”Monism” – en tredje utväg

jul162012

Skrivet av Erland Lagerroth

Essäer

Pantheon i RomInför en aktualisering av Viktor Rydbergs Bibelns lära om Kristus fick jag från professor Birthe Sjöberg mig till livs följande citat från Rydbergs Medeltidens magi från 1865:

”Vår tid är en brytningstid mellan dessa krafter. Å ena sidan sväfvar djäfvulstron, predikad från tusen talarestolar för den stora massan, som ett Damoklessvärd öfver civilisationens hufvud; å den andra utbreda filosofien och naturvetenskapen en rationell och monistisk världsåskådning till en allt större krets."

Ett sådant citat kan få en att tänka. Å ena sidan var det tydligen då förfärligt med denna djävulstro, förkunnad från landets predikstolar som en lära om verkliga, högst materiella straff. Å andra sidan var det alltså vetenskapen, som skulle frälsa från dessa ohyggligheter, och det alldeles oproblematiskt. Man tycks ännu inte – ganska naturligt, dock, det är ju 147 år sedan dess – ha förstått att vetenskapen kunde vara problematisk, även den.

Filosofin och naturvetenskapen är alltså ”en rationell och monistisk världsåskådning”, skriver Rydberg. Men han tycks inte inse att den monism, som åtminstone naturvetenskapen företräder, är en monism på materiens villkor, en monism där materien blir allt. Genom analys och reduktion – den klassiska naturvetenskapens båda självklara instrument och nyckelbegrepp – blir allt reducerat till just materia. Var och en av oss är bara en hög med syre, kol, väte, kväve, kalcium, fosfor, klor och lite metaller m.m. Och vetenskap blir synonymt med analys, en analys som leder till determinism.

Nåja, biologin och medicinen är ju i dag lite mindre reduktionistiska, man urskiljer också vissa organ och processer. Men principen är klar, det är analysen och reduktionen som är de självklara framgångssätten. Vi är ”ingenting annat än” eller ”bara” det ena eller andra. Men verkligheten talar mot denna monism. För det finns ju faktiskt också en ”andlig” dimension, till vilken t ex vetenskapens teorier och hypoteser hör.

Finns det då ingen utväg ur den här återvändsgränden? Jag har alltid varit glad för landskap, natur och det konkreta, men också för litteratur, tänkande och skrivande, och talar alltså (också) i egen sak. Jo, det är just vad det gör, fast få tycks ha upptäckt det och än färre ha förstått det. Det är en helt annan monism, som jag har försökt lansera i det här landet åtminstone sedan 1994 (Världen och vetandet sjunger på nytt). En monism som utgår från, erkänner ”materiens” prioritet men som inte nöjer sig med att se den styckevis och delt, som atomer och elementarpartiklar, utan som har förstått att den överallt uppträder och fungerar som helheter, processer och system, drivna av den energi som går genom världen och som ytterst härrör från solen (och jordens innandömen).

Ilya PrigogineDen förste som förstod detta och utvecklade det till en teori och en världsbild var den rysk-belgiske professorn i fysikalisk kemi i Bryssel och Austin, Texas, Ilya Prigogine. För detta fick han Nobelpriset i kemi 1977, men trots att han (tillsammans med Isabelle Stengers) vidareutvecklade dessa idéer i Order out of Chaos (1980, franska originalet La nouvelle alliance 1979), och trots att de framställdes ännu klarare i Erich Jantschs magnifika The Self-Organizing Universe från1980 (på tyska 1979), har dessa idéer inte slagit igenom, i varje fall inte i Sverige.

Är det för svårt att tänka i banor som dessa, i processer, helheter och system i stället för i resultatet av analys och reduktion: separata smådelar? Men här finns alltså just en monism, som på basis av fysikaliska förhållanden kan visa hur världen byggs upp av sådana system. Det är också evolutionens väg. Skall vi i den ”rationella analysen” bortse från den? I själva verket har Prigogine gett oss en världsbild, som inkluderar men överträffar både Newtons och Darwins. För att inte tala om Bibelns. Kanske har vi nu till sist nått bortom den.

Världen är alltså ett hav av sådana system, alltifrån virvlar i vätskor och luft, ljuslågan, solenergins oändligt komplicerade kretslopp på jorden och alla ämnens motsvarande kretslopp; vädret och klimatet, cellen, växter och djur – och vi själva. Antingen vi står, går eller cyklar lever vi långt från statisk jämvikt men i dynamisk balans, och med maten skaffar vi oss den energi, som kan vidmakthålla denna balans och rörlighet. Prigogine kallar dessa system ”dissipativa strukturer”, system som ”förskingrar” (dissipate) den energi som fordras för att driva dem.

Mat och vätska passerar alltså genom oss, så att vi kan uppehålla denna balans och på basis av den arbeta och skapa. Också andliga skapelser av alla slag, t ex denna artikel. Även dessa har alltså sin plats i denna monism. Vi kommer aldrig ifrån den fysikaliska basen, men på den kan hela vår värld byggas. I form av självorganiserande system. För så är vår värld beskaffad, så fungerar den. Det är en tredje lösning vid sidan av religionens överjordiska och den traditionella vetenskapens ”underjordiska” (höll jag på att säga), den enda hållbara.

Ibland tänker jag på den sex timmars hjärtoperation som jag var med om vid 83 års ålder, om också inte som medveten iakttagare. Men det är lätt att föreställa sig den syn som öppnade sig för läkare och sköterskor, när de skar upp mitt bröst: en uppsättning stora och små köttpaket vilande i kroppsvätska. De förstod att urskilja olika organ, men allt var ju ”bara” olika former av kött och ben. Undret, det stora undret är ju att dessa köttslamsor kan verka och samverka, så att det blir och förblir en individ, en individ som inte bara kan leva utan också kan skapa allsköns ”andliga” produkter. Av köttslamsor och mat och dryck kan det bli både Hamlet, Sixtinska kapellet och Beethovens nia. Det är det stora undret som vi alla har skäl att lova och prisa - lika stora skäl som Heidenstam på hans gravtumba:

Tacksam prisade han
det ofattliga
att det förunnades honom
genomleva ett liv
på jorden
som människa.

Trots alla sina brister och svagheter och dumheter är människan den oförlikneliga. Och den här ”monismen” är alltså inte en monism på annat sätt än att det materiella och det andliga hör nära samman genom det under som varje gång uppträder vid ”instabilitetströskeln”: systemet går över från en regim, en existensform, till en annan. Världen är sammanhållen men uppträder ändå i två dimensioner. Till sist är väl både monism och dualism därför ganska dumma begrepp – världen är alltid tvåledad men ändå sammanhållen.

Erland Lagerroth