Apostlar utan uppdrag

jun152012

Skrivet av Robert Halvarsson

Essäer

Friedrich NietzscheEn av Nietzsches tankspridda verk, i bemärkelsen att den består av spridda tankar, är hans skrift Mänskligt, alltför mänskligt. I ett utdrag jag läst för att stifta bekantskap med mannens tänkande, mötte jag en intelligent cyniker, som inte utan viss humor vill förmedla en rad vitt skilda sanningar om tillvaron. Utdraget i sin tur kom från Carl-Henning Wijkmarks urval av Nietzscheskrifter, utgiven på Prisma förlag 1966.

I denna lätt nötta pocketbok fann jag en väldigt väldigt träffande iakttagelse över det som kanske bäst kan kallas för en tragisk realitet hos människan som uppfattar sig själv som särskild. Så här låter det i aforism nummer 345 ur delskriften Vandraren och hans skugga:

"De överlägsna andarna har svårt att frigöra sig från en illusion: de inbillar sig nämligen att de väcker avund bland medelmåttorna och uppfattas som undantagsvarelser. I själva verket uppfattas de bara som något som är överflödigt och som man inte skulle sakna om det vore borta."

Det krävs ett mått av svart humor för att fullt ut kunna uppskatta innehållet i ovanstående citat, som givetvis generaliserar en erfarenhet hos den människa som uppfattar sig själv som unik i skicklighet eller talang – detta lär ju också Nietzsche ha iscensatt som sin egen offentliga personlighet.

För inte är det lätt att sticka ut - vill det sig riktigt illa kikar inte bara folk snett på en, utan man riskerar verkliga faror bortsett från en och annan elakt ord. Ju större gapet blir mellan den självbild man äger, över vad man upplever att man har att erbjuda, och omgivningens likaledes egenupplevda avsaknad av uppskattning, kan begäret dessutom eldas efter en sorts avancerat självbedrägeri. Egentligen, ja egentligen går nog den där omgivningen omkring och avundas mig, för mina välutvecklade talangers skull.

Men mest av allt, skulle kritikerna hävda, är du en jobbig typ, och detta gäller nog särskilt mycket när du i någon mening verkligen har rätten på din sida och är som mest angelägen över att göra något du anser är gott, som innefattar oss. Skulle du skrika att huset håller på att brinna ner, som vi sover i, skulle vi istället för att släcka elden be dig att hålla käften och gå och lägga dig.

För mig är kopplingen till Platons berättelse om den underjordiska grottan i Staten tydlig. I den berättas en symbolisk historia om en person som återvänder från dag till natt. Från en tillvaro ovan jord till ett fängelse i en grotta där han tidigare kom ifrån, där han har sina kamrater. Om den som har sett ljuset från solen försöker beskriva detta för människorna, som ingen har sett, skulle kommunikationskatastrofen blir ett faktum. Platon konstaterar syrligt för sin samtalsvän Glavkon följande:

”Och om någon försökte att befria dem och föra upp dem i ljuset, skulle de väl döda denne, om de på något sätt kunde få honom i sina händer?”

En närmare realitet som rör sig bortom den platonska metafysiken är de människor som i kör alla försöker förmå den konstituerade makten att hejda undergrävande av livet självt. En process som sedan industrialismen har skett genom artutrotning, utsläpp och bruk av icke-skonsam teknik. Kritikerna av det rådande riskerar här att vara ”apostlar utan uppdrag”, för att låna den tyske författaren Ernst Jüngers ord, varningarna finner ingen mottagare som verkligen vill och förmår att lyssna. Kritikerna av det rådande blir till de överflödiga andar som Nietzsche beskriver i denna texts inledning.

Och inte för att den människa som är särskild i sin kunskap ska upphöra att vara just detta, men illusionerna om hur man betraktas gör vi kanske lämna bakom oss. Avund, om den över huvud taget uppstår, väcks nog mer sällan än vissa önskar. Kanske särskilt sällsynt är den bland de som har något att lära av verklig storhet. Vi rör här vid något som kan kallas för en tragisk insikt, men istället för att låta den vara slutet i en sorts uppgivenhet, gör vi nog klokt i att låta det vara ett förhållande vi strävar att övervinna och vandra förbi eller bortom.

Robert Halvarsson