Den radikala teologin

mar052010

Skrivet av Simon Henriksson

Essäer

altMed sin bok Det postsekulära tillståndet, som kom ut i höstas, bidrar Göteborgsteologen Ola Sigurdson med en stark näringsinjektion till den svenska religionsdebatten. Ämnet gäller frågan om religionens status i vår postmoderna tid. Är det så att sekulariseringstesen, som säger att religiositeten gradvis försvinner i takt med att vi blir alltmer upplysta av den moderna tidens vetande och materiella välfärd, inte visar sig verklighetstrogen? Är det snarare så att religionen är en kraft som under 1900-talet varit undertryckt men som nu återkommer i vår postmoderna tid? Men hur återkommer religionen, som politisk fundamentalism eller som en mer blygsam individualistisk nyandlighet? Även om nyandligheten låter sig domesticeras inom ramen för privata livsval - och därmed inordnas i den givna ordningen - så är religionens poliska roll mer svårhanterligt. Många oroar sig över fundamentalism och religionens destruktivitet. Den "nya ateismen" med författare som Richard Dawkins motiverar sitt motstånd mot religion genom att framhåll dess negativa verkningar. Alltför ofta hör man hur ateister slentrianmässigt likställer religion med maktmissbruk och förtryck.

Men det är då viktigt att understryka att religion som fenomen, precis som människan själv, är invävd i den komplexa verkighet som består av såväl destruktiva som konstruktiva krafter. Genom att vara alltför generaliserande, reduktionistiska och teologiskt okunniga blir religionskritikerna ofta begränsade i sitt kritiska uppsåt. Och på grund av en oförmåga att utmanas av det livsmysterium som är religiositetens inre liv blir kritiken lika fundamentalistisk som sitt föremål. Men en kritik är ändå viktig, religionens helighet måste kunna samleva med de kritiska diskurser som utgör villkoren för ett fungerande demokratiskt samhälle. Samtidigt låter sig myntet vändas då teologin själv bär på en ideologikritisk potential.

Denna vecka ges en artikelserie på temat "religionens återkomst" i Svenska Dagbladet (insidan). Man läser här hur Sverige är det mest sekulära landet i världen (enligt World Values Survey), samtidigt som den så kallade nyandligheten har ett stadigt fotfäste i folkmentaliteten. Många människor upplever idag att den sekulära livsformen medför en urholkad livskänsla, samtidigt som det är tydligt att den positivistiska scientismen som Förbundet Humanisterna representerar snarare är en klen pastisch av 50-talets ateism. På samma sätt som den postmoderna estetiken idag vänder sig bakåt och upprepar äldre stilbildningar i form av en slags kvasinostalgisk pose, så kan Christer Sturmarks Tro och Vetande 2.0 sägas innebära en retroateism.

Denna ateism är inte så ny som den vill mena, utan snarare blamant omedveten om vad som hänt inom såväl filosofin och teologin sedan 50-talet. Men denna omedvetenhet speglar snarare ett större problem som hänger samman med teologins prekära förhållande till den sekulära kulturens frustrerade krav på begriplighet och relevans. Senast för några dagar sedan kunde man i en understreckare i SvD (21/2) läsa om förhållandet mellan vetenskap och teologi. Essän, skriven av en professor emeritus i teoretisk fysik, tog sig på ett talande sätt formen av en uppriktig bekännelse av oförmågan att förstå vad (konfessionell) teologi är för något. Problemet idag är kanske egentligen det samma som under medeltiden: för vanligt folk är det svårt att få en inblick i teologins heliga rum. Begrepp som synd, uppenbarelse, frälsning, och nåd är idag lika svåra att närma sig för den sekulära svensken som tidigare latinet var för den olärde kyrkobesökaren. Men kanske hör det till sakernas tillstånd att precis som inte alla kan förstå de tekniska termerna inom exempelvis kvantmekaniken, så kan inte alla förväntas äga samma förståelse för teologins begreppsliga innehåll. Men denna analogi brister när man tar i beaktande att teologins huvudsakliga ämne är människans frälsning - hennes "yttersta angelägenhet" för att använda ett mindre traditionstyngt uttryck (Paul Tillich). Därmed borde väl teologin kunna kommunicera sig till den sekulära kulturen i enlighet med detta krav på angelägenhet och relevans.

Det sekulära kravet att stå i samhällets tjänst utgör idag den akademiska teologins prekära predikament. Måste teologin för att legitimeras som akademisk disciplin underordna sig den sekulära kulturens krav på angelägenhet samt begriplighet? I den refererade artikeln ovan uttrycks denna bestämda uppfattning: "Teologi som studier av religionens yttringar är självfallet OK. Men konfessionell teologi som försvar för en (kristen) tro: Nej!" Utifrån detta vanliga synsätt låter sig teologin endast legitimeras som ett religionsvetenskapligt studium av religionens yttringar. Implicit i en sådan uppfattning är föreställningen att teologin ska underordna sig det vetenskapliga idealet om neutral utifrånbetraktelse av trons religiösa yttringar. Men - för att återvända till vår analogi till fysiken - precis som kvantmekanikens våg-partikeldualim ytterst avgörs genom ett perspektivval hos observatören själv blir även den neutrala beskrivningen av religionens yttringar en konstruerad produkt av den samhällsvetenskapliga metodologin. Denna metodologi tvingar således in teologin under neutralitetens form. Vad är då problemet med detta? Om man väljer att förhålla sig filosofiskt till detta metodgrepp så uppvisar det ett problem rörande vetenskapens objektifierande kunskapsaktivitet i relation till människans icke-objektifierbara livsform.

altDetta problem rörande ande och natur är djupt nedärvd i västerlandets intellektuella historia och idag knappast att betrakta som någon avgjord fråga. En filosofiskt mer uppriktig beskrivning är snarare att den vetenskapliga metodologins framväxt och dominans inom human- och socialvetenskaperna skett parallellt genom att kravet på vetenskapliga framsteg fått företräde och därmed kunnat tränga undan det olösta i detta djupare liggande problem - som dock ekar i tvetydig form hos en Heidegger och i hans kontinentala arv. Vad har då detta med teologi att göra? Jo i teologin har denna öppna fråga bevarats och förvaltats på ett mindre tvetydigt sätt. Teologin är den disciplin som idag, då vetenskapens kunskapsideal firar sin högteknologiska triumf, tydligast förvaltar ett ställningstagande för livet som mysterium och som med störst fasthet värnar om detta mysterium. Det teologiska språket är därför en rik skatt att upptäcka för den sekulära människan.

Även om färre människor idag går regelbundet till kyrkan så växer intresset för den "alternativa andigheten". Men det är inte alltid som detta andliga behov exponerar sig i det offentliga rummet. På samma sätt som den sekulära maktordningen tvingat in livsåskådningsfrågorna till det privata trosrummet stänger nog många människor inne sin vaga missbelåtenhet över vår tids materialistiska livsstil. Allt fler idag blir sjukskrivna på grund av depression eller utbrändhet. Det är därmed angeläget att ställa frågan huruvida det kanske finns ett signifikant samband mellan denna ökade ohälsa och den oförklarliga och ordlösa ångest som följer på att vårt sekulära samhälle saknar ett språk och engagemang för människans mysterium.

Samhällets ekonomi kräver kanske en instrumentalistisk kalkyl över kvantifierbara värden. Men ohälsan uppstår när denna ekonomi undergräver människans andliga storhet. Därför blir det viktigt att stärka vårt andliga självmedvetande för att inte gå under när vår tids ensidiga tillväxtsekonomi och dess rationalitetsideal tar sig formen av en totalitär "naturlag". I en tid av global klimatkris blir denna andliga självmedvetenhet viktigare än någonsin.  Här kan det teologiska arvet spela en avgörande roll som ideologikritisk resurs. I det kristna arvet finns ett "andligt kapital" nedärvt som öppnar för alternativa perspektiv och bidrar till en djupare förståelse av människan och hennes livsvärld. Kanske utmanar denna tradition den sekulära människans förståelsehorisonter, men i denna utmaning vilar också teologins värde och radikala angelägenhet.

Simon Henriksson