Det andliga kallet i Roy Anderssons film "Du levande"

aug042008

Essäer

bild: Hebriana AlainentaloBra filmer är de som inte endast underhåller men som även bär på starka budskap som dröjer sig kvar i tanken och där lockar till gensvar. För Simon Henriksson är Roy Anderssons Du levande en sådan film.

Roy Andersson är en intressant filmskapare då han utgår från en social medvetenhet som inte i första hand motiveras av det ideologiska utan snarare vänder blicken mot det personligt existentiella. Jag vill mena att man hos honom finner en stark personalistisk känsla: en känsla för det personliga livets inre törst efter en andlig närvaro. Roy Andersson tematiserar vad som kan sägas utgöra ett depersonaliseringshot - ett hot mot det personliga och det personligas närvaro i det gemensamma. Människan är en andlig varelse med andliga behov och samhällets förtingligande av de mänskliga relationerna hotar vårt andliga varande. Detta varande existerar inte i det individuella eller det kollektiva men i det mellanmänskliga: i själva utrymmet mellan Jag och Du.

Det är just synliggörandet av andlighetens antites i det gråa och tråkiga - det tragiska - som utgör ett incitament för ett uppvaknande inför känslan för det som saknas och är frånvarande. Människan äger en ofrånkomlig och outplånlig längtan efter något högre samt efter en djupare förståelse. Ytterst sett handlar detta om en längtan efter kärlek. Den altruistiska kärlekens frånvaro blir hos Roy Andersson skildrad som något smärtsamt närvarande. Kärleken utgör, i form av den längtan som brinner i varje mänsklig person, en närvaro av det som är frånvarande. Ju mer frånvarande den mellanmänskliga känslan ter sig i det yttre livet desto starkare närvarar denna känsla i vår inre längtan. I en det tragiskas dialektik blir vår kärlekslängtan både till någonting plågsamt men samtidigt vackert. Först i medvetenheten om den närvarande frånvaron av den enda kraft i vilken relationen mellan Jag och Du fullt ut kan förverkligas - den mellanmänskliga kraft som är kärleken - ges förutsättningen för förlösningen ur densamma..

En nyckelscen i Du levande uppfattar jag som den där en man från sitt kontor frågar ut: "var det du som ropade på mig?". Han vänder sig med sin fråga till sina kollegor som svarar nekande, samtidigt som de sänder frågan vidare i en kedja som sträcker sig utanför kamerans blickfång. "Nej", blir det återvändande svaret. Det var ingen som ropade. Vi finner i denna scen det andliga kallet. Det är det frånvarande som ropar till människan i ett rop utan röst. Men kanske är det också bara en inbillning, en enskild människas illusion. När mannen vänder sig till sina medmänniskor erfar han att detta kall inte hade sitt upphov där. Här råder endast ett slags andligt sömntillstånd. Det andliga är frånvarande i relationen mellan människorna och det enda som då återstår är en socialrealism vars fundament utgörs av tråkighetens snåla kalkyl. Vi tvingas blicka rakt in i den svenska tråkigheten, en tråkighet som sammanfaller med den andliga sömntillvaron.

Ett annat intressant inslag i filmen är den scen som skildrar en tonårstjejs dröm om ett bröllop. Denna dröm kan sägas spegla den borgliga romantikens individfokuserade kärlekslängtan. Tonårstjejens dröm utspelar sig som en scen där hon själv tillsammans med den enda utvalde som utgör objektet för hennes förälskelse blir hyllade av den stora massan. Denna scen där kärlekslängtan blir som mest dramatiserad bär på en tragikens dubbelhet: den romantiska kärleksform som riktar sig mot "den rätta", som samtidigt blir kärlekens "den enda", blir både till en förlösande scen i drömvärlden samtidigt som dess tragik vilar i att inte heller denna kärleksforms mest idealistiska uttryck kan frälsa människorna från den vardagsverklighet som fängslar dem.

Den romantiska kärleken som eskapism har spelat ut sin roll i det socialeskatologiska sammanhang som leder filmen mot dess apokalyptiska slutscen. Drömmen är endast en dröm; en naiv och oskuldsfull tonårsdröm. Det är som om Roy Andersson i detta drömspel lyckas synliggöra den borgliga romantikens pubertalitet. Publiken ställs här inför sina egna känslor: är vi nöjda med denna dröm, kan vår kärlekslängtan tyglas av dess drömkraft? Blir denna längtan tillfredställd av tvåsamhetens institution så att vi i skenet av dess strålglans uthärdar den tragiska vardagsrealismen med dess mellanmänskliga brist? Roy Andersson konfronterar sin publik med den känslomässiga komplexitet som utgörs av vår kärlekslängtans motsägelsefullhet. Och finner vi inte i denna scen, där den romantiska tonårsdrömmen ställer förälskelsens hjältar inför en hyllande publik, en igenkänning? Vi blir här ett med den stora gråa vardagsmassan som hyllar den romantiska fantasin om förälskelsen som kärlekens förverkligande. För mig utgör detta ett komplext ögonblick i filmen där både skratt, glädje och sorg når upp till en form av känslornas apori.

Men hur stort är egentligen avståndet mellan oss själva och dessa skildringar av vardagsmänskligheten; hur nära vågar vi komma filmens gråa färgskala? Även om vi i vår individualism inte inser det, eller kanske vägrar acceptera det, deltar vi alla i det främlingskap inför den andre som fungerar som ett slags existentiellt färgfilter som låter samhällslivets sceneri bli inhöljt i gråhet. Är det inte oss själva vi där ser, och utgör inte bioduken själva ytan för projektionen av den filmiska drömfantasi som kan förstås som den andliga sömnens samhälleliga drömliv? Genom Roy Anderssons symboliska transformering av Du och Jag och vår vardagsverklighet låter han oss i Du levande betrakta oss själva på ett sätt som samtidigt både väcker känslan av det tragiska och på samma gång utgör dess bot.

Vi kan uppfatta det som att Roy Andersson, genom att rikta vår eskapistiska längtan mot oss själva, försöker väcka upp oss ur vardagsrealismens sömn. Det är avgörande att regissören i denna strävan att väcka upp väljer att frångå den behagande rollen för att istället ikläda sig den apokalyptiska profetens roll. Det är som om Roy Andersson i sin slutscen ville säga: om vi inte alla vaknar i kraft av andens verklighet kommer kriget bli vår alarmklocka. Det är ett allvarets budskap som sällan uppträder med sådan obekväm laddning: kriget är en konsekvens av samhällslivets förtingligande. Det råder ett slags existentiellt analogiförhållande mellan bristen på den mellanmänskliga kärleksnärvaron och bombplanen som kommer i skyn.

Simon Henriksson