Bilden av vidundret

maj022012

Skrivet av Per-Henrik Bartholdsson

Essäer

Tivadar Csontvárys Storm över HortobágyBarn- och äldreminister Maria Larsson försökte smyga igenom ett förslag till lagstiftning lagom till påsk, vilket vill införa oreglerade och odokumenterade visitationer av barn på ungdomshem.

Barnombudsmannen berättar: ”Utan djupare analys och på direkt beställning av ansvarig myndighet läggs förslag för barn- och ungdomsvården som är en blåkopia på fängelselagstiftningen. Det innebär att barn och ungdomar som är placerade för att få vård ska kunna utsättas för kroppsvisitationer och rumsvisitationer när som helst.”

Det är ett recept för en mardröm, där personalen stormar in timme efter timme och vänder ut och in på både rum och människor, till dessa att man brutit ned dem. Här är det fråga om barn som behöver vår hjälp.

Vi har haft en sorts uppvaknande i en rad västländer, där man nu förstår att man har haft en naiv övertro på de myndigheter och auktoriteter som har haft hand om barn, medan man i lika hög grad förbisett de barnens rättigheter. De övergrepp som därför avslöjats här och i andra länder rör sig från det otillständiga till det ohyggliga.

Alla dessa övergrepp har skett i det rum som skapas i spänningsfältet mellan maktfullkomlighet och maktlöshet. Här föreslås alltså att en myndighet skall få en obegränsad makt att inskrida mot dem som redan är alltför maktlösa. Man öppnar inte bara dörren för, utan river ner alla spärrar för maktmissbruk och följande övergrepp. En dag kommer vi att få höra talas om konsekvenserna av denna rättslöshet, på kliniker, i sanningskommissioner och i statistik rörande ”överdödlighet.”

De bevekelsegrunder som angavs i samband med upprättelseprocessen – att lära av ett mörkt kapitel i Sveriges historia, för att inte tala om talmannens ”I dag vill vi alla med gemensam röst ropa: Aldrig mer!” – var just så falska som de lät. Det vi i dagligt tal kallar lurendrejeri.

Det är som att man har hittat en skräckbild av kristen höger, men misstagit det för ett ideal och nu försöker infria förväntningarna: fångna i en svunnen tid; okunniga, skenheliga och ohederliga.

Låt oss i alla fall göra ett försöka att förstå detta tvångsmässiga användande av tvång; denna krampande vägran att lära sig av våra misstag.

Psykologin som ämne hade knappt hunnit komma in i 1900-talet förrän den råkade på sitt största blindskär; överföringen. Överföringen är mindre en benämning på en känsla eller en relation än en existentiell omständighet. I yrkeslivet är det en benämning på det band som kan uppstå mellan läkare och patient, vilket har en styrka som hotar att övermanna dem både. I det civila livet kallar vi det annars förälskelse, övertygelsen och den berusande känslan av att ha hittat den andre; han eller hon som gav livet en mening. I yrkeslivet är det yrket som får en mening.

När överföringen är som bäst, eller värst – vilket i denna människans kvantmekanik är ungefär samma sak – uppstår en kuslig samstämmighet vilken kastar sammanbrottet och söndringens skugga framför sig.

Sedan – i söndringen – är avskyn lika stark som någonsin attraktionen.

Den som en gång sett denna växling, detta kast mellan motsatserna, mellan oupplöslig samstämmighet och oförsonligt hat glömmer det aldrig. Det är än värre när den ena parten är en auktoritet och den andra parten är en patient eller ett barn. Den ena hämnas på den andre, som är prisgiven. Många liv slutar i den stunden, andra återhämtar sig aldrig; bara få tar sig upp igen. Kanske förstår man aldrig som då, vad en människa kan betyda för en annan människa. I den stunden finns bara en räddning, trots känslostormarna; att klamra sig fast vid respekten för människan. Men, så är man inte alltid fallen.

I Gellert Tamas De apatiska. Om makt, myter och manipulation skildras en sådan gränslöshet. En psykiater berättar, utan att våga sjunga ur skägget, om Marie Hessles kusligt gränslösa engagemang för ensamkommande flyktingbarn. Jag minns ännu rysningen när jag läste det, så okunnigt, så oreflekterat och så aningslöst; vid horisonten, bortom bron i Hortobágy mognade ovädret och med sig hade det apokalypsens ryttare, som i Tivadar Csontvárys Storm över Hortobágy.

Charlotte Rampling som Lucia AthertonPsykologins barndom är en katalog över liv som går i kvav och krossas i motöverföringens brottsjöar, de som inte kan fördra att den som betydde allt för dig i går, försöker förgöra dig i dag. C. G. Jung skildrar chocken i sina minnen; hur han bara kunde hålla sig kvar i världen (om han gjorde det) genom att upprepa sitt namn och sin adress för sig själv. Wilhelm Reich gjorde regn med sin Cloudbuster, till dess att de kom och hämtade honom.

Det är i den stunden, när förtrollningen bryts, som den terapeutiska utrustningen inte längre används för vård, utan som ett tillhygge för att komma åt och att göra den andre illa; verktyget är det samma, syftet det motsatta: läka i går, förgöra i dag. Psykologin i allmänhet och den freudianska psykologin i synnerhet, utmärks av förtal av kollegor (!), kändisar, kungligheter, alltför vanliga människor, och förstås patienter som ”inte vill” bli friska. Det är ett förtal som är lätt att känna igen, för det försöker måla en bild av människor i nyansen svart, svartare än svart.

Där du och jag blir ovänner och hyvlar av varandra med ett par vällustigt utvalda tillmälen, avslöjar sig genast detta förtal, därför det försöker framställa någon som så vedervärdig, att sådant inte förekommer bland människor. Det är inte en beskrivning av en annan människa, utan av ett väsen i det omedvetna.

Det som stiger ur det omedvetna har en tendens att övertyga oss. Övertygelser består sällan av så mycket mer än omedvetna innehåll. Det vore fel att säga att sådana övertygelser saknar grund, de är bara grundade i skuggornas rike. En rättegång i Norge visar oss hur sådana orubbliga och ibland omänskliga övertygelser kan vara något som mindre är det en människa har, än det som har en människa i sitt våld. Bara sällan, om någonsin, får den som söker grunda sina resonemang i sak, känna en så säker övertygelse. Verkligheten förblir full av ambivalens och osäkerhet. Det är bara i overkligheten vi kan få känna oss verkligt säkra på vår sak; anledningen att ta sin tillflykt dit.

Det möter inga hinder, och man kan inte ha några invändningar kring, att vända sig till det omedvetnas gestalter; om man vet att det är det man gör. Det är när man blandar samman omedvetna gestalter och människor, som människans verkligt stora misstag inträffar. Det är då vi behandlar barn, apatiska, utsatta eller andra, som om de vore Behemot och Leviatan.

Och när vi väl har tagit det steget, när vi väl har gått för långt, upptäcker vi hur förföriskt det är, att bete sig som bara de högre makterna kan tillåta sig, att låta sig fyllas av en gudomlig vrede och ryta åt dem vi själva gjort hjälplösa … ur stormvinden. Och där börjar en lek, att ha värnlösa människor i sin hand, som påminner om Dirk Bogardes gestalt Aldorfer i filmen Nattportieren; oemotståndligt då, så mycket svårare att förklara sedan.

Det är också då det känns som att något slunkit ut, att fjättrarna brustit, så vi måste stänga in det som sluppit löst, åter fjättra ulven. Det är visserligen olagligt, men ack så nödvändigt – därom är vi övertygade – att straffa barn med visitationer och isoleringsstraff.

Margaret Bourke-Whites Byskola i KolomnaFör den okunnige är allting ett mysterium. Vi lär redan under det förra århundradets första årtionde att vi visst kan ha en relation mellan läkare och patient, men läkaren kan självklart inte förlora sig själv eller sin fattning i den relationen. Den okunnigheten är i sig fantastisk eftersom problemet varit känt så länge. Det är som om var och varannan elingenjör inte kände till att man inte skall pilla med strumpstickorna i vägguttaget.

I en artikel (Spöksonaten och flyktingpolitiken) om de gräsligheter som åter förekommer kring apatiska flyktingbarn, skriver författaren Agneta Pleijel om kulturens roll i vårt samhälle, vilket här återges med stor förtjusning: ”Skådespelarnas allvar, deras inlevelse, humor och kärlek gör att varje roll, även de osympatiska, blir ofantligt mänskliga. Det är konstens och kulturens uppgift. Att mänskliggöra medmänniskan är en etisk förpliktelse.”

Ju mer man söker tränga bort omedvetna gestalter, desto mer påträngande och hotfulla framstår de. När vi kommit dithän att vi uppfattar barn som behöver vår hjälp som farliga, kan vi vara mycket säkra på att vi också förlorat vår förankring i verkligheten; att våra föreställningar har fördunklats av gestalter i det omedvetna och att det är de gestalterna våra åtgärder riktar sig mot. Vi har hamnat i en återvändsgränd där inget mått av våld kan räcka till. Den häst vi piskar är inte slö, den är inte gensträvig, den är inte ens död. Det är inte därför den inte lyder oss. Det är för att den mara som rider oss inte återfinns i sinnevärlden.

Sammanblandning av vård, straff och tvång har så förgiftat sinnena, att man inte längre uppfattar omhändertagna barn som människor lika inför lagen. Man kräver tillgång till tvångsmedel som varken går att förena med barns eller människors rättigheter, som om man hade att göra med något annat, än människor; som om man hade att göra med vidunder.

I det som var tänkt som den stora nationella uppgörelsen med missförhållanden i svenska omhändertaganden, vanvårdsutredningen, återkommer detta omänskliggörande. Den dåvarande Folkhälsoministern Morgan Johansson, ville inte att ansvar skulle utredas ”i det enskilda fallet.” Helheten består av summan av enskildheterna och man övertolkade som förväntat följsamt direktivet så att inget ansvar av något slag kom att utredas.

Man har därför visat upp människor som utsatts för alla slags övergrepp – tänkbara och otänkbara – medan Morgan Johansson hållit handen över vårt andra öga, för att vi inte skall råka se dem som har begått övergreppen. Det är som om vi bara fick se Charlotte Ramplings gestalt Lucia Atherton i filmen Nattportieren, men aldrig fick se Dirk Bogardes gestalt Maximilian Aldorfer i bild. Hur skall man då förstå den halvnakna kvinnan som kryper omkring och förnedrar sig utklädd i nazistisk uniform? Det återstår inget annat sätt för oss att se på henne än Maximilian Aldorfers; som inte heller kan se sig själv i bild.

Per-Henrik Bartholdsson