Umami, salinitet och Sakurai

jun182012

Skrivet av Freke Räihä

Essäer

Sommarelden

Reflektionen är en skugga av det levandeI empiriska och rituella sammanhang är det bärare av den, av verk eller andra strukturer knutna till det sociokulturella mottagandet, kommunicerandet av det, själva aspekten som belyser, samt de facto verket igen. Ur ägg och blomma stiger och ur havet stiger. Variationen är elva år, jag och jag är mer än tre variationer – en rät linje mellan – deformationerna: han färdas under dagarna på en solbåt. I båten förändras han ständigt. I början av resan, på morgonen, är han liten och nyfödd. Han byter skepnad och på kvällen är han gammal och döende. Nästa morgon föds han på nytt.

En skönhet, i det att skönhet är – sectio aurea – en lysande möjlighet, en på material fångad symbolik, en föreställare av, när berättelsen bara är en av världen, inte av dess realiteter, vars nanoskopiska och mindre och i sol och i annat material. En kunglig rytm; som växter. Som du. Som neutrum – Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor samt aktiva deltagande i samhällslivet. Socialtjänsten ska under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser. Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet. – som gudomlighet. När det handlar om avvikelser i språkliga enheter, såsom delar av delar och delar av helheter. Som att böja sig ned och leta efter sina rötter.

Också i det att Johannes uppenbarelseⁱⁱ i sin tur är intolkad, som en ingränsad och inne i sinnets öken en bekräftad tro, att skökan är Lilith och Babylon hennes stad och i systemen ligger den inneboende systemkritiken och kyrkan är hennes fängelse och de troende är hennes fängelse och mänskligheten är hennes fängelse, i hennes helgade kalk av orenad otukt – det som är den ohejdade åtrån till allt som är ens nästa – ligger skapandet av lineariteten som är natten och dagen och natten.

Sensommarbördig

Jag och jag är skaldekonstens fader, jag och jag uppvisar då de klassiska tecknen på inflammation: svullnad, ömhet, värmeökning, stelhet, funktionsinskränkning; jag och jag är det skrivna ordets magi, till mig har jag och jag tanken tänkt, minnet kommit – ur salt är jag och jag – mina bär mig till alla delar, till under- och över- och jorden och havet och sinnet det bär mig med. Min penna, jag och jag, min spjuthuggande berättare, når alltid sin avsikt; ur mina händer faller överflödet och den hängde offrad är åt den hängde. Jag och jag är också den enögde, med solen i gloria, min panna är fåglalätets, och händerna bär och droppar och jag och jag är dess egenskaper, den storhet som. Mina skaldeord är skapelse, i mina händer finns det liv, utsäde och skörd – jag och jag är ormslukaren.

Språket är inte ett verktyg för att kommunicera mellan människor, språket språkar människan. Förhållandet mellan tänkandet och litteraturen skapar en terapeutisk betydelse som är nödvändig för att kunna tolka världen. Det är i det ursprungliga diktandet som vi möter det som föregår och grundar tanken och dikten. Det är för dennes skull som vägen mot Språket avstår, det abstrakta anspråket på en sägbarhet genom det kodifierade ordet, utan att fördenskull förneka ansträngningen mot det som ändå kan sägas. Den tänkande poesin bidrar till att fastställa herraväldet av en diktande tanke. Jfr Heidegger.ⁱⁱⁱ

I dessa dagjämningspunkter, dessa urkunder och artefakter i samling, i övergripande ordnat och artikulerat; en biprodukt av sönderfallet av substansinnehållet ur olika typer av lager, möjligen fragment i cirkulära rörelser, i elliptiska rörelser. Hugget. Vilka i sin tur formar, drejar, skulpterar, mejslar, med tyngdpunkten centrerar, ristar, karvar, ärrar och med aska och olja fyller tomrummen. Fyller halvskuggan. Döden.

Höstjärn

Solsången v. 40 – i översättning av Gunnar D Hanson.

Solen såg jag
sargad av blodrunor,
jag var på väg från världen;
mäktig hon tycktes
på många sätt,
mäktig som aldrig förr

Solsången v. 40 – i översättning av Erik Brate.

Solen jag såg sjunka
med sken, som av blod;
ur världen då stupade min väg.
Mäktig hon mig syntes
på många sätt,
emot vad jag förr henne funnit.

Reflektionen är att skåda i det inre, genom nyckelhåletDå skuggan och månen är metaforiska tankar tänker jag och jag att månens mellan, utan [ null ], är phi. Att speglingens fragment är godtyckliga vinklar – samman i ett – en gudomlig konstant, en systematisk tendens att omedvetet vara och selektivt uppmärksamma sådan information som bekräftar våra egna uppfattningar; trycket i det, är exakt lika med det i den omgivande miljön. Ett gå från nästan och mot objektets kärna. Det krävs också en oerhörd styrka. En samman. En möjlighet att, och också. Samt dess process, dess oändliga process. Mot väte till helium; ett skifte kort, en minnesvärd förflyttning. Vi måste betona något annat, vi måste genomföra en reell synkopisk förändring av det omfattande; vi måste därigenom betona metriken – pulsen – hjärtats väg genom kroppen, templet.

Vintervatten

Det handlar om en slags sälta. En kärnskugga, ett fokus; en mörkare silhuett, en avbildning av konturerna. Vi kan också söka efterlikna skuggan. Med svärta. Text är en skugga av en tanke, en skymning av sinnet. Och det såg ut, som om barrskogen skulle ha makt att binda vintern vid sig. Det alltigenom undertryckta, åsidosatta – instinkten att döda din förövare. Den kastar sig mot marken, mot väggarna runtomkring dig; den är väggarna runtomkring dig. Dig själv. Motsatsen som illusion. Alla händelser handlar om oss, alla händelser upprepar sig upprepar sig. Som ur de kollektiva värdena, som ur konflikten vi bär. Hungern vi bär. Skuggan kastar också tiden, med skapandet i bakgrunden som en springbrunn.

Solsången v. 81 – i översättning av Erik Brate.

Detta kväde,
som dig kungjort jag har
skall du för levande läsa.
Solens sång
som synas skall
långtifrån lögnaktig var.

Nu har det gått 8 minuter och 19 sekunder. Hälften är insjunket. Hälften är bortstött.

Vårträdet

Reflektionen är zenit i vågskålen, solen är en härdNär solen äntligen steg upp var den inte gul utan röd. Pojken tyckte, att det såg ut, som om den vore ond, och han undrade vad den var ond för. Det var kanske därför, att natten gjort det så kallt och dystert på jorden, medan solen varit borta.^iv Jfr Lagerlöf, et ibid.

Visa då fram ett ideografiskt namn, använt i ett visst språk för ett ideografiskt objekt beläget utanför det område där språket i fråga har officiell status och avvikande till sin form från det namn som används i det officiella språket eller de officiella språken i det område där det ideografiska objektet är beläget, eller: spjuträtt och med motsatta som sol och hav; hårig och ullfodrad – ensidigt vända i vecken, nu vända, men: ”salt är din havsvind, söt är din skogsvind”^v i gleslund, i att se en blomma vända sina blad och veta att man ska dö. I det att det täckta är en drivande motsats så som vändandet åter i följd av deras fotsteg; i det att förberedandet av helvetet som boningshus är gjort. I det att havet är det bläck med vilket vi skriver dessa rader som aldrig tröttnar – så som vi aldrig tröttnar och alltid är tålmodiga i tålamod och i svärdets skugga, jfr Koran.^vi

En aspekt; av communis mot slutenhet – tiden visar visare – vördnadsvärd i sitt eget. I vårt uppöppnade system, i vårt slutna system, i vårt isolerade system rör sig beståndsdelarna som också de berör varandra – de är grafer som rör sig runt en nollpunkt; jag och jag tittar bort från havet. In i skogen och för att aldrig återvända, att där fångas av de kami. Mot himlen till. Till tågfönstrets reflektion, skuggan är en reflektion av avstånd, som är i vägen. Speglar havet. Vissa nycklar minns man – mimesis – men minnet av solen är en svart fläck. Och natten är bara en reflektion av dagen. Sol är till synes odelbar, i dispersion som och regnbågnande, en förutsättning i optiskt eller additivt:

Gult. Den vänder blicken, den sensoriska papillen skapar rörelsen. Framrusande, slingrande och våldsam från sin källa: kolesterol i form av fett. Hets – kolerisk ikterus, till exempel: hepatisk. Hindrat avflöde av torr galla. Det smakar illa av ost i munnen. Hela tiden; cancer. Jord. Anemi på grund av ett slags proteinklister. Eller mot lugn: dålig luft; blind tro: främst barn under fem år drabbas av blodätande parasiter. Med hjälp av cellens maskineri tillverkar viruset fler viruspartiklar. Kod i kött; dess harhjärta, helix eller ikosaeder: inte levande, inte död – språkbruket. Rapsbruket, veteknaster/ -klister. Gult. Strävande epidemisk ålderdom. Spirallindade knutpunkter: otillförsel/ Den logiska slutsatsen skapad inuti systemet av logiska slutsatser; krysantemum var en mild kejsare. Som att vara guld för pengar eller bara riskkapital. Hetsig och uppbrusande i temperamentet och i åskådaren; urinens åderlåtande. Gulnad. Lämnad att förverka; förverkas. Verk; värkt. Flammerat, öppet upp mot världen. Invärkt, som en broderad farmorskudde; tulpaner, tulpaner, solrosor. Gulare gula. Med vissa; med andra: involverade, lagda mellan skikten; med kross i födan. Äkta gul. Sprungen ur behovet av att sätta till; satta mot; sitta/satt. Tvärsäkert, visst säkert, ska du ha den här; gula. Klister kokat fram ur andra vätskor. Som ett lager mellan/ som ett lager lagt; ansökan – förblir i detta; undertecknad. Daterad. Yr. Av ånga, jfr Räihä. men också under blandning; men i städsevarande förändring, i storm, det är också år. Det år som är och i fjol. I år som i fjol. En förmörkelse; det handlar om dess inre motstånd mot förflyttning, att stanna i sitt grundtillstånd. I rörelse. Att rena sig; en som inte exponeras för ondska kommer inte heller att reflektera denna ondska i sitt tal och sina gärningar, i det hanterar individen skuggan på fyra sätt: förnekelse, projektion, integrering och/eller transmutation. Låt mig utveckla.

Freke Räihä, text och bilder