En trovärdig arbetsmetod utan transcendens

jul072009

Skrivet av Anna Nyman

Essäer

altOavsett om man betraktar sig själv som troende eller inte, är tvivlets och tvekans intrång i livet ett axiom - åtminstone enligt min mening och erfarenhet. Detta tvivel kan i många fall vara banalt och vardagligt, utan egentlig innebörd i det långa loppet eller i ett större perspektiv och är därför bortom egentligt intresse. Annat tvivel är av mer intressant och av viktigare slag.

Starten på mitt magisterutbildningsår i litteraturvetenskap gav mig insikt i detta långt mer intressanta tvivel. Kandidatexamen gjord skulle jag nu börja på magisterutbildningen med, som jag tänkte mig det, samma intresse och engagemang som under tidigare terminer på institutionen och inom ämnet. Ack så snörpligt. Dagen för första seminariet kom, professorn och docenten öppnade diskussionen och studenterna föll sedan, en efter en, in med sina reflexioner när Foucault med flera skulle diskuteras. Själv satt jag för första gången i livet komplett icke-talför och lyssnade med en panik som inte ville sluta att stegra sig och med en enda tanke snurrande i huvudet: Denna hängivenhet, vilket hyckleri!

Med en sådan inställning ledde det naturligtvis - just då - inte till ett slutförande av första delkursen. Jag behövde en paus. En paus från vad? Frågade jag mig själv. Vilken var anledningen till att jag inte kunde förmå mig själv att bygga upp ett engagemang på samma sätt som jag gjort under tidigare år för detta ämne? Tankar som mitt inre utrop "Denna hängivenhet, vilket hyckleri!" återkom under en längre period.

Det som, som jag såg det, hade slagit mig under magisterutbildningens första seminarium var hur lik den vetenskapliga akademins hängivenhet inför sitt ämne - vid detta tillfälle - var den religiösa övertygelsens hängivenhet och att den och dessa människor som just då utövade den inte verkade lägga märke till detta. Fram trädde en paradox i diskussionernas kritiska förhållningssätt gentemot en transcendens, samtidigt som hängivenheten inför det litteraturvetenskapliga ämnet med stort L i hög grad liknade den hängivenhet som man kan se hos en troende som talar om Gud. Det blev för tydligt för att inte problematisera dess icke-kritiska förhållningssätt till sitt eget förfarande. Varför upplevde jag den totala hängivenheten som ett problem? Jag var ju själv på ett sätt en "hängiven anhängare". Vad var det som jag inte kunde förlika mig med?

altFör mig räckte det inte längre med det inom humaniora finns en mångfald i form av en mängd teorier. De var fortfarande humaniora. Jag frågade mig vad som hade med relateringen till andra discipliner, liksom med det kritiska granskandet av den egna disciplinen? Om humanioras roll är att studera det mänskliga och människan, måste dess roll väl också vara att ta hänsyn till alla de discipliner som människan använder sig av för att förstå världen? Det finns naturligtvis ett problem i detta: Möjligheten i att behärska varje disciplin är begränsade. Detta förhindrar dock inte att en förändrad inställning kan ske med riktning mot ett interdisciplinärt sätt att tänka de mänskliga frågeställningarna. Att de humanistiska och de naturvetenskapliga fakulteterna behandlar samma frågor är i många sammanhang tydligt och extra tydligt blev det när jag såg en dokumentär om tid i SVT:s Vetenskapens Värld. Programmet berörde enbart fysikens förklaringsmodeller, men jag, som humanist, kände mig trots det så hemma i frågeställningarna att jag inte bara såg reprisen, utan också tre gånger såg den på nätet.

Partikelfysikern Ulf Danielsson, som uttalade sig i samband med dokumentären, lyfte just fram något som jag vill kalla mänskliga och interdisciplinära frågor. "Vad innebär det fysikaliska beskrivningarna för mig som människa? Vad ger de mig för perspektiv på världen?" Danielsson förnekade inte heller att till exempel filosofin kunde vara ett komplement till fysiken för att svara på sådant som inte var konkret mätbart.

Jag tror att vi måste börja använda oss av de kunskaper vi har inom en disciplin för att försöka förstå andra discipliner och därmed förstå vår egen disciplin och också det som visar sig vara gemensamt disciplinerna emellan. Den interdisciplinära strävan blir både en konkret forskar- och en symbolisk handling i strävan efter förståelsen av det mänskliga. Det bör förstås på en såväl vardaglig som professionell nivå.

Detta är också den indiske teoretikern Homi K. Bhabhas tanke när han i sin The Location of Culture trycker på den interdisciplinära strävan i forskningsarbetet. Denna står som en parallell till hur hans teoretiska resonemang fokuserar på hur individers, kulturers och gruppers relation till varandra bör sträva efter att vara. Bhabha menar att vetenskapen, precis som, till exempel, den (västerländske) enskilde individen, måste sluta att betrakta sig utifrån en (subjet)centrerad position och att subjektet, men också disciplinen i stället måste övergå att bli en subjektiv agent. En subjektiv agent har rollen av en brobryggare mellan jagen, (eller "kulturerna", liksom "disciplinerna"). Därmed förflyttas fokus från individen eller disciplinen som sådan, självtillräcklig och essentialistisk, till att hela tiden definieras i relation till andra subjekt eller discipliner.

altPå bron mellan olika jag, kulturer och discipliner blir agenten för alltid en vandrare och som söker identitet via den andra eller det andra. Definitionen och förståelsen av ett jag, en kultur och en disciplin görs inte längre genom att definiera genom motsättningar - vad vi eller den inte är - utan i stället vad vi eller den också är, eftersom identifikationen går via och tack vare den andras och det andras specifika skillnader. Den andra och det andra ses därmed inte lägre som ett hot som man identifikatoriskt vill avlägsna sig ifrån, utan snarare som ett behov för överlevnad och för identifikation.

Det finns ett mycket intressant disciplinöverskridande exempel på hur disciplinerna borde söka identifikation över sina egna disciplingränser. När Einstein lade fram sin relativitetsteori skapades en ny bild av tid. Teorin säger att rum och tid inte är skilda åt, utan kan ses som en väv som inte går att sära på och som därför också lätt låter rum och tid blandas samman. Relativitetsteorin säger, på grund av krökningar i rumtiden och som får tid att gå olika fort på olika platser, att tid är relativ och specifik för varje individ. Den uppfattas i relation till andra individer och med utgångspunkt i hur rörelseförhållandet ser ut i relation till denna andra, men också var i rummet man befinner sig. Enligt Einstein kan två människor endast vara överens om tiden om de står precis bredvid varandra. Ingen människa har alltså rätt att hävda att dess tid är den rätta. Krökningen i rummet har testats av forskare och har kunnat konstateras då det handlat om mycket stora kroppar. Einstein menade också att tid, sammanvävd med rum, borde uppfattas i rumsliga termer.

Einsteins rumtid och relativa tid har på många sätt stora likheter med de problem som Bhabha idag brottas med på ett kulturellt plan. Det kan inte ses som en slump att Bhabha låter sig använda begrepp som "space" satt i direkt relation till "time" eller att han inom denna kombination av de två så starkt koncentrerar sig på kontexten som enda vägen till meningsskapande.

altPå samma sätt som Bhabha säger att mening endast kan uppstå limningen, på bron, mellan två punkter, måste också Einsteins förståelse av kroppars individuella uppfattning av tid i rumtiden uppfattas. Även om inget möte uppstår existerar skillnaden, men den framträder inte (får inte mening) om det inte uppstår ett möte. På så sätt innebos varje kropp av en specifik uppfattning om tid och rum, men det är alltså först i mötet som den uppfattningen kan komma till uttryck och få mening. Det finns alltså ett grundläggande behov av möte för att den specifika uppfattningen skall realiseras och den kräver en ständig sökande rörelse över broarna mellan jagen, kulturerna och disciplinerna. Detta gör att dem"always spatially split - it makes present something that is absent - and temporally deferred: it is the representation of a time that is always elsewhere, a repetition", skulle Bhabha säga. Ett pris man får betala. Det upppstår"a strategy of ambivalence in the structure of identificaton that occurs precisely in the elliptical in-between, where the shadow of the other falls upon the self".

Einsteins teori uppvisar dock samtidigt, för att återkomma till den katalyserande problematiken i den här essän, problem då hans teori erkänner en universalistisk båge i spelet mellan kroppar och som får den egentliga makten i hans teoretiska struktur. Einstein menade med sin rumtid, att tid borde uppfattas som att all tid är allestädes närvarade - en sammansmältning av att dåtid, nutid och framtid. På samma sätt som rum (rymd) finns bakom och framför ens egen position, menar Einstein att tiden existerar på samma sätt. All tid finns hela tiden, har alltid funnits och den väg genom till exempel en individ tar är endast en linje från en redan existerande punkt till en annan i denna rumtid. Det finns där en likhet i vad Bhabha påpekar att T.S. Eliot skrivit: "What might have been and what has been point to one end which is always present." Einsteins påstående att då, nu och framtid existerar samtidigt, att framtiden inte skapas utan ligger där och väntar, uppvisar en universalistisk syn på sfären och som säger att framtid redan ligger i händerna på denna och inte skapas. Icke att förglömma är att Eliots litteraturteoretiska resonemang också uppvisade en universalistisk struktur. Det finns en ödes- och teologisk retorik i denna uppfattning där transcendens styr rumtiden. Som man kan se innebör resan mellan de olika teoretikerna och de olika disciplinerna ger en insikt om den egna disciplinens utformning - både tack vare likheter och skillnader.

altGenom att först ha sett likheterna mellan Bhabhas och Einsteins problematisering av omvärlden, genom att se vad jaget, kulturen och disciplinen också är och kan identifiera sig genom, kan man sedan börja fokusera på vilka de specifika skillnaderna mellan de två teoretikernas discipliner i stället är. (Skillnad är inte någonting suspekt.) I förstone kan det se ut som att framtiden också i Bhabhas resonemang säger att framtiden redan existerar i hans strävan efter att "touch the future on its hither side. In that sense then, the intervening space 'beyond', becomes a space of intervention in the here and now." Dock är det genom ingripandet och medlandet som en rörelse i riktning mot framtid kan skapas. Händelsernas framåtrörelse ger upphov till nya händelser, lägger till och skapar framtid.

Bhabha talar visserligen, i sin förståelse av Walter Benjamin, om nuet och dået som starkt sammanflätade, men han erkänner inte framtiden som redan här, utan som en process där bit läggs till bit. Han säger i samband med detta att "the future becomes (once again) an open question, instead of being specified by the fixity of the past". Framtiden skapas när händelserna läggs till varandra. Därmed måste man också förstå rumtiden, så som Bhabha uppfattar den, som påverkningsbar. Vad vi gör i nuet lägger ut riktningen för hur vi kommer att agera, det vill säga skapa framtid, vilket gör oss ansvariga för våra handlingar och deras utfall. Detta ansvar är svårt att finna hos Einstein.

altDen samtida poststrukturelle poeten Johan Jönson skriver:

"Det  pågående  historiska  skeendet  är  också  rummets  tidsskeende. Vi befinner oss inom simultaneiteten. Vi befinner oss inom juxtapositionerna, i ett rum av nära och fjärran, av sida  vid  sida, av  det  utspridda  och  det orörliga.  Det mondiala  erfars  mindre som  en lång  levnad som  löper  med  en riktad  tidsaxel, än  som anländande  kluster  som  binder  samman  punkter  och  steganografiska pixlar och passerar genom en transparent härva. En konfliktlinje kan dras mellan tidslighetens, d.v.s. den primärt technoevolutionära  hastighetens  fromma  ättlingar,  och  rumslighetens oförsonliga invånare". ( Johan Jönson, Efter arbetsschema)

På samma sätt som Bhabha problematiserar Einstein syn på dåtid, nutid och framtid, gör också naturvetenskapliga forskare det idag. Att tro på existensen av rymd behöver kanske inte innebära att den också måste existera för alltid, har existerat för alltid. Vissa forskare söker inom kvantmekaniken i de subatomära rörelserna (där de kaosartade rörelserna råder) och studerar den relationella strukturen i rumtiden utifrån dessa förutsättningar. De menar att de kaosartade rörelserna då kan ses som "händelser" - Bhabha skulle säga historiska skeenden. På så sätt läggs händelse till händelse, vilket skulle kunna betraktas som tidens utveckling. Detta skulle alltså innebära att framtid hela tiden är i färd med att skapas ur dået och nuet, precis som också Bhabha menar. Detta kan visa på samma sak som Bhabha vill hävda, att det kanske de facto finns en utveckling i rumtiden i form av dåtid, nutid och framtid. Frågan om tid är fundamental och likartad för såväl fysikerna som humanisterna.

Insikten om att både naturvetenskapen och humaniora behandlar liknande problem (varav detta endast är ett exempel) gör att man inte behöver se en annan disciplin som en främmande sådan. Precis som människan, enligt Bhabha, bör söka identifikation genom andra tack vare den skillnad som de samtidigt uppvisar i det mänskligt gemensamma, bör vetenskapen utveckla sin egen disciplin genom och tack vare andra discipliner. "Must we always polarize in order to polemicize?" frågar Bhabha sig. Att ställa en sådan fråga får ett symboliskt värde och måste innefatta vetenskapen. Hur skall människa och världsstrukturen kunna förändras till en i högre grad intersubjektiv och interdiskursiv form om inte de som på heltid arbetar med dessa frågor tar första steget?

"Skrivandet fortsätter - En författare skriver inte själv - Närvarande på flera platser samtidigt  -  En ny form av subjektivitet  fortsatt  underlägsen  -  Inte en röst som talar inte en överföring av flera arkiverade röster - Inte tal" (Jönson, Efter arbetsschema, 186)

Som en författare i Jönsons anda bör kanske varje människa, varje kultur, varje disciplin se sig själv? Vad som skedde när jag satt på mitt första magisterseminarium var att jag för en stund såg mitt eget engagemangsområde en aning utifrån och med viss distans. När jag nu fann likheter i litteraturvetenskapens anhängares hängivenhet till sitt ämne med dem man finner i den troendes relation till Gud och religionen, såg jag mig själv och mitt eget intressefält utifrån, jag rycktes ur mig själv och min trygga plats. Det liknade tvivel, men det var ett kritiskt granskande av min egen disciplin. Det var som om jag plötsligt hade ställt mig på den bro som Bhabha talar om och som med sina flertal armar leder fram till de discipliner som min disciplin faktiskt står i relation till. Litteraturvetenskapen skrev inte sig själv. Perspektivskiftet tvingade mig att se på mitt fält inte bara inifrån, utan också lite utifrån. Ansvaret i relation till min egen disciplin måste börja utgå från detta nya perspektiv, på randen mellan min egen disciplin och andra discipliner. Djupet ligger inte inom dem, utan i deras relationella samband.

altJag insåg att det inte räckte att ha "valt sida", att "tro" på humaniora och litteraturvetenskap. Så snart jag sett hängivenhetens uppenbara likheter med religiös tro, förstod jag att humaniora - åtminstone i det specifika fallet - riskerade att göra vad den samtidigt ofta kritiserar. Den riskerade, i alla fall där och då, att bli essentialistisk, som om den stod fri från relationella samband. Den glömde bort att definiera sig i en kontext, med de likheter och skillnader som det innebär. Den glömde bort att kritiskt granska sig själv utifrån samma kritiska granskningskriterier som den granskar andra system, så till exempel religionens transcententa hängivenhet. Den glömde också bort att olika discipliner eller vetenskapliga ingångar är endast är olika verktyg man använder sig av för att ta till sig världen.

Hängivenhet är inte ett problem eller hyckleri. Hyckleriet består eventuellt i utan hur den används och hur den tar sig uttryck - utan ansvar och kontextualisering. Jag tror starkt på att vi måste förflytta vår metodiska fokus. Människan når för varje dag längre i sina upptäckter, hon gör nya uppfinningar. Den tekniska och industriella revolutionen har sett en kraftig utveckling - som både varit konstruktiv och destruktiv - de senaste 150 åren. Dock pekar de destruktiva inslagen i denna utveckling på ett alltför ensidigt perspektiv. Jag tror på humanioras roll och vikt för att skapa ett mer balanserat samhälle, men jag tror att humaniora liksom alla andra discipliner och yttringar i samhället måste börja tänka sin egen insats och utveckling utanför sig själva, på bron mellan den ena och den andra. Jag tror att det är här vi måste börja. Precis som varje människa och grupp står i relation till andra människor och grupper, står också olika vetenskapliga inriktningar, olika discipliner, men också vetenskap och religion i relation till varandra.

Det vore, som tidigare nämnt, dessutom märkligt om vetenskapliga inriktningar och discipliner som alla till syvende och sist studerar och har som utgångspunkt det mänskliga, inte själva skulle vara berörda av samma kritiskt granskande förhållningssätt som de uppmanar människan till. Genom att fokus förskjuts från essentialism, till tanken om att stå i relation till, kan fokus i stället falla på frågor som: "Vilken problematik behandlar de skilda individerna, kulturerna eller disciplinerna utifrån sin respektive specifika karaktär och vad drar de för slutsatser? Vad kan vi lära oss av deras slutsatser och tillvägagångssätt?"

Tvivel kan vara gott och leda till trovärdiga arbetsmetoder utan att för den skull ta sig uttryck i hängivenhet inför det transcendenta. Med denna insikt avslutade jag mina studier.

Anna Nyman, text
Guido Zeccola, bilder
PS. När man har förstått interdisciplinariteten som ett sätt att agera föredöme då det senare gäller sättet att närma sig andra människor eller kulturer kan man i stället fokusera på mycket intressanta aspekter, nämligen hur dessa i form av specifika skillnader, men samtidigt med sina vissa likheter kan förstås på ett annat sätt där olika kulturer eller discipliner, trots att de har sina specifika skillnader och egenskaper, samtidigt kan behandla en mycket likartad problematik. Genom att i form av överbryggningar där jagets, gruppens, kulturens eller disciplinens unika karaktär har släppts, kan fokus i stället falla på frågor som: "Vilken problematik behandlar de skilda människorna, kulturerna eller disciplinerna utifrån sin respektive specifika karaktär och vad drar de för slutsatser? Vad kan vi lära oss av deras slutsatser och tillvägagångssätt?"