller om man manade fram det som komma skulle, låter sig kanske inte sägas – kanske var det båda på en gång.

I dag, efter den ena vågen av rasistiska mord efter den andra, kan den psykiatriska sakkunskapen förklara i SVT, att det mördandet inte är galenskap, utan rationellt. Man har så förlorat sig i en orimlig rationalitet, att man inte längre kan göra skillnad på det rationella och det irrationella, ens i dess värsta form. Man har förlorat förmågan att göra skillnad på rationalitet och mordiskt vansinne.

Tyvärr betyder den bristen på insikt förmodligen, att det måste bli både mer och värre, innan vi kan förmå oss att vända oss mot det irrationella, som om det faktiskt var både irrationellt och en realitet. De irrationella realiteterna vill ju inte riktigt underordna sig besvärjelserna. De som försöker springa undan det rasistiska kulregnet, har nämligen ingen nytta av den lärda och förnumstiga upplysningen, att det bara är som de upplever det.

Vi har ägnat ett århundrade åt det rationella i hopp om att för alltid övervinna det irrationella. Vi var så säkra på att den rationella ensidigheten, enfalden (”den enda vägens politik”), skulle rädda oss från motsatsernas spel att vi inte bara lämnade bakdörren på glänt. Huset hade inte ens en baksida; hela väggen var vid öppen bakåt … ut mot avgrunden. Rationaliteten blev en potemkinkuliss.

Ju längre vi gick i vår rationalitet, desto längre ifrån oss gick motsatsen; desto längre gick det irrationella ifrån det mänskliga. Sedan, när det irrationella hämtat kraft i det omänskliga, kom det tillbaka för att påminna oss om den andra sidan, det irrationella, det hinsides. Vi är chockade för vi har, trots alla fiktionerna om det omänskliga i människan, nu fått se en sida av människan vi alls inte kunde föreställa oss.

Det spelar mindre roll hur mycket vi sätter det irrationella i motsats till det rationella; motsatserna söker sig ändå mot varandra. Om det inte är vi som söker det onda, så söker det onda oss.

När så den blonde besten (”en sorts flock blonda rovdjur, en erövrar- och herreras”) kom till ”det lilla trygga Oslo”, kunde redan Paula Abdul bidra till förklaringarna av det som hände:

“We come together, ’cause opposites attract.”

Per-Henrik Bartholdsson