Övriga essäer

Fåfängans pris: kejsar Valens och de hungriga germanska ulvarna

Essäer

Skrivet av Lars Holger Holm

maj202013

Slaget vid AdrianopelI juni 2013 utkommer på Arktos förlag Lars Holger Holm och Kenneth Maximilian Geneser med en bok kort och gott kallad Gotisk. Det rör sig om en uppföljare till deras tidigare publicerade litterära samarbete Gotiska Förvandlingar (Leo förlag). Så här presenteras den nya boken av förlaget: ”De båda författarna befinner sig åter på inre och yttre resor i ett på samma gång historiskt, mytiskt, poetiskt och industriellt samtida Europa. Levande scener, visioner av de äldre germanfolkens till största delen oskrivna historia, varvas med filosofiska, estetiska och allmänmänskliga reflektioner som via tidens organiska flöde för tillbaka in i hjärtat av vår egen post-postmoderna verklighet i globaliseringens och de nutida folkvandringarnas tidevarv.” 

Som ett litet extranummer i sammanhanget kan Tidningen Kulturen nu exklusivt erbjuda Lars Holger Holms skildring av:

Slaget vid Adrianopel 

År 378 e.Kr. når det gotiska folket en viktig anhalt i sin under sekler pågående rörelse mot Medelhavet. Många historiker menar att detta år även innebar en avgörande vändpunkt i Romarrikets historia. Det som inträffade det året kan nämligen sägas utgöra ett definitivt upphävande av de hinder som de romerska myndigheterna försökt resa i den germanska invandringens väg. Men goternas infiltration i Romarriket var vid den här specifika tidpunkten inte i första hand en följd av girighet – ty Gud ska veta att de tidigare förhärjat hela svartahavsområdet och exempelvis två gånger belägrat och plundrat Athen. De hade dessutom redan mött romarna i otaliga mindre slag, och vid flera tillfällen lyckats dra dem vid näsan genom att gömma sig i bergen och föra gäckande gerillakrig.

En värld utan män

Essäer

Skrivet av Bertil Falk

maj032013

Maria SandelEva Heggestad har i sin essäsamling En bättre och lyckligare värld Kvinnliga författares utopiska visioner 1850-1950 (2003) behandlat Maria Sandels roman Droppar i folkhavet som publicerades 1924. Heggestad hänvisar i förbigående till ett intressant påstående som Jane L. Donawarth och Carol A. Kolmertan gjort i boken Utopian and Science Fiction in Women (1994), nämligen att det inte finns några skarpa gränser mellan utopier, science fiction och fantasy. Och det visar sig att gränsen mellan utopi och sf hos Maria Sandel blossar upp mitt i romanen i en enda futuristisk mening.

Men först! Vem var Maria Sandel (1870-1927)? I kretsar där det forskas om proletärförfattare och feminism är Maria Sandel inte okänd. Även vi övriga dödliga bör emellertid intressera oss för henne. Hon tillhörde proletariatet i Stockholm, Vid 17 års ålder for hon till USA, där hon arbetade som hembiträde i fyra år varpå hon återvände till Sverige. Döv liksom sin mor och med nedsatt hörselförmåga var denna fantastiska kvinna i flerdubbel bemärkelse en pionjär.

Hon kom i bokform med Vid svältgränsen och andra berättelser(1908) men i praktiken debuterade hon med sina dikter i emigranttidningen Nordstjernan under de år som hon från 1887 var i USA. Det var också hon som kom att namnge de socialdemokratiska kvinnornas tidskrift Morgonbris som startades 1904. Hon skrev kampdikter och var verksam före både Gustav Hedenvind-Eriksson och Martin Koch, som annars brukar framhållas som pionjärerna för den svenska arbetarlitteraturen.

Det mesta tyder på att hon var den första proletärförfattaren och i vilket fall en tätperson inom svensk arbetarlitteratur. Som feminist hade hon flera föregångare men Fredrika Bremer liksom Marias samtida Elin Wägner och andra feministiska utopister hade borgerlig bakgrund. Maria Sandel var en renodlad dotter av arbetarklassen.

Tjugotalets New York: smuggelsprit på speak-easies

Essäer

Skrivet av Ivo Holmqvist

apr272013

the Glamour of New Yorks Jazz Age”Kräftor kräva dessa drycker” stod det med en fyndig allitteration på en affisch där en barsk Albert Engström gav sig in i kampanjen kring ett rusdrycksförbud i Sverige 1922. Som bekant blev det inget förbud, till skillnad mot USA där förbudseran inletts två år tidigare – ett av den nye presidenten Roosevelts första och mer populära beslut var att avskaffa Prohibition 1933. Kring det amerikanska spritförbudet, smugglingen, rumrunners, speak-easies och gangsterväldet handlar mycket i David Wallaces underhållande krönika Capital of the World. A Portrait of New York City in the Roaring Twenties (Lyon Press). Några kapitel nystar upp den invecklade härvan av uppgörelser i maffiavärlden med Lucky Luciano som centralfigur, ett annat berättar om Polly Adler som drev bordeller vars intäkter till stor del gick åt till den korrumperade poliskåren som hon var tvungen att hålla sig väl med.

Korrupt var också den man som både inleder och avslutar boken, stadens borgmästare Jimmy Walker som var oerhört populär, också under sin nedgång och sitt fall.  David Wallace som skrivit böcker om Hollywood är bra på avslöjande personporträtt, här bland många andra av skvallerjournalisten Walter Winchell och Grover T. Whalen som länge var stadens PR-man och som var fenomenal på att ordna ticker-tape parades när confetti regnade ner över Einstein eller flygaress som Charles Lindbergh och Amelia Earhart. Toscanini finns med på ett hörn tack vare sin långvariga affär med sopranen Geraldine Farrar, liksom Dorothy Parker och hennes kvicka författarkolleger kring det runda bordet på Algonquin Hotel som alla drack för mycket, trots förbudet. De skrev i New Yorker vars legendariske chef Harold Ross får dela ett kapitel med Henry Luce på Time. 

Från cypressernas land till björkarnas– om italienska invandrare till Sverige

Essäer

Skrivet av Thomas Notini

apr242013

Domenico Notini (urspr. Nutini), 1803-1875, stuckatör och ornamentbildhuggare, verksam i Stockholm och GöteborgI Italien förekommer det sedan länge ett talesätt som säger, att den första person som Christofer Columbus mötte, när han steg iland på den amerikanska kontinenten, var en gipsfigurförsäljare från Lucca.

Detta säger något dels om att italienare sedan lång tid tillbaka varit kända för att gärna vilja söka sig ganska långa vägar bort från sin hembygd och sitt hemland och etablera sig i andra länder, andra delar av världen. Det säger dels också något om en typ av hantverk som sedan länge varit mycket vanligt i just Lucca-regionen och därifrån spritt sig till stora delar av världen. Men gipsgjuteri är inte något enhetligt hantverk, det är viktigt att hålla i minnet, och jag återkommer till det.

Sverige ligger dessutom i den yttre periferin av det område där det förekommit italiensk invandring. De stora italienska invandringsområdena har naturligtvis varit USA, Canada, Sydamerika och så småningom Australien, men även de europeiska länderna på kontinenten och Storbritannien har haft en proportionellt större italiensk invandring än Sverige och det övriga Norden. Så sent som 1890 fanns i Sverige bara 69 registrerade personer som var födda i Italien. Och på liknande sätt tycks det ha varit under de föregående decennierna. Det var endast genom ströinvandring som italienare kom att bosätta sig här, och det är först efter andra världskrigets slut, då Sverige hade ett starkt behov av arbetskraft inom främst verkstadsindustrin, som man kan tala om en mer omfattande italiensk invandring hit. Den italienska kolonin vid ASEA i Västerås på 50- och 60-talen – känd under namnet ”Little Italy” – kanske dem av oss kommer ihåg som har minnen från den tiden, liksom de italienska arbetare som var med och byggde de nya kraftverken.

När jag som nioåring flyttade till Stugun i Jämtland i januari 1956, då min far blivit kyrkoherde där, fanns i byn en liten koloni av baracker, där det bodde italienska specialarbetare och deras familjer. De lade just då sista handen vid det kraftverk som nyligen hade uppförts vid Indalsälven och som strax skulle invigas och tas i bruk. När kraftverket var igångsatt, flyttade de därifrån, en del av dem antagligen hem till Italien, andra tog arbete på andra platser i Sverige där det pågick vattenkraftsutbyggnad, eller de fick andra arbeten inom framförallt verkstadsindustrin.

Människan X och Dagens inbrott

Essäer

Skrivet av Percival

apr212013

Tiggaren eller Vandraren. Dagens inbrott. Kolteckning av PercivalMänniskan X är den okända människan. Ändå känner vi henne utan att känna henne. Hon finns. Kanske i oss alla. Ja, känn efter, tänk efter! Inom dig bor kanske en okänd människa som du inte haft tid att upptäcka … Men nu kan du upptäcka … Nu går ridån upp för Människan X.

I pjäsboken "Människan X", som kom ut för mycket länge sedan, finns en pjäs kallad "Människan X" och pjäser som heter "Duell", "Något vi ser och hör", "Så vitt jag kan minnas", "Dagens inbrott" och "Performance". Författaren sägs heta Percival. Eller ska vi kalla honom X Percival? Är det jag, du eller någon annan? Det har kanske mindre betydelse. Men naturligtvis har jag (den som skriver detta) och utgivaren Art Distribution hand om alla uppföranderättigheter.

Läser man helheten (hela boken) får man en känsla av att författaren eller diktaren inte fastnat i det dödsrike som finns i vår tid, utan har övervunnit tiden utan att gå hädan.

Första repliken i den inledande pjäsen "Duell" lyder: "Nej, säger jag. Jag är inte död." Detta samurajinspirerade enaktsdrama har satts upp ett par gånger i Sverige men har ännu inte nått fram till sin rätta uppsättning, som kräver en lekfullhet och kroppsbehärskning som är mindre vanlig. I en addenda i boken "Människan X" står det: "… en duell mellan två samurajer: mellan den ene som tycks ha övervunnit kroppen och den andre som sitter fast i den … Det hela utspelas i det rum som alltmer krymper …"

"Duell" kan ses som ett förspel till det stora helaftonsdramat "Dagens inbrott", som i boken föregås av den sciencefictionbetonade pjäsen "Så vitt jag kan minnas", där minnet töms och förloras. I en efterskrift i boken "Människan X" kan man läsa fragment ur reaktioner inför pjäserna. Bland annat står det, när det gäller "Dagens inbrott": "Det krävs skådespelare som ser sig själva som konstnärer … som går in i sig själva … och ser livet som en initiation." Det står också, angående tredje akten: "Tidigare har vi varit i Natt-Tidens dimension. Det här är Rummets dimension. Men rummet har förändrats. Rummet är sönderslaget … Tidens dimension har kommit in i Rummets dimension. För Betjänten har natten varit initiationen … Natten, Betjäntens natt. I det här läget närmar han sig Herrn – inte som Betjänten, utan som en gryende människa …"

Kampen mot nutiden: Martin Becks Budapest

Essäer

Skrivet av Markus Öbrink

apr102013

Maj Sjöwall och Per WahlööMaj Sjöwalls och Per Wahlöös romaner om polisen Martin Beck hamnade återigen på tapeten under vintern. Få svenska kriminalromaner har fått samma spridning, i alla fall innan deckarboomen, och få har också lett till sådan diskussion. Men med tanke på böckernas starka politiska färg är det knappast något att förvånas över. De var radikala även på sin tid, och författarna gjorde aldrig något för att dölja sitt politiska budskap.

Man kan nog utan att sticka ut hakan allt för långt påstå att romanerna var barn av sin tid. Sextio- och sjuttiotalets offentliga debatt var tveklöst mer radikal än dagens. Och politik var på agendan på ett sätt vi inte riktigt ser i dag. På sitt sätt blir böckerna i Beck-serien ett tidsdokument, intressanta som studie över en annan tids sätt att se världen.

Böckerna utspelar sig i sin samtids Sverige, med ett undantag: Mannen som gick upp i rök, den andra romanen i serien som gavs ut 1966. När journalisten Alf Matsson spårlöst försvinner blir det Martin Becks uppgift att söka reda på honom. Spåren till Budapest, den ungerska huvudstaden bortom den mytiska järnridån. Den politiska katastrofen är ett faktum om inte Beck lyckas finna honom.

I skuggan av det kalla kriget kommer Martin Beck till en stad som förefaller ha stannat upp i tiden. Det är som om Donaumetropolen ännu är kvar i den gamla världen, där krig och kapprustning är okända begrepp. Budapest är hos Sjöwall/Wahlöö en bedagad storstad, sömnig och åldrad, men samtidigt en stad som upprätthåller sin värdighet. Och här börjar konstigheterna. Inte bara utspelar sig romanen bortom det Sverige som hela romanserien ville kritisera. Men sättet författarna kom att beskriva Budapest på visar sig vara minst sagt motsägelsefullt.

Amerikansk påsk med Strindberg

Essäer

Skrivet av Ivo Holmqvist

mar302013

Harriet Bosse

Det finns ett vackert foto på Harriet Bosse, Strindbergs tredje hustru, klädd i en sedesamt högkragad sammetsklänning och med blicken blygt nedslagen. Hon håller framför sig en pingstlilja. Bilden är från uppsättningen år 1900 av ”Till Damaskus”. Året därpå spelade hon Eleonora i "Påsk", och hade då en annan blomma. När Strindbergs pjäs kom på Gernandts förlag 1901 hade den ett omslag av Arthur Sjögren, med detta påskdramas bärande symboler: törnekronan, påskriset och påskliljan, mot en bakgrund av något som kan vara tårar. En hel del sådana fälls under de tre akterna som utspelar sig från skärtorsdagen till påskafton. Eller också ska de uppfattas som Kristi blodsdroppar i denna lidandeshistoria. Vad gäller blomman följde Arthur Sjögren författarens regianvisning i första akten:

”ELEONORA (in  från fonden; en sexton års flicka med fläta på ryggen. Hon bär en gul Påsklilja i kruka…)”

Kanske är påsklijor svåra att få tag på i det kylslagna New York nu i mars. I varje fall är påskliljan i krukan ersatt med kallor i en blomvas i den uppsättning av ”Easter” som det relativt nystartade August Strindberg Repertory Theater ger just nu och fram till siste mars på Gene Frankel Theater i New York.  Adressen är 24 Bond Street, nära Bowery som förr var ett beryktat tillhåll för allehanda ölbusar och huliganer, men säkert inte längre, New York har rensats upp betydligt. Den utbytta blomman är den minsta förändringen när pjäsen transponerats över till USA. Mer iögonenfallande är att handlingen förlagts till Harlem längre norrut på Manhattan, att tiden är 1958, att asylen som Eleonora smitit från namnges som Bellevue Hospital, och att alla skådespelarna är färgade.

Men annars har man hållit sig troget till texten och följt Strindbergs förslag till musik inför varje akt, korta stycken ur Haydns passionsstycke om Kristi sista sju ord på korset. Intrigen är inte tidsbunden, folk som likt familjens fängslade och därmed frånvarande fader har förskingrat andras pengar förekommer i Amerika liksom på alla andra håll. Sonen Elis tar ställföreträdande på sig all synd och skuld, och allt lidande. När han känner sig instängd i småstaden under den sega vårvintern hade Strindberg nog Lund i tankarna. Men vantrevnad kan man känna också i en miljonstad. 

Häxors flyg till Blåkulla. Myter och fakta om själsresor

Essäer

Skrivet av Nina Michael

mar272013

Blåkullas häxflygI Vasabladet 11.2.2012 skrev jag i en artikel att den evangelisk luterska kyrkan i Finland har bett samerna om förlåtelse för 400 års ytterst nedvärderande behandling men att shamaner dömdes till döden för häxeri, jojken förbjödes och shamantrummor förstördes eller fördes till olika museer i Europa sades det inte ett ord. Jag försökte ta upp temat men blev avbruten med begrundan att shamandomren inte mera spelar någon roll i Lappland. Eftersom jag visste att detta inte motsvarar verkligheten beslöt jag att forska kring temat. Det har jag gjort och har stött på överraskande resultat som jag här delar med mig av.

Personer som saknar humor Förstår sällan allvar (Carl Zetterström)

Påskhäxor flyger, myternas jultomte flyger genom luften i en släde dragen av renar, änglar flyger, Halloweenhäxan flyger, Nils Holgerson flög över Skåne i Sverige, Jesus flyger ... vad är det fråga om för fenomen – hur flyger de?

MYTER

Nu har jag fyllt min kvast med bränsle, tvättat katten, polerat kaffepannan vädrat kjolen, hatten är på plats och det känns som om jag skulle vara förbederedd. Så att jag kan fara i till Blåkulla - och vi ses väl där?

Blåkullasägner har upptecknats i bondesamhället redan på 1600-talet ända in på 1900-talet. Den vanligaste tidpunkten för resan är påsken. Enligt folktron är ön Blå Jungfrun i Kalmarsund en av de platser som ofta har omnämts som Blåkulla. Blåkulla ansågs vara tillhåll för övernaturliga väsen. Trollkunniga i äldre tid sades åka dit för att fira gästabud med djävulen. Namnet Blåkulla syftar enligt rättegångsprotokoll från 1600-talet oftast på en gård invid ett berg ibland på berget självt. Blåkulla skildras som en väldig gästabudssal. Salen kunde vara övervåningen till helvetet varfrån obehagliga ångor trängde upp.

Häxa är ett ord som började användas om trollkunniga i Sverige. Det finns även manliga häxor. Häxeri är en modern antroplogisk term som i motsats till termerna trolldom och magi syftar på sådan påstådd skadegörelse som i viss grad är omedveten och oavsiktlig. Trolldom utgörs av medveten skadegörelse genom att utöva magi. Enligt folktron är en del människor födda med skadliga egenskaper, t. ex. det onda ögat. Det räcker att endast titta på en person för att skador skall uppstå.

Mörkrets hjärta

Essäer

Skrivet av Mats Myrstener

mar192013

Flyg och demaskera deras ansiskteOlof Lagercrantz har skrivit att författaren ska ta läsaren i handen för att lotsa denne genom berättelsens faror på en törnbeströdd stig, ungefär som Vergilius leder Dante genom 1300- talets Inferno och ner genom de sju nivåerna till helvetet.

Jag tänker på detta när jag läser Joseph Conrads klassiker Mörkrets hjärta. För det är precis så det är. Scenen är en båt som långsamt reser nedför Themsen en mörk höstkväll.

En av passagerarna, kallad Marlow, berättar för de andra om när han i slutet på 1800-talet förde befäl på en gisten flatbottnad pråmskuta, som förde ett muntert sällskap ”pilgrimer”, fem välklädda och välgödda västerlänningar, in mot Mörkrets hjärta, in till det inre av Belgiska Kongo, där få europeer dittills hade satt sin fot.

Avvikelse: Olof Palme kallas (i Leif GW Perssons senaste nagelbitar-TV-deckare) för ”pilgrimen”, eller rättare: han kallades så lite hånfullt, av den amerikanske högerextremisten Buchanan. De som färdas på Marlows fallfärdiga skepp är dock allt annat än religiösa pilgrimer - de är handelsmän i elfenben, kända för att betala bra för prima elefantbetar, som var Kongos viktigaste handelsvara vid förra sekelskiftet. Mötet på Kongofloden med den beryktade och sadistiske elfenbenshandlaren Kurtz blir dock inte vad pilgrimerna tänkt sig.

Det är en resa in i det mörker som omger oss alla, dit där bara skräcken och rädslan för det kusliga och annorlunda råder. Det handlar således också om oss själva. Conrad skildrar denna otäcka yttre och inre resa kongenialt.

Vill man läsa om bakgrunden till jättelandet Kongos tragedi kan man lätt ta till sig en tegelsten av den belgiske arkeologen och författaren David van Reybrouck, som i en nyutkommen bok serverar allt man behöver veta med start i Leopold II:s köp av staten med hjälp av den skrupelfrie journalisten Henry Morton Stanley, den förste europé som reste längs hela den väldiga Kongofloden till kontinentens mörka hjärta.

Boken, Kongo : en historia (i utmärkt översättning av Joakim Sundström) utkom på Natur och Kultur förra året. Van Reybroucks far var anställd vid den belgiska järnvägen som drogs från den södra provinsen Katanga, berömd för sina eftersökta mineraler: diamanter, guld, kobolt, uran, och ut till Benguela i Angola. Under det långa kriget i Angola var den helt stängd, idag kan man med lite tur, och utan att bry sig om tidtabellen, färdas tvärs över kontinenten genom södra Kongo och ända ut till Lourenço Marques i Moçambique.

Om en yngling som inte borde ha sett Wagners opera Rienzi

Essäer

Skrivet av Ivo Holmqvist

mar062013

August KubizekTill Guido Zeccolas eleganta och synpunktsrika essä om Wagner och det musikaliska dramat här på sidan kan läggas en rekommendation för vidare läsning: essäerna, betraktelserna och breven i Thomas Manns ”Wagner und unsere Zeit”, urvalet som hans dotter Erica ombesörjde 1963 och som kom i Kajsa Rootzéns försvenskning som en originalpocket på Pan fem år senare: ”Wagner och vår tid”. Ett utdrag ur en tidig ”Essä om teater” (den är från 1905) diskuterar Wagners ansträngningar att skapa ett allkonstverk. Mann kritiserar inledningsvis tanken att det renodlade dramat skulle vara den högsta konstarten: ”Jag förutsätter att det i dag, i denna mellanarternas, blandningarnas, utsuddningarnas och det autonoma konstnärskapets tid, då det knappast går att hålla på gränser, också är dåraktigt att tala om rangordning.”

Det där är lite ungdomliga sidor skriven av en trettioåring. Intressantare är den långa djuplodande essän ”Richard Wagners lidande och storhet” från april 1933 som genast fick skarp kritik från flera framträdande kulturkoryféer i München: tonsättarna Richard Strauss och Hans Pfitzner, och skämttecknaren Olaf Gulbransson, alla mer eller mindre bruntonade vid den tiden. De ansåg att Thomas Mann kränkt mästaren genom ”estetiserande snobbism”. Deras kritik kan kanske ses som ett opportunt bevakande av det egna reviret i nyordningens Tredje rike där de stannade kvar medan Mann snart därefter befann sig i exil, först i Schweiz, sedan i Amerika.

I januari 1940, då han befann sig på Princeton, skickade Thomas Mann ett inlägg till redaktören för tidskriften Common Sense som hade publicerat en artikel av Peter Viereck om Hitler och Richard Wagner. Mann påstod bland annat detta: ”Nationalsocialismen är i all sin obeskrivliga påtagliga gemenhet den tragiska konsekvensen av den tyska andens mytisk-politiska oskuld.” Det är ett lite väl generaliserande resonemang, och man kan dessutom tycka att han begår ett logiskt felslut i det följande: ”Jag finner element av nazism inte bara i Wagners diskutabla skrifter utan också i hans ’musik’, i hans konstverk som är lika diskutabla.” Wagner hade varit död åtskilliga år innan låssmeden Anton Drexler kom på tanken att få ett tyskt nationellt-socialistiskt arbetarparti på fötter.