Med märkta kort

okt262011

Skrivet av Joakim Lindén

Essäer

Charles Bukowski De senaste veckorna har det varit mycket snack om förebilder. Framförallt i media i och med konflikten mellan bloggaren Isabella Löwengrip och journalisten Quetzala Blanco. Löwengrip ansåg att Blanco romantiserade det svarta i livet alltför mycket, att hennes destruktiva livsstil hade en alltför stor inverkan på unga människor idag, främst tjejer. En förebild ska enligt mallen vara någon som har lyckats och som efter det försöker övertyga andra att gå samma väg som den. En förebild får inte visa svagheter, inte må dåligt. För då kan andra komma att gå samma väg. Jag kan med handen på hjärtat ärligt säga att innan jag fyllde 17 så hade jag ingen förebild. Det behövdes inte. Jag lyssnade mycket på Joy Division men de var inte mina vänner, dem var bara ett jävligt bra band med fantastiska texter. Som alla andra tonåringar letar man då och då efter svar, kanske inte meningen med livet men vi söker någon form av förståelse, någon som är som vi är eller som vi känner oss.

Av en ren händelse gick jag en dag runt i biblioteket i min hemstad och plockade av någon anledning upp en pocket, en smutsig sådan med krökta sidor. Boken hette Postverket och var skriven av Charles Bukowski. Detta var ingen man som jag hade hört talas om innan.

Mina föräldrar läste inte honom de läser Leif GW Persson (tror jag). På omslaget står det en gammal man iförd en alltför liten t-shirt som stramar åt hårt över ölmagen. Där står han med händerna i byxfickorna och blickar stilla ut över rummet med en slö, trött blick, hans ärrade och spritsvulstiga ansikte går inte att missa. Jag satte mig stilla i en fåtölj i ett hörn av biblioteket som ingen besöker. Boken för oss till Los Angeles, 1960-tal och handlar som de flesta andra av Bukowskis böcker om hans alter ego Henry Chinaski och hans anställning på posten. Henry hatar sitt jobb, sin runda och allt runtomkring honom. Med flaskan som bästa vän beskriver han sin värld, de fattigas bakgård, kvinnorna och de förlorade människornas tomrum. Med ett rakt, snabbt och till synes enkelt språk fångade han in mig såsom han fångat många andra innan mig. Trots hans förlegade människosyn och manschauvinism och våra olika världar började jag snabbt sluka de flesta av Bukowskis alster, (eller åtminstone dem som fanns på Älmhults bibliotek). Han från slummen i Los Angeles, till mig i Älmhults medelklass. Han är 67 år äldre än mig och vi har förstås aldrig träffats, men ändå så kan jag känna större samhörighet med honom än flera av mina vänner. Inte på grund av hans åsikter, inte på grund av jobben utan endast tack vare språket och världen som han visade mig. Henry Chinaski är mycket mer än bara en romanfigur, han är ett levande bevis på att livet ofta suger. Är han en sämre förebild för att han dricker och hatar mycket? Eller visar just det faktum att han inte viker ner sig oss andra att det är så en förebild skall vara? Förmågan att blanda humor med allvar och att ständigt resa sig upp och gå vidare både inspirerar, och influerar.

Bukowski är som en kär suparpolare som man kan ha varit ifrån länge, men om man träffar honom så hämtar man under tystnad två bärs ur kylen och sätter sig ned och dricker upp dem. Och då dricker jag inte ens speciellt mycket. Charles Bukowski dog 1994, tio år senare plockade jag upp hans bok på Älmhults bibliotek. Om jag inte hade gjort det hade jag inte skrivit ner dessa rader och troligtvis inte skrivit alls. Idag äger jag inga böcker av honom. Varför? För att det finaste man kan ge en vän som fastnat i mörker är en Bukowskibok.

Dikt av Charles Bukowski ur Dikter för döende vilsna och döende veka stolta och sköna;

Valpolitiskt kandidatansikte på en gatuaffisch

där är han:
inte för många baksmällor
inte för många bråk med kvinnor
inte för många punkteringar
aldrig en tanke på självmord

tandvärk högst tre gånger
aldrig missat en måltid
aldrig i fängelse
aldrig äkta kär

7 par skor

en son på college

en ett år gammal bil

byst med försäkringar

mycket grön gräsmatta

soptunnor med tättslutande lock

han lär bli vald;

Joakim Lindén