Österrikiska präster kräver reformation

sep222011

Skrivet av Lilian O. Montmar

Essäer

Kyrkan, liksom andra diktatoriska system tillskriver sig rätten att bedöma vad som är rätt och fel i enskilda människors liv.I Österrike har präster under ledning av Helmut Schüller och biskopsvikarien Helmut Prader tagit initiativet till en protestgrupp som kräver en reformation av den romerskkatolska kyrkan. Man vill föra diskussioner om att avskaffa celibatet, tillåta nattvarden även för personer som genomgått skilsmässa, även tillåta kvinnor att bli präster eller åtminstone lekmanna sådana, allt detta för att folk inte ska försvinna ut ur kyrkans hägn. Deras fordringar betecknas som onödiga och som ”olydnad mot gällande kyrkorätt” av kardinal Schönborn.

Efter en gallupundersökning stöds reformationsförslagen av 42 procent av de tillfrågade, endast ett 20-tal procent är emot och stödjer den påvetrogne kardinalen Schönborn, som inte anser att reglerna för prästerskapet ska ändras. Enligt kardinalens åsikt bör prästerna istället för att rebellera koncentrera sig på att missionera, så att fler människor i stället för att sekuleriseras, känner sig välkomnade i den romerskkatolska kyrkans hägn. På 1960-talet uttalade sig kardinal Josef Ratzinger för kvinnliga präster, men som påve Benedikt XVI anser samme person att sådana inte går an.

I västvärlden har han framför allt uppmärksammats för sitt försvar av traditionella katolska lärosatser och värden. Som kardinal och påve anses han ha gått i polemik mot andra trossamfund såväl mot kristendomen som mot judedomen och islam. Under sitt potifikat har Benedictus XVI betonat att Europa bör återvända till en grundläggande kristen värdegrund i reaktion mot det ökande avkristnandet och sekulariseringen. Benedictus XVI menar att förnekande av en moralisk sanning utgör nutidens främsta problem.

Hur mycket har egentligen förändrats de senaste femhundraåren sedan reformatorn Martin Luther spikade upp sina nittiofem teser på kyrkporten i Wittenberg? Hans teser syftade inte heller till att dela kyrkan, han ville reformera den. Låt oss kasta en blick på kontroverserna sedan turbulensen inom den romerskkatolska kyrkan började.

Protestantismen var ursprungligen ett politiskt begrepp. På riksdagen i Speyer år 1529 ville Karl V återställa enheten inom kyrkan. 1526 fick furstarna rättigheten att själva bestämma vilken religion som skulle gälla i deras områden: ”cuius religo, eius religo!” Men bestämmelsen revs upp och Martin Luther ställdes till svars. Fjorton furstar protesterade och krävde trosfrihet.

Luthers lära spred sig snabbt och i slutet av 1500-talet var de flesta människor i landet protestanter främst av det skälet att adeln avskydde överheten och på detta vis protesterade mot deras förmyndarskap. Adeln drog med sig sina underordnanden.

Helmut SchüllerÅr 1551 hämtade Ferdinand I jesuiter till Wien för att bygga upp skolväsendet och ägna sig åt missionsarbete. Jesuiterna reorganiserade universitetet och började med teaterframföranden. I slutet av 1500-talet kom judarna tillbaka till Wien igen, först och främst de judar som arbetade vid hovet. Den äldsta judiska gravstenen i Wien dateras till ”1582”. Den judiska befolkningen växte långsamt och levde sida vid sida med de kristna, något som ständigt orsakade osämja, trots att kejsar Ferdinand II hade ställt judarna under sitt personliga beskydd år 1619. År 1624 gav kejsaren befallning om att judarna skulle få bebo en egen autonom stadsdel.

Men stämningen försämrades under de kommande årtiondena och år 1670 tillsattes en kejslig inkvisitionskommission för att utreda hur man skulle kunna reducera antalet judar i Wien. Resultatet blev att alla judar skulle utvisas med det snaraste, därefter fick ingen jude vistas i Wien, om personen inte konverterade till kristendomen förstås. Tre år därefter sammanställdes resultatet av utvisningen. Staden hade lidit stor ekonomisk skada och utredarna förordade att tillåta judarna återvandra till Wien, men först efter 1680 tilläts Samuel Oppenheimer (1630-1703) bosätta sig i staden. Han var en bildad bankier och vapenleverantör. Prins Eugen av Savoyen ansåg att han räddade landet från turksvälten. Andra judar följde efter, men det dröjde ända till 1848 tills judarna fick tillåtelse att grunda egna samhällen.

Ferdinand II ställde landet under Roms beskydd som tack för att svenskarna under Gustav II Adolf inte förmådde inta Wien och lät även bygga en Mariastaty (Maria Immaculata) i Wien. Därmed uppstod en Mariakult med pilgrimsfärder till Mariazell som inte endast påverkade vanligt folk, utan även kejsarhuset Habsburg. Ännu denna dag ingår Habsburgarna giftermål i Mariazell. Efter en tid tog pilgrimsvandringarna ett sådant mått att kejsar Joseph II såg sig tvungen att förkorta vallfärdsvägarna. Antagligen ville kejsarhuset därigenom ta kontroll över undersåtarnas rörelsemönster. Men pilgrimmerna var påhittiga och upprättade vägkors och altare längs vägarna.

På 1600-talet upptäckte man katakomberna i Rom och relikkulten tog fart. Varje kyrka ville ha sina egna katakombreliker, helst i glaskista och med barockklädsel. Under denna tid uppstod de kyrkliga processionerna och kejsarhuset deltog flitigt. Processionerna, som pågick i timmar, skulle göra intryck på undersåtarna och ge dem en försmak på paradiset.

Luthersk antisemitism i WittenbergEftersom kejsaren behövde adelns hjälp för att bjuda motstånd mot de ständiga turkiska angreppen, tvingades kejsaren till medgörlighet och gav protestanterna förmåner. Under Rudolf II (1576-1612) påbörjades en systematisk motreformation och med starka statliga åtgärder tvingade man folk att återgå till katolisismen. Efter den andra turkbelägringen var glädjen stor över att ha besegrat fienden och man började bygga stora barockkyrkor och kloster.

År 1628 utvisades den evangeliska adeln och deras gods expropierades. Efter det 30-åriga kriget inleddes massdeportationer som om inte landet redan var tillräckligt försvagat ändå. År 1657 tillsattes en reformationskommission, vars aktivitet inskränktes av den andra turkbelägringen. Om religionsfrihet eller tolerans i trosfrågor var det aldrig tal. Även den privata religionsutövningen inom hemmets fyra väggar var förbjuden. Protestanterna fann emellertid vägar att smuggla in nya skrifter. Protestantiska predikanter, utsända från ”Corpus Evangelicorum”, vågade sig till och med in i landet. Men fler och fler protestanter utvisades. Då detta skapade problem för landets ekonomi, tänkte man senare om.

Siebenbürgen i Transsylvanien var en ort som var bekant för tolerans och där slog sig ”seductores, conventiculantes och relapsi” ned. Under Maria Theresias tid (1752-1776) deporterades flera tusen protestantiska familjer till Siebenbürgen. År 1750, efter decennier av turkisk överhöghet, blev Transsylvanien åter ungerskt och genom fördraget i Trianon en del av Rumänien den 4 juni 1920.

År 1707 införde kejsar Joseph I trosfrihet i en del av Schlesien för att förhindra krig med svenskarna. När hans bror Karl VI förklarade religionsfrihet i Trieste, inbjöds folk från alla nationer och regioner att slå sig ned där och driva handel. På det viset blev staden attraktiv för ortodoxa kristna, protestanter och judar.

År 1718 hade sultanen garanterat sina undersåtar total handelsfrihet och religionsfrihet i de egna hemmen. Detta gällde inte endast för muslimer, utan också för judar och osmaniska ortodoxa kristna. Redan år 1737 grundades en sefardisk-judisk församling i Wien. 1709 bildade de grekiskt ortodoxa kristna sin broderskapsförsamling ”Zum Heiligen Georg” i Wien och 1730 byggde man en grekisk ortodox kyrka i Griechengasse. (Där ingick jag äktenskap flera hundra år senare.)

År 1732 utvisades en sjundedel av befolkningen, därav mellan 20. 000 och 30. 000 Salzburgare, som alla räknades som turkiska undersåtar och även grekerna. Endast en serbisk munk stannade kvar i den grekiskt ortodoxa kyrkan. År 1737 lovade Karl VI att bevara och garantera bosnierna deras ägor, om de övergick från islam till kristendomen.

Joseph II var en upplyst monark och hade stort inflytande på kyrkan. Han stängde flera kloster, något som inte ens påven Pius VI kunde göra något åt. Klostrens förmögenheter och skatter använde han till att grunda en religionsfond som han lät bygga kyrkor för. Med fondmedlen grundade han kyrkoförsamlingar och betalade prästernas löner. År 1781 instiftade Joseph II religionsfrihet för de evangeliska- och grekisk-ortodoxa kyrkosamfunden och för den judiska församlingen, men poängterade den katolska kyrkans företräde i trosfrågor.

Under hela denna tid hade det pågått lutherska gudstjänster i de svenska, holländska och danska reformerta ambassadernas kapell i Wien, men det var naturligtvis riskfullt för wienarna att själva delta.

Den katolska kyrkan är en världsvid kyrka, där beslut visserligen kan fattas centralt, men samtidigt måste vara ”förankrade” i hela kyrkan. Inför påvens besök i Tyskland mellan den 22 och 25 september i år, uttrycker ärkebiskop Robert Zollitsch sitt stöd för Benedictus XVI med orden: ”Hans pastorala besök på senare tid och hans uppträdande på Världsungdomsdagarna har visat världen att Benedictus XVI inte är någon hök, som han så många gånger har framställts som.” (Die Welt 7 september 2011).

Biskopskonferensens ordförande ser postitivt på att de protestantiska kyrkorna överväger att erkänna påven som hedersöverhuvud för de kristnaI Tyskland finns en stor katolsk församling med olika ställningstaganden i många frågor, dock ser ärkebiskopen inga tecken på en splittring av kyrkan. Man försöker ”hitta en lösning ut ur denna situation”.

Ännu idag, femhundra år efteråt, står Luthers bannlysning på dagordningen. I sitt uttalande gör den tyske ärkebiskopen och ordföranden i den tyska biskopskonferensen Zollitsch klart, att ett upphävande av bannlysningen av Luther inte är att förvänta. Men påvens besök i Erfurt kommer ändå att bli en uppmuntran för ekumeniken. Ärkebiskopen påminde om att ”påven Johannes Paulus II år 1980 inför sitt första besök i Tyskland hade uppmuntrat båda sidorna att tänka på likheterna i läran om rättfärdiggörelsen”.

På frågan om den katolska kyrkan kommer att bevilja evangeliska kristna status som kyrka sade Zollitsch: ”Den evangeliska kyrkan ser sig själv som kyrka och jag respekterar det. Det handlar inte om att strida om begrepp. Däremot måste kyrkorna förtydliga vad som menas med ”kyrka’”.

Biskopskonferensens ordförande ser postitivt på att de protestantiska kyrkorna överväger att erkänna påven som hedersöverhuvud för de kristna. ”Den romersk-katolska kyrkan är den största kristna kyrkan. Varför kan då inte hennes överhuvud också vara talesman för alla kristna?”

När det gäller frågan om ”frånskilda och sedan omgifta” medlemmar av den katolska kyrkan antar ärkebiskopen att påven inte kommer att uttala sig konkret om detta under besöket.

Många muslimer världen över krävde en ursäkt för att påve Benedictus XVI i ett tal under sitt Tysklandsbesök 2006 citerade en kejsare från 1300-talet som kritiserade islam. Vatikanen bad om ursäkt och hävdade att det absolut inte var påvens mening att kränka islam eller världens muslimer. Men protesterna bara växte. I Pakistan fördömde parlamentet påven och i Marocko skrev en ledande islamistisk tidning ”att påven nu förenar sig med den amerikansk-sionistiska alliansen mot islam”.

Kyrkan, liksom andra diktatoriska system tillskriver sig rätten att bedöma vad som är rätt och fel i enskilda människors liv. Dessa frågor innefattar mänskliga rättigheter, skuld och vedergällning: Gud har instiftat äktenskapet till döden skiljer makarna åt. Har du skiljt dig? Då bär du på en så oförlåtlig skuld att du inte får ta emot nattvarden! Är du präst och orkar inte leva i celebat? Den 13 september i år anmälde en stödgrupp för efterlevande personer som utsatts för sexuellt missbruk Vatikanen för brott mot mänskligheten hos Center for Constitutional Rights (CCR). Är du kvinna och vill arbeta som präst i kyrkan? Då måste du konvertera till någon annan trosuppfattning.

Historien bekräftar alltså att det är synd om religiösa människorna på jorden, men även efter jordelivet kan problem uppstå. Intoleransen och förföljelsen av andra konfessioner och deras medlemmar, de som kallas ”otrogna”, fortsätter. Kommer Petrus eller den som står vakt vid pärleporten låta den rätte komma in? Och vad händer med alla oss andra?

Lilian O. Montmar