Religion

Spiritualitet och den helige Franciskus

Essäer

Skrivet av Lena Månsson

apr242012

den helige Franciskus av CimabueDagens västerländska samhälle är fyllt av stress, oro och rädsla. Många människor upplever ångest inför en osäker framtid med arbetslöshet, nya dödliga sjukdomar, terroranfall och naturkatastrofer. Vi lever dessutom i en vetenskaplig och intellektuell tid. All mänsklig erfarenhet tolkas ur rent materialistisk synpunkt, det som inte går att mäta finns inte, enligt detta synsätt. Men människan kan inte leva endast i den objektiva världen. Hon behöver också konst, musik och religion. Det finns idag en längtan hos allt fler efter andlighet eller spiritualitet. Många människor har ett tvingande behov att söka sig till stillhet, meditation och kontemplation. Vi längtar efter det goda livet, ett liv grundat i en känsla av glädje och inre harmoni.

Både konsten och religionen driver oss in i ett invärtes rum med ett visst mått av sinnesro. Men jag tror att man måste skilja mellan religion och andlighet. Religion är något vi fått lära av andra medan andlighet är något vi finner djupt inom oss själva. Andligt sökande eller spiritualitet skiljer sig från strävan efter personlig utveckling i det att den lägger ännu en dimension till det personliga och individuella, att vara medveten om sitt inre väsen .I det andliga sökandet tillkommer vördnaden för något som ligger utanför oss själva som är större och som knyter oss till ett kosmiskt universellt samband med allt som lever. Människan känner en törst efter det heliga, gåtfulla och mystika.

Forskning har kommit fram till att människan har en intuitiv och medfödd strävan att skapa ordning och reda i tillvaron. Hjärnan söker efter meningsfulla mönster i den ström av intryck som når oss genom sinnena. Enligt detta betraktelsesätt är sökandet efter mening inbyggt i vår biologiska natur. Människan strävar efter att se händelser och skeenden som delar av ett större sammanhang.

Från diskurs till vägledande sanning

Essäer

Skrivet av Kristian Pella

apr162012

Den heliga KoranenBakgrund

 Denna text handlar om hur en diskurs kan förvandlas till vägledande sanning. Utgångspunkten för detta arbete är Talal Asads argumentation kring religionsbegreppet vilket lyder:

My argument is that there cannot be a universal definition of religion, not only because its constituent elements and relationships are historically specific, but because that definition is itself the historical product of discursive processes (Asad 1993, 29).

Viktiga inspirationskällor är Saba Mahmoods bok Politics and Piety: The Islamic Revival and the Feminime Subject. Jag har även hämtat tankar från Bobby Sayyids bok A Fundamental Fear: Eurocentrism and the Emergence of Islamism, samt Oliver Roys Globalized Islam: The Search for the new Ummah.

 Thomas Luckmann menar att religiositet är ett universellt fenomen genom att varje människa är religiös på något sätt men att denna religiositet inte innebär att man måste vara knuten till ett visst samfund, t.ex. en kyrka eller moské. Religiositet kan istället ta sig de mest skilda uttryck (Gustafsson 1996, 44). Luckmanns teori om den kyrkoorienterade religionen som något som har hamnat i det industrialiserade samhällets periferi förefaller att bättre förklara varför vissa grupper uppvisar högre grad av traditionell religion än vad andra teorier gör (Gustaffson 1996, 44-45).

 Ett stort och sedan länge växande inslag i Sverige utgörs av människor med sitt ursprung i muslimska länder. Det är dock tveksamt hur man definierar begreppet ”muslim.” Handlar det här helt enkelt om en individ född i ett muslimskt land, en aktivt troende, eller även ett barn till en muslim som är född i Sverige? Liksom när det gäller att räkna företrädare för andra religioner skiftar uppfattningarna om hur många de egentligen är. De officiella siffrorna från mitten av 1990-talet anger att de muslimska församlingarna och andra föreningsbildningar med islamisk inriktning då omfattade omkring sjuttiotusen personer. Från andra håll hävdades under samma tidsperiod att antalet muslimer var betydligt större, kanske runt tvåhundratusen personer.

 Skillnaderna låg framförallt i definitionen av vem som är att betrakta som muslim. Det lägre talet redovisar det antal personer som församlingarna på något vis har kontakt med medan det högre talet utgår från den som är född muslim eller kommer från ett muslimskt land är att betrakta som muslim oavsett om vederbörande är aktivt troende eller inte (Gustafsson, 1996, 103). Frågan om hur många muslimer det finns i Sverige har också undersökts av Åke Sander. Han redovisa fyra olika sätt att definiera vilka som är muslimer. Den bredaste definitionen är en etnisk definition enligt vilken alla som genom födseln hör hemma inom en ”islamsk dominerad miljö” tillhör ett muslimskt folk, har en muslimsk härstamning, har ett egennamn som hör hemma i en muslimsk tradition, eller definierar sig själva såsom muslimer också är muslimer. Detta oavsett om man är aktivt troende eller inte (Gustafsson 1993, 103). Utifrån en sådan beräkningsgrund är antalet ännu högre.

 Enligt Sander fanns det vid 1990-talets början etthundra trettiotusen muslimer i Sverige. Under senare årtionden har det förkommit att man gjort en närmast politisk bedömning av vilka som är muslimer och enligt detta synsätt är man muslim i den utsträckning man hävdar att islam i första hand kan eller bör vara en politisk och samhällelig företeelse. Det fjärde sättet att bestämma vilka som är att betrakta som muslimer innebär en religiös bestämning som menar att man är muslim i kraft av vissa trosföreställningar, gudstjänsthandlingar, personligt engagemang, etc. (Gustafsson 1993, 104). Fler sätt att räkna finns om man tar hänsyn till kulturella kännetecken. Eftersom det handlar om en definitionsfråga går därför inte att ge några exakta siffror. Enligt Islamic Center i Malmö beräknas dock antalet muslimer i Sverige idag vara kring trehundra femtiotusen i hela landet, vilket motsvarar cirka 4 % av befolkningen. Efter ett studiebesök där i april 2011 fick jag uppfattningen att Islamic Center i Malmö är en öppen organisation som satsar på integration och samarbete med andra organisationer, inte minst med Svenska Kyrkan i närområdet. På organisationens hemsida hävdas att den gemensamma grunden för deras arbete finns i Sverige. Därför satsar man kraft på det svenska språket som det gemensamma språket för Sveriges muslimer.

 Studiebesök i Moskén i Malmö april 2011 med Svenska Kyrkan i Rosengård i bakgrunden

När man betraktar kvinnor som medverkar i den islamistiska rörelsen provocerar det ibland fram reaktioner hos feminister från skilda läger, skriver Saba Mahmood. Det antas att kvinnliga islamistiska supportrar är verktyg i en stor patriarkalisk plan, som befriade från sina bojor skulle uttrycka ett naturligt avståndstagande från traditionella islamistiska argument som har används för att förslava dem (Mahmood 2004, 1-2). Mahmood ställer sig tveksam till denna typ av tolkning. Hon vill inte bortse från att man kan lära sig även från system som ligger utanför en västerländsk demokratisk värdegrund (Mahmood 2004, 38-39). Mahmood hävdar förstås inte att vi skall överge vår kritiska hållning mot sådant vi betraktar som orättvisor, inte heller att vi okritiskt bör omfatta och stödja den livsstil som hon återfinner hos kvinnorna i den moskérörelse som hon har studerat i Kairo. Vad hon istället önskar är att lämna en möjlighet öppen för att verklighetsbilden kan förändras när vi granskar rörelser av den typ som hon själv har studerat under två år (Mahmood 2004, 39). Mahmood hävdar att det finns en risk att arabiska och muslimska kvinnor ”orientaliseras” och betraktas som undergivna ”andra” berövade från det upplysta medvetande som deras systrar i väst äger, och att de därmed skulle vara dömda att leva sina liv i servil underkastelse till män. Hon vill hellre diskutera de diskursiva och praktiska villkor vilka genom kvinnor kan utvecklas inom en egen historiskt och kulturellt specifik kontext var de än befinner sig. 

Det skandalösa korset

Essäer

Skrivet av Mikael Löwegren

apr072012

Korset en symbol för alla religioner"Tror ni han kommer?"

Jerusalem kokar av förväntningar. Tiotusentals pilgrimer fyller staden. Rykten går om en märklig profet. En kraftfull predikant, en mirakelman och undergörare, vän till de små och svaga. Han och hans folk har dragit land och rike kring, senast har de siktats i byn Betania strax utanför staden.

Är detta kanske den efterlängtade Messias? Ska någon äntligen sätta sig på kung Davids tron igen? Är tiden nu inne för ett slut på förtryck och ockupation? Folkets förhoppningar är väckta.

Men toppskiktet oroas. Aristokratin och den religiösa eliten i Jerusalem har under många år hållit ögonen på Jesus från Nasaret. De har skickat ut undersökningskommissioner när det talats om mirakler och under. Nu senast sägs en man vid namn Lasaros ha uppväckts från de döda i Betania. Det blir droppen.

Jesusrörelsen hotar den känsliga politiska stabiliteten. Ledarskapet kan inte riskera upplopp och uppror. Översteprästen Kajafas konstaterar med maktens hela logik i Johannesevangeliets 11 kapitel: "Det är bättre att en enda människa dör än att hela folket går under." För att skydda landet, folket och templet sätts ett pris på Jesu huvud.

Så Jesusfolket drar sig tillbaka. I den lilla staden Efraim, en dagsresa från Jerusalem, bidar de sin tid. Jesus förbereder sig och de sina för att tåga till Jerusalem. Tiden är inne för honom att ge sitt liv. Medvetet och frivilligt väljer han att gå i döden. Han betraktar det som ett soningsoffer.

Det triumfartade intåget följs av en veckas intensiv dialog på tempelplatsen. I lugnet före stormen äter han sedan på skärtorsdagskvällen sin avskedsmåltid med den inre kretsen. Därefter slår makten till. Avrättningsmetoden - korsfästelse - användes för politiska brottslingar. Jesus straffas för att han genom sin verksamhet uppviglar och provocerar.

Vid korsets fot står Johannes, hans allra närmaste lärjunge. Klockan är tre på långfredagens eftermiddag när Jesus ger upp andan - precis när man offrar påskalammen i Jerusalems tempel. För Johannes står det plötsligt klart när han blickar upp mot korset: han är ett offerlamm. Johannes Döparen hade tre år tidigare pekat på Jesus och ropat: "Se Guds Lamm!" Den insikten verkar nu slå ner som en blixt i den unge lärjungen.

Jesu död är en ställföreträdande död, en död i andras ställe. Johannes reflekterar långt senare över de djup han sett hos sin Mästare denna dag, och skriver: "Han är det offer som sonar våra synder och inte bara våra utan hela världens. (Johannesbrevet 2:2).

Det är här som kristendomen blir skandalös. Talet om en offerdöd är något som går långt utöver att Jesus var en stor människa, en lysande talare och en karismatisk ledare. Senare ska Paulus beskriva denna de kristnas övertygelse som "en dårskap".

Jesu dåraktiga död blir den dramatiska höjdpunkten på hans förkunnelse. Han talade om ett rike där de små är de stora, där ledaren ska tjäna, där de ödmjuka är de välsignade. Han ropade ve över de rika, kallade de fattiga för saliga och varnade för framgång. Hans väg är att älska fienderna, förlåta dem som gjort oss illa och offra oss för andra.

”Att dyrka Jesus är som att dyrka Hitler” – humanisterna och konsten att skapa en fiende

Essäer

Skrivet av Rickard Berghorn

apr072012

Resurrectio

En intressant debatt utvecklades nyligen på SvD Brännpunkt, i samband med utgivningen av Per Ewerts och Mats Selanders nya bok Gud och hans kritiker: en antologi om nyateismen (Credoakademin). 20/3 kritiserade Ewert och Selander nyateismens debattörer för att bland annat vara aggressiva och intoleranta i sin argumentation och attityd. Christer Sturmark och Humanisterna gavs som exempel, varför Sturmark tog debatten.

I sin kommentar 21/3 valde Sturmark att nästan uteslutande citera och referera vad de svenska Humanisterna skriver om tolerans och jämlikhet i sitt idéprogram – ”Hur [detta] kan tolkas som intolerant eller aggressivt låter sig svårligen förstås”. Samma retorik återkom i en andra replik 30/3, som Sturmark skrev tillsammans med tre andra ledande humanister.

Nu kan man ju knappast förvänta sig att Humanisterna själva är särskilt pigga på att erkänna sådan kritik som framfördes. Men man undrar varför Sturmark med vänner tror att en sådan naiv motargumentation fungerar. Frågan är ju inte vad Humanisterna påstår om sig själva i sitt idéprogram, utan om hur väl de i praktiken lever upp till sina anspråk. Vi vet alla att teori och praktik inte är samma sak, och att begrepp som tolerans har olika innebörd beroende på ideologi. Vi vet också att den sekulära humanismens fagra tal om tolerans och mänskliga rättigheter inte hindrade Mihailo Markovic från att bli folkmördaren Slobodan Milosevics chefsideolog och vice-president. Markovic var internationella humanistunionens ordförande 1975-85 – en väl förtigen pinsamhet bland humanisterna.

Låt mig visa hur Sturmark i synnerhet och Humanisterna i allmänhet inte klarar av att hålla en tolerant och god ton mot sina debattmotståndare. Referenser och kommentarer finns att läsa här: http://nymodernism.wordpress.com/2012/04/06/

Kristendom är nazism?

I tidskriften Humanisten nr 5/2006 lät chefredaktören Sturmark publicera en omfångsrik artikel vid namn Från Jesus till Hitler. Där argumenterar historikern Kristina Nordqvist för att kristendomen till sin natur är antisemitisk och bär skuld till nazisternas folkmord. Avsikten men denna ”religionskritik” är förstås att demonisera kristendomen. Avslutningen på artikeln är direkt häpnadsväckande, och behöver inte kommenteras:

”Den svåra uppgiften för humanismen blir framöver att ifrågasätta hur ett kristet samfund kan existera, som vilar på en kraftfull och förnedrande antijudisk propaganda som av de kristna tros vara utfärdad av de kristnas egen Gud. Att dyrka Jesus skulle här kunna jämföras med att dyrka Adolf Hitler. Hur kan människor tro på en Gud vars lära hetsar till judehat?” (Min kursivering.)

Var publiceringen bara en klumpig fadäs? Uppenbarligen inte. Som chefredaktör för Sans Magasin lät Sturmark publicera artikeln också på den tidskriftens sajt. Texten försvann dock därifrån vid månadsskiftet, i samband med att det blev känt för Sturmark och hans krets att jag skrev denna essä och skulle citera ur artikeln. Den finns däremot kvar i Googles cashminne.

En påskbetraktelse

Essäer

Skrivet av Carsten Palmer Schale

apr012012

Passio ChristiBerättelserna om Jesus

Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. (Jes. 53:5)

Men Gud bevisar sin kärlek till oss, genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. (Rom. 5:8). Kan det heta. Annars är naturligtvis Matteus och Johannes våra vanligaste reportrar – och redaktörer. Icke desto mindre: GT och Paulus både förebådar och förlänger denna oerhörda händelse: Jesus på korset.

Jesus var son till en snickare, Josef. Son till en jungfru, Maria. Född i Betlehem under skattskrivningen, uppvuxen i Nasaret. O-nämnd mellan sitt första levnadsår och fram till sitt tolfte. Därefter återigen tyst i ett knappt tjogtal år. Vad skall vi tro? Det viktiga är dock – preliminärt – tiden från år, säg 28, till år, säg 30. Och naturligtvis allra särskilt från palmsöndagen till och med påskdagen. Han var människa, och inte, han var gud och inte, han dog för oss. Är detta möjligt? Enligt min mening: ja.

Jesus var en av många profeter under sin tid, men han står ut och lyser. Han umgicks med kreti och pleti, och hävdade att han stod för något annat än det ”vanliga”. Han åt sin middag med lärjungarna på skärtorsdagen, pinades och korsfästes på långfredagen och återuppstod från de döda på påskdagen. Såväl dessförinnan som därefter är bilden mer otydlig – om än synnerligen fascinerande. Hursomhelst var Han sannerligen inte en man som ”gick av för hackor”. Det vet vi nu, 2000 år senare.

Min tolkning av dessa berättelser

Men. Ingenting i Bibeln – inte heller passionsdramat – kan eller bör, som jag ser det, läsas bokstavligt. Berättelserna måste tolkas och tolkas igen. Vad då med förhållandet mellan religiösa dogmer och trosuppfattningar av mer eller mindre reglerad och ideologiskt standardiserad manual-karaktär? Hur skall vi se på en religiös övertygelse som i systematik och mekanik inte står vilket partiprogram som helst efter? Fattas det inte något? Andlighet exempelvis. Täthet. Mystik. Djup.

Jo, det gör det, påstår jag frankt. Och ändå tror jag alltså på Jesus. Hur kan detta komma sig? Jag resonerar ungefär som följer.

Andlighet handlar om medvetandenivåer. Religion handlar om ideologi. Jesus är en av flera tänkbara ingångar till ett andligt liv. Som hans blommor på marken. Som Buddhas tysta predikan. Som den advaitiska vedantafilosofin med holismen som emblem. Som kristen, judisk, muslimsk och animistisk mystik. Jesus är, för mig, en synnerligen väsentlig vägvisare in i alltets helhet. Han är både i sig och som sin fader källan till allt. Han är ljuset, sanningen och livet. Som många andra. Att jag ”väljer” Jesus som min kraftkälla par excellence beror på att hans uppenbarelse rent konkret orsakat omvälvningar i mitt inre. Jag upprepar: i mitt inre.

Analys av Kvasirmyten

Essäer

Skrivet av Kristian Pella

mar252012

1. Sammanfattning av innehållet i Kvasirmyten

Vild jaktEnligt Snorres tolkning i Skaldskaparmál var mjöden en produkt av freden mellan asar och vaner. För att befästa freden spottade bägge parter i ett kar och av spottet uppstår en man, Kvasir, som sägs vara så klok att ingen kan fråga honom om något som han inte kan svara på. Då han en dag kommer till de två dvärgarna Fjalar och Galar, blir han ihjälslagen. De tappar honom på blod och blandar det med honung och brygger det till mjöd. Dvärgarna gör sig dock till ovänner med jätten Suttung genom att dräpa hans far och mor i samband med en båttur. Hotade till livet betalar dvärgarna för sitt dåd med mjöden som bot. Suttung anförtror detta mjöd åt sin dotter Gunnlöð, som gömmer det i sitt berg.

 Förklädd som Bolverk tar Oden tjänst hos Baugi, Suttungs bror, sedan han med hjälp av en mirakulös slipsten fått Baugis nio slavar att skära halsen av varandra med sina nyslipade liar under det slagsmål som uppstår om slipstenen. Den enda lön Bolverk begär för en sommars arbete är att få dricka en klunk av mjöden. Med hjälp av Baugi borrar sig Oden in i berget och tar sig in i skepnad av en orm. Tre nätter sover han hos Suttungs dotter och får efter varje natt ta sig en klunk av mjödet. Efter de tre nättarna har han druckit upp all mjöden och flyr därifrån i örnhamn tätt förföljd av Suttung. Då asarna ser Oden komma flygande sätter de fram ett kar där Oden spottar ut allt mjöd, utom den lilla skvätt som han tappar i flykten. Denna blir de skrala poeternas andel. Således hamnar Skaldemjödet hos asarna.

2. Religionsfenomenologisk kategori och ritmodell

Att tämja gudarna

Essäer

Skrivet av Niklas Anderberg

feb142012

altLikt Usain Bolt sprintar Ian Buruma i sin senaste bok igenom tre essäer på 125 sidor blankt. Den första handlar om skiljandet mellan stat och kyrka i USA respektive Europa, den andra om religionens dominerande roll i de två asiatiska länder han känner bäst till, nämligen Kina och Japan, den sista behandlar det islamitiska inflytandet i Europa. I sin vanliga no-nonsense stil diskuterar han religionens roll i det sekulära samhället. Han är lättfotad men däremot inte lättköpt. Hur skall ett modernt, sekulärt samhälle hantera religiösa övertygelser och samtidigt bevara medborgarnas fri- och rättigheter? Är tro och samvete enbart en privat angelägenhet eller något som angår oss alla? Har staten rätt, eller kanske t.o.m. plikt, att regulera utövandet av religiösa och kulturella ritualer som kan komma i konflikt med det allmänt önksvärda men också ge upphov till grupptryck och diskriminering inom den egna gruppen? I fågelperspektiv passerar såväl Tocqueville, Spinoza och Voltaire som Salman Rushdie, Ayaan Hirsi Ali och Tariq Ramadan revy. Taming the Gods är en liten bok om ett stort ämne.

Buruma är en liberal som anser det vara viktigt att kunna skilja på uppriktigt troende och sådana som är beredda att begå mord för sina gudar. I ett demokratiskt samhälle måste man kunna skilja på potentiella terrorister och laglydiga troende, även fundamentalistiska sådana. Det viktiga är inte delade värden utan gemensamma spelregler. Teologiska debatter är fint och bra, men det avgörande är att alla följer landets lagar.

Ateister undrar ofta varför de borde visa respekt för religiösa övertygelser. Buruma påpekar att det visserligen inte är liktydigt med att man måste beundra dem. Med Rushdie menar han att det inte är OK att anfalla troende, men väl deras övertygelser. Det är självklart att ingen medborgare står över lagen men det är också nödvändigt att kritisera religiösa ledare när de kommer med antika stridsrop som t.ex. att användadet av kondomer skulle stimulera spridandet av AIDS. Buruma intar även den kontroversiella ståndpunkten att en viss subsidiering av religiösa aktiviterer, inklusive utbildning, är på sin plats. Detta ger staten ett mått av insyn och kontroll över vad som annars försiggår bakom slutna dörrar.

Härskarmakt och Religion: Bandet mellan makten i himlen och på jorden

Essäer

Skrivet av Kristian Pella

jan232012

 Heliga Runor”Ni förstår ingenting. Ni fattar inte att det är bättre för er att en enda människa dör för folket än att hela folket går under (Joh. 11:49-50).” Översteprästen Kajafas

 Bakgrund

Religion och makt har genom historien samverkat på så vis att myter och ritualer har bidragit till att legitimera och upprätthålla maktförhållanden i samhället, och tidvis också till att förändra rådande maktsituation (Steinsland 2007: 435). Att betrakta kungen som guds son, är en gammal idé som tycks gå som en röd tråd genom religionshistorien, från Mellanösterns religioner till kristendomen. Enligt den romerska sakrala kejsarideologin betraktades härskaren som gudarnas avkomma. Den skandinaviska religionen och Odenskulten har härskarideologiska aspekter som inte är helt olika de romerska. Kaliff och Sundqvist föreslår en koppling mellan den mytiska föreställningen om Valhall och de aristokratiska hallmiljöerna som växte fram under folkvandringstiden (Kaliff & Sundqvist 2004: 76-77). Kanske har denna härskarideologi uppstått genom influenser från kontinenten. Det sker förändringar i skandinavisk offerpraxis och i den religiösa ideologin runt folkvandringstid (Kaliff & Sundqvist 2004: 77). I romarriket utvecklades exempelvis kulten av kejsaren till att han blev en gudom som varje invånare i hela romarriket var tvungen att erkänna. I kristendomen blev Guds son ett fast tillnamn på Kristusgestalten, den kungliga gudasonen, som senare kom att kasta sin glans över den jordiska härskaren eller omvänt (Steinsland 2007: 436). Genom myter och riter kan maktförhållande förefalla att vara en gudomlig ordning, nedskrivna i själva skaparordningen och de myter och ritualer som används av samhällseliten för att främja sina intressen. Förhållandet mellan härskarmakt och religion kan således i högsta grad betraktas som ett försök att legitimera härskarmakten då den stadfäster och legitimerar maktpositioner i samhället (Steinsland 2007: 436).

Serpent’s feet are the motion – Gnosis och gnosticism hos Current 93

Essäer

Skrivet av Ola Wikander

jan162012

Här har vi en avbildning av en sådan antik Abraxas-sten.När de koptiskspråkiga texterna från Nag Hammadi i Egypten upptäcktes 1945 trodde man nog inte att ett resultat av detta skulle bli påverkan på den moderna musikform som kallas Neofolk. Det blev mycket snabbt klart att texterna var av enorm betydelse för den tidiga kristendomens historia och även för att beskriva det allmänna religiösa klimatet under senhellenismen, men historiens vägar äro outgrundliga.

Current 93 och dess drivande kraft David Tibet hade i sina texter under en period mycket tydlig påverkan från en typ av religion som idag kan framstå som en smula ovanlig, nämligen den gnostiska. Begreppen ”gnostisk” och ”gnosticism” har under senare år ifrågasatts av diverse forskare (bland annat Michael Allen Williams), som anser begreppen vara otillfredsställande. Men detta är en inomvetenskaplig och mycket teoretisk debatt som jag inte ger mig in på här. De gnostiska rörelserna var olika religiösa riktningar i början av vår tideräkning (vissa ett sorts kristna, andra mer judiskt orienterade och ytterligare några mer påverkade av platonismen) som hade det gemensamt att de såg vår värld som ett fängelse, som en fallen verklighet som döljer sanningen från oss. Och den verkligheten är Gud – inte den vanlige skapargud som många religioner tänker sig, utan en fullständigt transcendent, absolut Fader som på intet sätt kan beskrivas. En del av de gnostiska religionerna tänkte sig en skillnad mellan denne sanne Gud och den lägre skaparguden, som de ibland kallade Demiurgen eller Yaldabaoth. Gnostiker av olika schattering såg insikten i denna världens belägenhet, Gnosis, som den enda frälsningen, som befriar oss ur materien och åter låter oss nå vårt ursprungliga väsen, den eviga och odödliga gudomliga världen, ofta kallad Pleroma (fullheten).

Och just fynden i Nag Hammadi gav oss en direkt tillgång till gnostiska texter i mängder. Alla texterna därifrån är förvisso inte gnostiska (den kändaste av dem, Thomasevangeliet, är inte rakt ut gnostiskt även om det i vissa avseenden pekar i den riktningen)

Erfarenhet av det omöjliga

Essäer

Skrivet av Simon Henriksson

jan042012

Pseudo-Dionysios AreopagitenHär [i icke-vetandets mörker], när han avsäger sig allt det som medvetandet kan fatta, fullständigt omsvept av det ogripbara och osynliga, tillhör han helt och hållet den som är bortom allting. Här, när han varken är sig själv eller någon annan, är han allenarådande förenad med det fullständigt okända genom en inaktivitet hos all kunskap, och han vet bortom medvetandet genom att ingenting veta.I denna koncisa och djuplodade formulering hämtad från Pseudo-Dionysios Areopagitens skrift Om den mystiska teologin, daterad till 500-talet, finner vi kärnan i vad som kallas den apofatiska teologin. Författaren beskriver här vad det innebär för mystikern att genomgå ett slags kognitiv reningsprocess som låter honom träda in i ”icke-vetandets mörker” – en förutsättning för gudsförening. Den apofatiska teologin leds av föreställningen om Guds radikala transcendens. Guds oskapade väsen är oåtkomligt för den mänskliga tanken och språket, och låter sig därmed inte bli till ett vetande. Denna mystiskt orienterade gudssyn, som varit mindre närvarande inom den västligt latinska teologin, har alltid varit förhärskande i den östliga ortodoxa traditionen där apofatismen dessutom omfattat en frälsningstanke. Målet för människan är här att uppnå gudomliggörelse (theosis).