Övriga essäer

Ludwig Leichhardt – från Preussens marskland till Australiens öken

Essäer

Skrivet av Ivo Holmqvist

maj122012

Ludwig Leichhardt Foto WikipediaDe underligaste böcker dyker upp på de mest oväntade ställen. I dag hittade jag en lätt melankolisk bilderbok i en skräpaffär här i Auckland på Nya Zeeland: ”Beeskow, Land der stillen Reize”, utgiven av Landratsamt Beeskow, dock utan årtal. Jag får ta till min stora Oxford Atlas för att hitta orten som ligger sydöst om Berlin och norr om Cotbus, en stad som det är länge sedan jag besökte. Ett slag hade vi för vana att varje påsk bila ner till Prag, samman med goda vänner, oftast via Dresden. Då var Zwinger som de allierade bombat sönder och samman ännu inte återuppbyggt, och man fick trassla sig fram på kullerstenen i centrum och passa sig för spårvagnarna

Vid en av de resorna söderut kom vi till Görlitz i sydöstra hörnet av Tyskland, en stad full av medeltida korsvirkeshus som man inte haft råd att rusta upp under DDR-tiden men inte heller rivit – jag kan tänka mig att det nu är en alldeles fantastiskt vacker stad. En man som traskade runt i den för sisådär hundratjugo år sedan var Gustaf Fröding, intagen på ett vilohem för att lappa ihop sina trasiga nerver och bota sin alkoholism, ingetdera framgångsrikt. På andra sidan floden är polsk mark, och vi såg kvällspromenerade folk längs den, alla försedda med plastkassar som tydligen var en svåråtkomlig och åtråvärd statussymbol att stoltsera med, och värd att visa upp.

På vägen till Prag stannade vi, när inga andra härbärgen fanns att tillgå, över natten i Cotbus där rum fanns i ett hiskligt hotell som var tillhåll för partipampar under den östtyska tiden, en trist stalinistisk skyskrapa. Resten av staden var inte stort bättre, men det är den kanske nu. Den lilla orten Beeskow for vi förbi. Några lockande turistmål förefaller det inte finnas i markslandet däromkring, områden som är bekanta i litteraturen från Theodor Fontanes naturalistiska romaner, bland annat ”Effi Briest”. Fotografierna i boken visar dystra järnvägsstationer och förfallna slott med flagnande fasader, alléer kantade av åldriga ekar och medeltida borgar där bara murarna återstår.

Gnejs över sjö och strand

Essäer

Skrivet av Bo Bjelvehammar

maj082012

HästlandskapDet är i slutet av oktober, de krämiga, kommunala girlanderna ligger redan klara för uppsättning bakom klagomuren, allt står klart för en förändring i ett stort decembermörker. Bilderna över året glider in i varandra, spår och rester av främmande dofter går genom årstiderna utan hinder och kalendrar. Det är sant, ljuset är förändrat. Ingen reagerar nämnvärt, det finns bara där, glaskulor i kulörta färger, halmbockar och plastgranar, ingenting ska lämna oss förrän rean i början av januari. Det ljusnar långsamt och världen är enkel och klar. Skuggorna växlar. Utanför står ett avlövat träd i ljus, längre bort en liten trädsamling, liten men ändå oöverskådlig och en smal bäck, det går inte att komma över den, den är dyigt förrädisk i kantfårorna. Nattens avtryck från djur, hästar på det öppna fältet, en rest av ett band av konstgjorda körsbärsblommor. Fortfarande små retliga insektsvingar och barns lek som skär genom tystnaden. Små främmande ord som banditer från Rumänien. Och till detta ett skånskt ord, pissekula, ett bångstyrigt sto som pissar när man sköter om henne, av lust och välbehag. Och så även idag har vi lärt oss något nytt, något vi kanske inte visste, att vi ville veta. Det känns som livet i ungdomen, när det långa livet låg framför oss på den oändliga grässlätten. Nu ser jag ett mossigt äppelträd, vad det nu ska betyda, jag blundar och försöker förgäves fånga bestämda ögonblick, det är inte lätt, men jag känner vinden gå över sommarängen.

Och nu dagg, vattensamlingar och efterlämnade våtmarker, märgelgravar och gödselbrunnar, avloppsvatten, dikesvatten och det är gräset som lyser där med sköra strån. En tunnel av ljus, kraften i ett enda ögonblick, vattnet är stilla och jag rör mig i ett rum, som rymmer alla ögonblick. Stilla faller mörkret, fyra koltrastar flyger upp och faller ner som svart regn, snarare sotflagor med bestämda konturer.

Bilden av vidundret

Essäer

Skrivet av Per-Henrik Bartholdsson

maj022012

Tivadar Csontvárys Storm över HortobágyBarn- och äldreminister Maria Larsson försökte smyga igenom ett förslag till lagstiftning lagom till påsk, vilket vill införa oreglerade och odokumenterade visitationer av barn på ungdomshem.

Barnombudsmannen berättar: ”Utan djupare analys och på direkt beställning av ansvarig myndighet läggs förslag för barn- och ungdomsvården som är en blåkopia på fängelselagstiftningen. Det innebär att barn och ungdomar som är placerade för att få vård ska kunna utsättas för kroppsvisitationer och rumsvisitationer när som helst.”

Det är ett recept för en mardröm, där personalen stormar in timme efter timme och vänder ut och in på både rum och människor, till dessa att man brutit ned dem. Här är det fråga om barn som behöver vår hjälp.

Vi har haft en sorts uppvaknande i en rad västländer, där man nu förstår att man har haft en naiv övertro på de myndigheter och auktoriteter som har haft hand om barn, medan man i lika hög grad förbisett de barnens rättigheter. De övergrepp som därför avslöjats här och i andra länder rör sig från det otillständiga till det ohyggliga.

Alla dessa övergrepp har skett i det rum som skapas i spänningsfältet mellan maktfullkomlighet och maktlöshet. Här föreslås alltså att en myndighet skall få en obegränsad makt att inskrida mot dem som redan är alltför maktlösa. Man öppnar inte bara dörren för, utan river ner alla spärrar för maktmissbruk och följande övergrepp. En dag kommer vi att få höra talas om konsekvenserna av denna rättslöshet, på kliniker, i sanningskommissioner och i statistik rörande ”överdödlighet.”

Mellanspråkligheter: Mellan rum och uppfattningar

Essäer

Skrivet av Lo Söllgård

apr262012

Mellanrum. Av Lo SöllgårdDanmark reduceras till transportsträcka med tåget till Berlin. En landmassa som utgör länken mellan Skåne och Tyskland, inget annat. Den här gången. Åkrar, hus, vägar. Jag reser till den tyska huvudstaden några dagar med en vän jag precis träffat, knappt lärt känna och tänker att det kommer att hända under resan. Att det är nu mina frågor ska besvaras, att min vän ska växa och bli en hel människa för mig när luckorna fylls i. Jag kommer att definieras av frågorna som ställs till mig och svaren som jag ger. Avståndet mellan oss kommer att krympa när det fylls av känslan för vem den andra är. Frånvaro gör att vi inte känner varandra. Något behövs för att fylla alla tomrum.

Tåget anländer till Hauptbahnhof och solen som jag föreställt mig ska skina över storstadsfasader finns bara i min frustration över dess avsaknad. Under de fyra dagarna i Berlin visar den sig bara en kort stund, den tredje morgonen. På väg hem från en lång natt på ett mörkt dansgolv i utkanten av stan någonstans kastas ljuset in i sjok genom fönstret på tunnelbanevagnen. När jag vaknar är det grått igen. Det regnar, blåser och är kallt. Om jag inte haft minnet av solen i ansiktet eller inte hade kunnat föreställa mig något annat skulle kylan inte varit så påtaglig. Nu är tanken på det dåliga vädret där, men så fort jag glömmer mina förväntningar försvinner den och staden tar över.

Berlin. 70 % av stadskärnan förstördes under kriget säger guiden i hörlurarna på bussen som tar oss från den ena attraktionen till den andra. Privata investerare hjälper till att bygga upp och fylla ut det som förstörts säger rösten och stora skyskrapor pekas ut i handels- och kommerscentrum som den enda, rätta vägen. Stora, ointagbara byggnader kantar breda, flerfiliga vägar och jag känner mig väldigt liten. I väst blir de glänsande glasfasaderna ett med den blågrå himlen och fönstren i markplan återspeglar vår gula buss när den passerar. I gamla öst är fasaderna av betong tunga och den ena grå balkongen staplas på den andra. Stadens mellanrum. Två sätt att skapa tomhet. Tomheten som blir och den som byggts för att sudda ut tomhet som var. Den ena resultat av destruktivitet den andra destruktiv i försök till konstruktivitet. I de båda konstruktionerna försvinner det mänskliga. Det är lika svårt att få tag på jaget som framträder i fasadernas spegelyta som att hålla fast vid sig själv i skuggan av de gigantiska betongblock som förvrider alla proportioner av mänsklighet.

Stigmatisering

Essäer

Skrivet av Carsten Palmer Schale

apr252012

Bild Hebriana AlainentaloAnsträngningarna och framgångarna inom vårdvetenskaperna och deras praktiska tillämpningar hotas alltjämt av en kvardröjande och utbredd stigmatisering av psykisk sjukdom. En psykiskt lidande människa tvingas därför mer än ofta att bära den extra bördan av att på ett stereotypt sätt betraktas som våldsam, ”onormal”, instabil, opålitlig, bortom all hjälp, svag och till och med ansvarig för sitt tillstånd (Link, et al., 1999; Crisp, et al., 2000).

Stigmatiseringen, eller den negativa stämplingen, kan dessutom vara både extern och intern – ofta samtidigt. När en extern stigmatisering internaliseras av jaget fullbordas samtidigt den självuppfyllande profetia som på godtyckliga och fördomsfulla grunder proklamerats av ett oftast anonymt ”man”. Den lidande personen har alltså införlivat omgivningens förkastelse och gjort den till sin egen (Goffman, 1963).

I 1999 års rapport om mental hälsa från U. S. Surgeon General, identifierades stigma och stigmatisering som det enskilt största hindret för tillfrisknande från psykisk sjukdom (Mental Health: A Report of the Surgeon General. Washington, DC, US Department of Heath and Human Services, 1999). Stigmatiseringen av psykiskt sjuka medför exempelvis att många människor drar sig för att söka vård, inte får vård eller begår självmord (av de 30 000 årliga självmorden i USA beräknas omkring 90 % begångna av psykiskt sjuka; Halter, 2004). Stigmatiseringen bidrar också starkt till att psykiskt sjuka isolerar sig från den sociala omgivningen (Perlick, 2001)., vilket i sin tur ofta förvärrar den psykiska sjukdomen: social isolering är både en bidragande orsak till och en av konsekvenserna av psykisk ohälsa (Eisemann, 1985). 

Eftersom effekterna av stigmatiseringen och symptomen på sjukdomen som sådan ofta påminner mycket om varandra, kan det vara svårt att skilja dessa båda faktorer åt (Hinshaw & Cicchetti, 2000). Paranoida känslor, bristande tillit, rädsla och låg självuppskattning är alla kärnsymptom för en rad psykiska sjukdomar och, på samma gång, effekter av stigma och diskriminering. På grund av relationen mellan dessa båda förhållanden, kan “onda cirklar” uppstå: effekterna av stigmatiseringen kan fördjupa sjukdomstillståndet, som i sin tur tenderar att öka individens stigmatisering osv. (Ertugrul & Ulu, 2003).

Några relativt nya studier har visat, att en känsla av optimism rörande behandlings- och rehabiliteringsmöjligheter kan tjäna som ett kraftfullt stöd åt en utveckling präglad av anti-stigmatisering. Detta genom att undergräva uppfattningen att psykiska sjukdomstillstånd skulle vara permanenta och obotliga (Mann & Himelein, 2001). Som en konsekvens bör ansträngningarna att upplysa allmänheten om de nya – och positiva - forskningsrönen öka betydligt.

Mjällare än älfvenben

Essäer

Skrivet av Bo Bjelvehammar

apr122012

Bild: Joakim CederOrden här uppe tillhör Viktor Rydberg, för våra unga läsare vill jag berätta att han inte är någon programledare från tevens barndom, utan en svensk författare som dog redan 1895, han skrev en roman som hette Singoalla. Och av en särskild anledning tänker jag på den komiska rollfiguren Herr Papphammar med Gösta Ekman och särskilt hans hatt och hans halvlånga ytterrock i gabardin, som han alltid bar i sina roligt slingrande och snubblande nummer. En likadan hatt och en snarlik rock bar en kirurg, som plågade mig i undersökning efter undersökning, han var dessutom osympatisk och oskicklig och framför allt gav han ett smutsigt intryck. Märkligt nog hade han studerat vid Semmelweis Medical University. Han hade drivor av mjäll i sitt glesa hår, på axlarna och vid häftiga rörelser snöade de över på mig. Att kommunicera med denna doktor gick inte, han svarade sällan, sa han något var det svårt att uppfatta eller obegripligt, ofta nickade han till svar med tomt huvud och visade sina trötthetspåsar under ögonen. Ett tag hade jag glömt och förträngt hans namn, jag funderade på Sigvard, men hamnade på helt fel spår. Sigvard var ju min barndoms underbare provinsialläkare, som alltid fanns till hands, som när jag fick svåra brännskador efter en explosionsolycka och som tog loss fiskkroken som hamnat i mitt ytteröra, den gången satt mor bredvid mig och skämdes. Kirurgen hette inte Sigvard, men han rökte och luktade ständigt äckligt, denne vidrige man, som inte hette Sigvard.

Det finns anledning att pröva det omöjliga, att gå till botten med frågan och tala med någon som har erfarenhet, möjligen strömstaren, som är borta ett bra tag från starstenen och i kallt väder visar sig igen, som efter ett tillfälligt dyk efter en husmätarlarv, som om ingenting särskilt har hänt. Så sitter den kvar ett tag på stenen och knixar, vrider på huvudet, putsar till den vita halskragen, sluter ett öga och faller in i dagdrömmars lycka. Och jag stannar kvar i strömstarens rum, det är långt, det sträcker sig, så långt jag kan se, det känns som hemma så länge jag kan vara kvar och inte bli störd. Så länge livet finns där. Några går förbi, andra flyger förbi, men de verkar inte ha några avsikter att störa eller visa på andra rum. Fågelsången är dämpad och träd i vägen gör att jag bara ser glimtar av himlen. Det finns andra rum bredvid mitt, några har större fönster mot himlen, de har mera roligt, för de som har fönster blir livet aldrig tråkigt. Och nu kommer en nötväcka förbi, strömstaren står kvar, nötväckan är på väg och då är den mera levande, allt enligt Kierkegaard. Nu vet jag inte riktigt, jag tror nog att strömstaren är levande på sitt sätt, den funderar först och flyger sen, det är viktigare vart man är på väg än bara vara på väg. Och vi som bara står, får vinka på de som far och vänta på brev från Ön. Och tro att ingen resa är på måfå, styrd av tillfälligheter och subjektiv yra. Men det kan vara ett vanskligt hopp och ett stort fall i ett rum som du inte känner och inte behärskar. Nu kommer den påstridiga nötväckan tillbaka och gör allt för att reta den isvita svanen.

Det visar sig att mjäll (pityriasis capitis) finns hos hund, katt, marsvin och även hos shetlandsponnies, det är oklart om en nymfparakit kan ha mjäll, skalliga har inte mjäll. På förekommen anledning vill jag genast säga att varelsen, i bestämd form singularis, heter mjället. I Danmark säger man skael och i England dandruff eller scurf, jag använder ibland ett anti-dandruff shampoo.

Ordet mjäll är inte helt enkelt att hantera, det är ett begrepp, som är svårt att närma sig, men utan evidensbaserad insats, så ser jag på mjäll, som tre parallella företeelser, mjällbildning, mjällflagor och mjällavsöndring. Det går inte att föra i bevis att människor i Mjällby äger dessa söndermalda, vita ting i högre utsträckning än andra människor i vårt land. Att säga detta skulle vara att peka ut folk på Listerlandet, dessutom finns det inga grunder för att säga att minkar drabbas av mjäll. I Mjällom i Kramfors kommun går det inte att säga lika säkert att människor där har mindre mjäll än andra inbyggare i Sverige, i Mjällom bär man ofta något slag av huvudbonad, då ökar risken för att få mjäll, dessutom betyder själva ordet Mjällom fin sand och då är inte vägen lång till ord som kliformig och mjällik. 

Vi kan olika saker, var och en till sitt, räven kan många saker, men igelkotten kan de stora sakerna.

Och alla är vi sökare och samlare, vi gör så hemma, i markerna och under resor i främmande, varma länder. En gång var det kanske ett försvar och en nödvändighet för att överleva eller göra bytesaffärer, ting och egendom var pengar och rikedom, nu finns det inga sådana bevekelsegrunder. Möjligen i enstaka fall och i andra kulturer, men vi fortsätter att samla och att söka på stranden och skogsvägen, i papperskorgen och i föräldrars källare. Några använder det i sin konstnärliga praktik, en vriden rot från Toscana, ett falukorvsskinn från Tingsryd, en tändsticksask från Bankeryd och en annons från Kvällsstunden klistras upp på en spånskiva. Allt är föremål, som man har funnit av en tillfällighet, sett en form eller en färg i eller en möjlig kombinationsmöjlighet. Konstnären använder sig av objets trouvés, föremål, som man har hittat, det sägs ju om man höjer blicken blir allting möjligt. Detta gäller inte här, här gäller det att sänka blicken och bete sig som en tryffelhund. Många konstnärer har ett sakbibliotek som de besöker varje morgon för att få ett uppslag och en möjlig utvecklingsidé, de ser på samlingen med längtan och som avlägsna stycken av liv. Där finns flugpapper, spindelben, blåmesfjädrar och en och annan limstång (collage betyder förresten limkonst). Biblioteken är mycket olika, det beror på vad som döljer sig bakom ögat, en ser ett och en annan ser och vill något annat. Några ser ingenting alls, det gäller de okunniga, de lata och de rädda. Men vi ska inte sluta att samla och att söka, det skafferiet tar aldrig slut och vi har kommit till för att vara en del av en värld, som aldrig upphör att ge oss olika upplevelser och erfarenheter, om vi bara vill och inte är för bekväma.

I ljuset av Människoriket

Essäer

Skrivet av Percival

mar212012

Percival i sin trädgård

Den teater som dominerar och har dominerat scenerna är för det mesta en välbekant underhållningshistoria. Den visar ibland ett misslyckande som man kan skratta åt eller lära sig någonting av. Ofta handlar det om en relationsproblematik som borde vara förlegad vid det här laget. Visserligen pågår familjegräl och relationsbekymmer överallt. Men en sann katharsisteater nöjer sig inte med en ytlig eller politiskt färgad spegelbild av samhällets problem.

I antikens ödesdrama finns både himlens och underjordens krafter närvarande. Orestes i Aiskylos trilogi Orestien förföljs av erynnierna, hämndegudinnorna. Men hämnden är inte allenarådande. En högre rättvisa kan ingripa. Gudinnan Pallas Athena uppenbarar sig, och en försoning inträder. Även i min katharsisdramatik finns det, liksom i det antika ödesdramat, flera plan. Och man kan säga att det är människan som har huvudrollen, Människan med stort M, Människan X.

I musikdramat "Vagabond i afrikanskt vagnsskjul", som inleder mitt diktverk "Tema på Tiden" (Dejavubok 2011) framträder en kluvenhet som världen är full av. Vagabonden sitter i sitt skjul i djungeln och upplever en civilisation som har spårat ur. Arketypiska roller står fram och talar. De kan, om man så vill, framträda som hologram men också som tydliga gestalter ur den mänskliga historien. Huvudpersonen Vagabonden ser och hör olika roller som han har inom sig och som han ibland tar avstånd ifrån. En av dessa roller, Någon I, säger: "Jag kom från ett öde rum/ naken och utan föda/ Tärd av knaper näring/ blev fängelsen/ mitt jordelivs möda/ När man släppte mig fri/ kom jag loss för att fritt/ – trodde jag då – / besegla de vida haven/ Men den frihet fanns ej att få/ som j a g ville ha den."

På många ställen framgår det att människan sitter fast som fånge i blinda trosföreställningar. Produktionen, pengarna, religionerna, ideologierna … inramar och begränsar henne. Den frihet hon innerst inne söker är svår att uppnå.

MÄNNISKORIKET AV PERCIVAL

Människan I, Människan II och Människan III är tre profetgestalter och vägvisare som med liv, handling och ord försökt höja upp den mänskliga tillvaron. Men är det tillräckligt? Dramat "Vagabond i afrikanskt vagnsskjul" visar att kanhända inte ens dessa förgrundsfigurer styr sina egna öden.

Någon bränner av ett skott vid synranden. "Ljuset växer …… tidernas malmer klingar nu starkare … en morgonkvinna låter täckelset falla …"

När gångna tiders profeter försvunnit uppenbarar sig Människan X som ett litet tecken som "plirar med sitt ljus vid synranden". Människan X är den eviga gåtan, den eviga frågan, den som vägrar att låta sig fångas och som finner en ny öppning: "hålet till sin världs begynnelse". Det är troligen denna kraft, denna vision, som gör att Vagabonden i sitt skjul, i sin kroppshydda, så småningom upptäcker mer och mer av Konstnären, det glömda jaget i sig själv.

Hur långt kan man gå? Kan man helt och hållet bli herre över sin egen kropp och sitt eget öde?

Under sin nattliga resa ser Vagabonden inre bilder av gångna städer och utgångna civilisationer. Och samspelet med det kvinnliga, som är en delvis utflytande drömverklighet, leder honom ut ur tiden.

Är vår tid enbart ekonomins, konsumtionens, politikens, naturförstörelsens och girighetens tid?

Att färdas på "Nattens flod" kan, som det antyds i "Tema på Tiden", leda fram till en ny gryning. Nattliga skuggor försvinner, och gryningen uppenbarar ett större medvetande och en medvetenhet som inte åsidosätter skapandets villkor, andens frihet.

Historiens vägar är på sätt och vis outgrundliga. Och ännu så länge är Europa och världen i övrigt i stort sett en ekonomisk klubb, där en driftig girighet hyllas. Men om man på scenerna spelade pjäser som "Dagens inbrott", "Statyernas natt" och "Kroppens sista natt" (som kan läsas i böckerna "Människan X" och "Människoriket. En saga som spelar") skulle kanske nya portar öppnas. I dessa spel äger det rum en transformation och en transfiguration som kan föra tanken till teaterförnyaren Antonin Artaud (1896–1948). I hans utmanande och omtalade bok "Le théâtre et son double" står det: "Och med hieroglyfen i ett andetag vill jag återupptäcka den gudomliga teatern."

Personliga relationer och ett småaktigt ägodelstänkande störtar samman, och ett annat medvetande tar form. Detta sker exempelvis i "Statyernas natt", där de ytliga konflikterna som nu härskar i världen upphör att regera. Statyerna faller. Wall Street förlorar sin makt. Penninggudarna detroniseras. Detta märks ännu tydligare i pjäserna "Dagens inbrott" och "Kroppens sista natt", ett av de gåtfullaste skådespelen i mitt verk, ett mysteriespel som tillägnats Federico García Lorca. Denne poet och dramatiker genomskådade redan i slutet av 1920-talet, när han skrev "Poet i New York", vår tids vansinne och råkalla glupskhet.

Painting by Percival inspired by the 16th century sculpture El Señor de la Tercera Orden in Pátzcuaro MexicoI "Kroppens sista natt", ett till stora delar koreografiskt drama, störtar de svartklädda flaxande "kråkdansarna" ned i den tidsgrav som de själva grävt.

Man borrar fortfarande. Man sprider ut gifter. Haven är hotade. Moder Jord och hennes skogar är hotade. Gamla ekonomier vacklar, och nya ekonomier spänner sina muskler. Rymdskrot svävar runt planeten Tellus. Diktatorer faller, och folk demonstrerar för större friheter och större rättigheter. Men tvångsäktenskap finns fortfarande och åtskilliga orättvisa sedvänjor har inte gett upp. Men medvetandet växer. Över hela klotet härskar Sol Invictus, den härskare vi alltför ofta blundat för. Vad betyder alla våra förkrympta lagar och ceremonier i denne härskares ljus? Och var någonstans finns den sanna solteatern, Teater Europa … och den solenergi som skulle kunna ersätta de energimissbruk vi nu ägnar oss åt? 

Förödande krafter: kärnkraft, kolkraft, olja med mera … känner vi till. Vi handlar och köper med huvudet under armen.

I "En fånges försvarstal", som kan läsas i min pjäsbok "I samma säng", äger en rättegång rum i huvudpersonens huvud. Han ställs inför sin egen domare och inför två inkvisitorer och försöker se och försvara det bästa inom den mänsklighet som nu bebor vår planet. Huvudpersonen, "Fången", har inspirerats av renässansfilosofen och soltänkaren Giordano Bruno som inte ville begränsas av rummets och tidens dimensioner. För inkvisitorerna (och sådana finns fortfarande överallt) är Fången ett hot mot den skenbara trygghet man värnar om. Man tror på en världsbild som redan gått sönder. Och den tribunal, den revolutionsdomstol, som Fången ställs inför, har fastnat i en förgången tidsanda. Ja, i huvudsak är detta sant, men den tidsvärld som vi lever i och som i själva verket är den förgångna, vacklar. En av inkvisitorerna, som kan spelas av en kvinna, är medkännande, och även Domaren börjar till slut tvivla på att han eller hon kan skipa rättvisa. Borde inte Fången friges? Borde inte den torterade människan ges möjlighet att resa sig upp? Borde inte maktmaffian till slut släppa sitt grepp?

Den återuppståndna guden

Essäer

Skrivet av Alexander Sanchez

mar152012

Osiris, den osynlige gudenI flertalet av världens mytologiska berättelser som finns bevarade finns det en myt om en återuppstånden gudom, det vill säga en gud som dör men återuppstår.

De kan ta sig lite olika uttryck men historien är den samma. Guden är ofta en skördegud, kommer att under en tid vara död men sedan efter en tid återuppstå. Det är en mytologisk gestaltning av årstidernas växlingar från ett tillstånd till ett annat.

Inom religionen är denna typ av myt inget konstigt, den kanske äldsta av denna typ av myt fanns redan under den gamla egyptiska religionen där myten om Osiris och Isis var vida spridd, dessa två gudomar var viktiga i den faraonska tidens religion.

En av de första som berättade myten var den grekiska tänkaren Plutarchos (46 -120 e.v.t.) som skrev ner det runt det första århundradet av vår tidräkning.

Myten berättar att Osiris, gudakung av Egypten, introducerade lagar och jordbruk till människorna. På grund av avundsjuka förråder hans bror Set honom för att själv bli härskare. Set som allt mer under senare delen av fornegyptiska delen kom att framställas som en kaotisk gudom och ökenvindens herre, kallades Tyfon av Plutarchos. Set låter stycka sin bror och sprida delarna runt om i Egypten. Osiris hustru Isis samlar själv ihop bitarna och på magisk väg återuppväcker hon sin man, som istället blir till härskare över underjorden. Isis kunskaper om magi hjälper även henne att avla sin son Horus, han kommer senare hämnas sin fars död och låta straffa Set.

De gamla egyptierna var övertygade om att guden Osiris torterats och dött i händerna på ondskan, i hans fall sin bror Set. Efter tid kommer han att återuppstå och ta sin rättmätiga position som kung över underjorden och de dödas domare. Osiris avbildades som en mumifierad farao med grön hud, den gröna huden var en symbol för hans livgivande kraft för växtligheten. Osiris förknippades även med floden Nilen och den speciella apistjuren.

När det gamla faraonska riket kollapsade kom den egyptiska religionen att förändras från grunden. Det eviga liv som i praktiken enbart var möjlig för farao, sågs nu vara möjlig för alla som var villiga att underkasta sig den rätta läran. Isis, en av de gamla gudinnorna, kom att bli omvandlas till en ny gestalt i den mer spridda kulten av henne i Egypten.

Offerjournalistiken når extrema höjder

Essäer

Skrivet av Thomas Silfving

mar112012

medianätInom svensk journalistik ifrågasätts sällan offerrollen, temat har i stället tagits till extrema höjder. Offrets prestige tycks därför vara i stigande.

Många är offer för myndigheter, män, potentiella förövare, inbillade förövare eller verkliga förövare. Självklart också för olika vårdinrättningar som fullständigt tar livet av befolkningen. Särskilt den äldre.

Man blir ”utsatt” för någon eller något. På alla tänkbara och otänkbara vis blir man våldtagen, förödmjukad och sårad. Fantasin bleknar.

Man ”hamnar” i en kris utan att själv vara delaktig och ansvarig. Och för en si så där 40-50 år sedan blev man vanvårdad på diverse barnhem runt om i vårt vackra land. Man är kränkt och förödmjukad.

Om vi bara känner efter lite extra så finns nog något där som vi glömt och därför inte vågat prata om. Annars är vi ju bara i förnekelse av bortträngda minnen av tidiga trauman som någon som vi så oskuldsfulla var i beroende av utsatte oss för. Inte sällan då något av en på förhand given vuxensexuell och pervers karaktär.

Inom personjournalistiken är vinkeln enkel och given: jag var god och oskuldsfull medan han, hon, dem eller det var dumma mot mig och utsatte mig för kränkande behandling som jag idag har all rätt i världen att få både ersättning och offentlig ursäkt för. Gärna under ceremoniella former i mäktiga salar. Om de som ska ersätta och förlåta mig inte ens var födda då verkar inte ha någon större betydelse. Hallå!!! Behöver man inte längre ha någon personlig relation till den eller dem man anser gjort orätt? Ingen gråter därför längre men det snyftas, gnälls och gnys oavbrutet, dygnet runt i tv-kanaler och i kvälls- och veckopress. Särskilt om kameror, blixtar och mikrofoner finns inom räckhåll ser man lite skenheligt till att vara allestädes närvarande med sina ”hystories”.

Bräckligt hjälps identiteten upp av självbedrägeriets uppsåtliga och sketna knep. Det tycks här inte finnas något annat sätt att ställa sig i centrum än att vara en riktig plåga för sin omgivning. Det vill säga, ett stackars offer utan eget ansvar för det man så tvärsäkert påstår har hänt. Man är liksom bara drabbad, ett offer, vilket ska uppmärksammas till vilket pris som helst.

Replik till Rickard Berghorns essä ” Sven Lindqvist och konsten att göra akademiska magplask”

Essäer

Skrivet av NJ Roland Johansson

mar092012

Luna. Bild Hebriana AlainentaloDet var med stort intresse som jag läste Lindqvists ”Utrota varenda jävel” för några år sedan. Som Berghorn konstaterar tar den upp ett viktigt och allvarligt kapitel i världshistorien. Man kunde lägga till att den behandlar den koloniala epoken utifrån ett försummat perspektiv som kan hjälpa oss att ifrågasätta vår vanliga västerländska självuppfattning.

När jag i början på Rickard Berghorns artikel om Lindqvists bo k(http://tidningenkulturen.se/artiklar/ess-mainmenu-57/riga-mainmenu-130/11437-sven-lindqvist-och-konsten-att-goera-akademiska-magplask ) läste att den innehåller ”mycket allvarliga sakfel” trodde jag att man skulle få veta att en del av den långa raden av mer eller mindre fullbordade folkmord i den koloniala erövringspolitik som Lindqvist behandlar inte ägt rum; att Kanarieöarnas berberbefolkning inte utrotats av spanjorerna, kanske indianerna i Karibiens övärld på något sätt överlevt eller att Tasmaniens urinnevånare inte utrotats av britterna, etc.

Men de sakfel som Berghorn tar upp gäller inte dessa för Lindqvists framställning viktiga historiska fakta. Istället handlar de ”allvarliga sakfelen” om den mörka bild Lindqvist ger av ett par brittiska historiska gestalter, titelns kanske alltför fria översättning av ett citat ur Mörkrets hjärta och Lindqvists för ett vetenskapligt verk dåliga källhänvisningar.

Jag tvivlar inte på att Berghorn har rätt när han nyanserar bilden av Wallace och Darwin, och att dessa i sin samtid i själva verket tillhörde dem som bromsade härjningarna mot icke-vita folkslag. Lindqvist tycks ha slarvat här, men hur viktigt är detta egentligen för hans framställning? Berghorn konstaterar också själv att Darwin idag skulle betraktas som rasist. När man ser tillbaka på den koloniala epoken är det viktigt att komma ihåg att rasism var legio, närmast en självklarhet om än i olika schatteringar. Infödingar var ett hinder för utvecklingen, ett problem för vår expansion (=utvecklingen). Frågan var i huvudsak om de skulle fysiskt elimineras eller göras om till västerlänningar. Det krassa suget efter mark för bosättare ledde ofta till den förstnämnda lösningen. 

Berghorn talar om ett akademiskt magplask och gör stor affär av att Lindqvist inte tydliggjort att hans bok bygger på andras forskning. Om den nu delvis bygger på Hannah Arendt så borde det förstås framgå, men det gör i alla fall inte underlaget sämre. Själv uppfattade jag inte ”Utrota varenda jävel” som ett vetenskapligt eller akademiskt verk och jag tror heller inte att särskilt många läsare gjort det. Boken har ingen fullständig notförteckning och sättet som den blandar brottstycken ur Lindqvists resa i Afrika med historia på gör att den får ses som en blandning av essä och reseskildring

Det jag uppfattar som det bärande budskapet i Lindqvists bok, att folkmord som ett upprepat inslag i västerländsk expansion under perioden 1450 – 1900 förtigits och att begreppet istället i vår tids debatt kommit att reserveras för fienders brott (nazister, kommunister och eventuellt turkar) avfärdar Berghorn i ett märkligt och svepande resonemang som ”nonsens”. Jag citerar:

”Lindqvist påstår[…]: ’Men ingen talar om tyskarnas utrotande av hererofolket i Sydvästafrika under Hitlers barndom. Ingen nämner fransmäns, britters eller amerikaners motsvarande folkmord. Ingen påpekar att ett framträdande inslag i europeisk människouppfattning under Hitlers barndom var övertygelsen om att 'underlägsna raser' redan av naturen var dömda till förintelse’.

Allt detta är nonsens. Hannah Arendt var helt på det klara med saken redan 1951 i The Origins Of Totalitarianism.”