Människor kan gå så långt för att uppleva ett mirakel, jag ser flera tusen varje dag.

feb232012

Skrivet av Julia Thoresson Berkquist

Essäer

Bild: Hebriana AlainentaloJag har alltid fäst vikt vid sådant i livet som många andra går förbi – naturen, havet, luften, att kunna springa, älska, prata och skriva. Jag sätter ett okränkbart värde i livets alla små betingelser. Det har underlättat mitt liv något enormt. Jag tror att det är poeten inom mig.

Jag trodde att jag hade tagit slut

Jag trodde att jag hade tagit slut

Jag stod där hopbruten framför den vita gamla kyrkan,

tårarna rann och solen glittrade i glansen av ögonens flyktiga kärlek

Men jag kröp upp på mina skälvande fötter igen,

med vattnande snö på mina knän och gruskorn i handflatan

Smältvattnet rann nedför de nylonstrumpklädda vaderna

när jag reste mig mot himlens bleka fond –

likt en nyvaken maskros efter vinternarkosen

Jag gick sedan skörbent genom allén

Det kändes som en lång altargång,

med avklädda rönnbergsträd som omslöt mig på båda sidor

och vattenpölen jag ramlade i var dopfunten där jag pånyttföddes

Jag hörde klockorna slå vördnadsfullt i vinden

Det var som att mitt förlorade språk hade sått en plötslig ton

och stavelserna blev fotnoten till min framtidssång

– en hoppfullt ljus och ödesmättad vers som letade sig in i märgen

Idag kysste nyvåren min kind med senvinterns ljumna läppar

Himmelslärkorna utanför fönstret blev vårens första gråbräckliga budbärare

Med ett hoppfullt ljus bärande i dess vingslag

och jag tror att ringduvorna som flög ovanför mitt huvud byggde bo i min bröstkorg,

bakom mitt ömmande revbensgaller grodde hoppet igen

Allting kändes så löftesrikt idag; marken, luften, dagen

Åh våren, jag vågade nog inte tro på dig förrän du idag drogs fram ur vinterjorden,

tvättades ren i den djupaste fåran och vägdes fram ur den tidiga eftermiddagssolen

Det var ett tecken där trädgrenarna var bokstävarna och himlen var arket:

Jag hade inte tagit slut

Jag skulle fortsätta

Jag är lärd av poesins oefterhärmliga förmåga att synliggöra det outsägliga. Poesin och konstspråket visualiserar inte bara det allra innersta inom en människas själ, poesin återskapar också vardagen i dess helighet. Det har alltid varit min överlevnadstaktik – att söka upp den subtila skönheten i all existens och sedermera sätta ord på det.

Jag ska berätta en liten anekdot ur min barndom. Jag var åtta år gammal. Varje dag efter skolan tog jag en väldigt lång promenad i min ensamhet då jag lät mina livströtta, spelblanka och gråtmilda ögon betrakta naturens alla uttryck. Detta var av två anledningar. Den första var att jag för allt i världen inte ville gå hem. Den andra anledningen var att naturen var så gudomligt vacker, ödmjuk, kravlös och kärleksfullt värmande. Så jag gick där, timtals, mitt i vintervindarnas karga köld bland koltrastarnas vingklot, långsamväxande träd och daggtungt gräs. Allt hade ett expressivt uttryck. Allt var vördnadsfullt. Rört av händer.

Äktheten jag betraktade i naturen skrev den bokstavslösa texten jag såg varje gång jag slöt mina ögonlock om nätterna – skriven med versfötter som hade stämplats i mitt unga hjärta. Jag tyckte redan då att naturen var så vänskaplig och så omhändertagande. Som en öppen famn. En kravlös vän. Som Gud.

Det finns aldrig ingenting

Stenen i min hand

De vackra orden i blindskriftboken

Ögonen som får analfabeten att läsa

Fötterna som får den benlöse att dansa.

Hjärtat som slår i en gammal, döende hund

Lågorna som sprakar i en kakelugn i polarköldens bittra Skandinavien

Efterdyningens solkiga solljus på gatorna i Hebron

Burfågelns imaginära frihet i en himmel den aldrig fick

Skyddsrumsdörren i paniken...

Alla dessa betingelser påminner mig om

Att världen är så mycket mer än dina ögon ser

Allt är större

Det är obegripligt

Oförståeligt

En hand med en sten i är så mycket mer;

det är blod, ben, hud och bergämnen – förenat

Man väljer att man tror att man vet, medvetenhet till trots

Men det finns aldrig ingenting

Man tror att man väljer vad man tror,

men är det så enkelt?

För några veckor sedan besökte jag den gamla kyrkbyn där jag växte upp igen. Det är fortfarande väldigt fint där. Träden brukar såhär års visa sig i sin vitvackraste vinterskrud och slätterna brukar vara blektonade av porös snö. Men det var blott lite rimfrost på gravarna och silverstänkt gräs som knastrade under fotsulorna. Fast det var fortfarande vackert när jag vadade i den genomlysta disen. Jag tog in alla naturens yttringar, solvärmen, fågellätena, glittret från luft och isytor, och njöt med alla sinnen av den levande poesin. Efter promenaden hade det hunnit bli mörkt och kvicksilvret hade sjunkit några millimeter på termometern, det var då jag påminde mig själv om detta:

Det finns inte ett ögonblick i livet som inte är svårgenomträngligt och meningslöst nog att inte uppmärksammas. Det finns ingen känsla som bör värderas högre än någon annan. Det har poesin lärt mig, genom att öppna mina igenklistrade ögonlock och skänka mig allt det subtilt vackra i världen.

Jag har alltid varit trogen livets små företeelser. Jag ser storslagenhet i det som många andra tar för givet. Ibland måste jag säga åt mig själv att stanna upp mitt i min stress mellan skola, jobb, träning och triviala vardagsrutiner för att bara bejaka omgivningens små mirakel. Då blir ingenting annat längre lika viktigt. Alla yttre störningar och krav avlägsnar sig som ett utdraget eko i bakgrunden. Det är därför jag tror att gemene man i detta vintersjuka land behöver lite mer poesi i sina liv – för att öppna sina igenfrusna ögonlock ett tag.

Julia Thoresson Berkquist

Till er asfaltsbarn

Jag känner er väl och jag vet vad ni tänker

Jag ser era sköra drömmar falla isär mellan fingrarna

Ni har nervtrådarna på utsidan av kroppen

Ni har hy av polerat glas, porslinstunn själ

och tunna små frihetslängtande hjärtan

Ni går sönder av minsta lilla beröring

Det finns många som vet hur det är

Sådana som själva har varit där

Men...

Maskrosor kan växa ur asfalt vet ni

Vingklippta fåglar kan också lära sig att flyga

”Res dig upp från marken asfaltsbarn, jag håller i dig”

Låt hoppet bli erat ankarfäste

i detta hav av misstro och förtvivlan

Ni är aldrig ensamma

Känn hur samhörighetens fem fingrar söker ro innanför din handflata

och bildar trygghetens pentagram på utanförskapets himmel

Tro mig, jag kan höra er dräpa livet

Förråda era handleder, skära livet ur era armar

Eran villkorslösa längtan emigrerade långt borta

till en osynlig plats av sinnesro och himmelsk obundenhet

Men det här är till er asfaltbarn:

Sprid era frön av hopp plantera dem i ert kärlekslösa ångestlandskap

Jag lovar er att från en torr och livlös mark kommer ni att växa

Till de vackraste kärleksröda rosor någon någonsin har set

Jag tror att redan som foster när man ligger där sitt varma innanhav, i sorlvattnets brus, är man kapabel till allt det där jag skrev om i första stycket. Vi kan älska, skratta, leka, skriva, läsa och springa. Allt det vi har som människor, är där från första början. Människor kan gå så långt för att uppleva ett mirakel, men jag ser flera tusen varje dag.

Julia Thoresson Berkquist