Vad händer med de mänskliga rättigheterna i nationalismens tidevarv?

okt212012

Skrivet av Lilian O. Montmar

Debatt

Lilian O. MontmarSka vi skildra förföljelsen av judarna i Malmö, berätta om diskrimineringen av romer vid bensinmackarna eller tala om samernas utanförskap? Ska vi berätta om somalierna eller de syrier som flytt hit för att söka skydd? Ska vi nämna att bland annat Danmark har ett annat poängsystem vad gäller invandring och asylfrågor, som innebär höga poäng för en amerikan och låga för en somalier? Listan riskerar bli alltför lång. Lagstiftning mot diskriminering räcker inte, det är i människornas huvuden förändringen måste ske. Den som inte själv har drabbats av diskriminering och fördomar har en moralisk skyldighet att arbeta för ett samhälle där inte människor i sin vardag drabbas av diskriminering och fördomar. Och det räcker inte med projekt för dem har vi tröttnat på. Projekt liknar mer alibin än sanna försök att förändra inrotade åsikter och beteenden.

Främlingsfientligheten utgör ett växande problem i dagens Europa. Samhällsklimatet hårdnar. Misstänksamheten och hatet bubblar likt hembränt i damejaner. Extrema individer, rörelser och politiska partier uttrycker fritt sin frustration. Med internet som verktyg sprids budskapen som en löpeld. På skolgårdar, arbetsplatser och inte minst hemma vid köksborden idisslas fördomarna. Genom att ostört kunna tala om, förolämpa och kränka andra människor med nedsättande ordval, tänjs gränserna allt mer för det som anses tillåtet. Det som först kan låta lite retsamt och skojfriskt mellan skål och vägg, blir snart en vana och ett synsätt och leder till att andra människor fråntas sitt värde och får sin värdighet allvarligt kränkt eller helt omintetgjord.

Ve den som avviker från gängse samhällsmönster! I skolan kan det handla om klädsel, dialekt eller familjeförhållanden. Inte för inte vill inget barn bära en mössa som inte någon annan har. Några exempel:

Den 8 maj 2012 meddelar den samiska radion Oddasat:

”En 14-årig pojke blev igår nerslagen av ett antal gärningsmän i Märsta utanför Stockholm. Pojken hade på sig en samisk mössa, en så kallad ”cuihpi” som gärningsmännen inte tyckte om. Pojken attackerades av ett gäng på minst tre personer. Han slogs till marken och fick motta sparkar och slag. Han fördes till sjukhus med blåmärken, bulor, skrubbsår och smärtor i kroppen. Norrortspolisen har inlett en förundersökning. Polisen säger till Sameradion att man inte har identifierat förövarna, förhör har dock hållits med målsägande och vittnen.
Händelsen rubriceras som misshandel.”

Misshandeln inträffade när pojken tillsammans med sina kompisar var på väg till skolan. Ett gäng killar som inte går på hans skola stoppade honom och började reta honom för att han bar en samemössa. Pojken frågade om de har problem med hans mössa och sa att han tycker det är otrevligt att man inte kan gå på stan utan att få fula kommentarer. Sedan vände han sig om och började gå därifrån. Mobbarna sprang då ikapp honom, tog strypgrepp på honom och slog till sist ned honom.

Händelsen polisanmäldes och en förundersökning inleddes. Trots att 14-åringen bar en samemössa utreder polisen ärendet som enbart misshandel och inte misshandel med motivet hatbrott.  Utredaren menar att det är frågan om de som misshandlat pojken visste om att det var just en samemössa som han hade på sig.

Intressant anser jag vara kommentarerna på nätet av denna händelse:

1. ”Varför ska en 14 åring fjanta omkring med en samemössa om det finns minsta risk för att han därmed kan bli nedslagen? Varför är just denna 14 årings informationsspridande så viktig, att hans föräldrar tycker det är värt risken att han blir skadad? Är inte det att överskatta nyttan av en enda 14 årings insatser?

Om familjen verkligen tycker det är så viktigt med detta informationsspridande, så förutsätter jag att föräldrarna själva också går omkring med samemössa på dagarna. Gör ni föräldrar det, så har jag viss förståelse för att ni låter er son göra det. Annars förstår jag det inte.”

2. "Kasta inte sten i glashus"

Det är lätt att säga tulipanaros när man själv inte varit utsatt.
Jag menar och anser att mina föräldrar i första hand och andra nära och kära ska var goda förebilder och hjälpa mig att förstå när jag i min barn/ungdomstid utsätter mig för farliga saker som att provocera med exempelvis en "lappmössa". Man måste välja sina strider som någon av er skriver och jag håller med, samma sak gäller att ansvaret ligger hos förövarna.

3. Vilka förövare? För mig känns det som om många av er inte vet vad det handlar om? Vår vardag är fylld av farligheter och någon av oss kunde ha utsatts för våld av olika slag som händer runt omkring oss varje dag i våra samhällen. Jo, till och med i byn där jag bor och vad händer inte då i städer? Var rädd om era unga och skydda dem skriver jag, en ung person som ser faror varje dag i mitt arbete i BOJ som stöd för brottoffer - Döm inte för hårt utan försök se orsaken till varför unga begår brott! Lappflickan”

4. ”Simma undrar var det gör för skillnad för samerna om en unge springer runt med samemössa? Att ta av sig mössan, kolten och försvenska sig betyder att man inte har någon STAKE! Det är att tillåta rasism och intolerans. Mig får ingen rycka kepsen av! TJA! Om alla var helt lika så skulle ingen förargas? Vad i... Låter som du var Sverigedemokrat! Nädu! Alla ska få ha det dom vill på sig! Det är inte föräldrarna som ska bekämpas. Det är intoleransen! Kalle”

5. Det verkar som Simma har somnat... Vad synd att han gav upp så lätt! Han var ju liksom mothugget i debatten. Kom igen nu Simma STÅ UPP FÖR DIG SJÄLV! Stå upp för att ta av kolten och debattera mot samernas egna bästa! Debattera mot föräldrar som har uppfostrat starka individer som är hoppet för SAPMI! Kalle”

Hatbrott är ett samlingsnamn för olika brott som begås på grund av gärningspersonens negativa inställning till vissa egenskaper hos den andre. Misshandel med motivet hatbrott ses som allvarligare än enbart misshandel. Om polisen hade ansett händelsen vara ett hatbrott hade utredningen getts högre prioritet och det hade också kunnat leda till hårdare bestraffning vid en fällande dom.

Om man i efterhand frågar den misstänkte gärningsmannen om vilket motiv han hade och personen påstår att det inte rör sig om ett hatbrott, ställer man sig frågan vilken funktion hatbrottslagstiftningen egentligen fyller.

En pojke kallas ”neger” av sin skolkamrat, en beslöjad kvinna blir spottad på av sin granne och en annan kvinna blir kallad för ”äckliga flata” av en okänd person på bussen. Det här är exempel på händelser från hatbrottsstatistiken under 2011 från Brottsförebyggande rådet Brå’s rapport 2012:7. För att ett hatbrott ska kunna identifieras i statistiken

krävs det också att polisen eller Brå uppfattar och registrerar brottet som ett hatbrott. Vad är då ett hatbrott enligt Brå’s definition?

”Ett hatbrott kan vara allt från mord till kränkande klotter på någons husvägg – det är motivet till brottet som avgör om det är ett hatbrott eller inte. Rapporten innefattar hatbrott utifrån gärningspersonens motiv avseende:

• etnisk bakgrund, hudfärg eller nationalitet
• religiös tro
• sexuell läggning

Enligt Brå’s rapport 2012:7 ”… ingår vit maktideologi oftare i motivbilden för antisemitiska hatbrott än övriga hatbrott. Den näst vanligaste brottstypen vid antisemitiska hatbrott

efter olaga hot/ofredande är hets mot folkgrupp. Det är vanligt att denna brottstyp sammanfaller med uttryck för sympati med nationalsocialistisk ideologi eller högerextrema grupper, det vill säga att det i motivbilden ingår vit maktideologi. I drygt en fjärdedel (28 procent) av de antisemitiska hatbrotten ingår vit makt-ideologi i motivbilden, vilket är en hög andel i jämförelse med övriga motiv.

Utsattheten är störst på vardagsnära platser. Hatbrott begås på många olika platser där människor vistas i sin vardag. Den vanligast förekommande brottsplatsen för de identifierade hatbrotten år 2011 var enligt Brå’s rapport allmänna platser som gator, torg eller parker. Andra vanliga brottsplatser var nära eller i anslutning till det egna hemmet, den utsattes arbetsplats och övriga platser. Kategorin ”övriga platser” inkluderar allt från tvättstugor till platser där den utsatte handlar eller fikar, vilket tydliggör spridningen av brottsplatser. Samtidigt är det mycket vanligare att ett hatbrott sker på ovan nämnda platser än i nöjeslivet. Gärningspersonen är ofta obekant för offret.”

Inte endast i Sverige frodas hatbrotten. I Norge blev sameflickan Eli Anne Nystad hånad och trakasserad av ett pojkgäng i Trondheim natten till den 5 oktober i år. Händelsen fick stor uppmärksamhet i norska medier. En av grabbarna försökte att tända eld på hennes jacka flera gånger, något som filmades av övervakningskameror. Filmen är utlagd på nätet. Pojkarna är efterlysta och polisen har publicerat ocensurerade bilder av händelsen i förhoppning om att förövarna ska bli igenkända. Se http://www.nrk.no/nyheter/distrikt/nrk_trondelag/1.8360048.

Statsminister Jens Stoltenberg uttalade sig och ansåg att det är oacceptabelt att människor mobbas och trakasseras på grund av deras etniska tillhörighet och sameministern Rigmor Aasrud sade sig vara chockerad av innehållet i övervakningsvideon. Eli Anne Nystad fick också träffa ledaren för Stortingets justitiekommitté, som ser allvarligt på saken.

Är erfarenheterna av händelserna på Uthøja orsaken till att så höga norska dignitärer uttalar sig i så skarpa ordalag? Ska ett helvete liknande det på Uthøja behöva skaka om det svenska samhället för att media i lika hög grad ska uppmärksamma hatbrott? För det är endast i sameradion Oddasat som man kan informera sig om misshandeln av pojken med samemössan! Jag har i alla fall inte lyckats hitta någon fler källa.

Intoleransen är en ständig följeslagare till diskrimineringen. För Goethe var toleransen en övergångsfas som måste leda till respekt. I de bredare frågorna som befinner sig på långt avstånd från oss själva, tenderar vi att vara mer toleranta, emedan vi, när vi blir omedelbart berörda, genast reagerar med ryggmärgen mot det som är ”främmande”. Vi kryper ihop, förminskar oss som människor av rädsla för det obekanta. Vi reagerar med avståndstagande och intolerans. Intoleransen har inte rakat huvud, utan bär slips och kostym.

Öppenhet och nyfikenhet är nyckelorden, när det handlar om att riva murar. I Sverige talar vi nästan alla världens språk. Ett språk är en kulturbärare. En kultur är en källa till kunskap. Ny kunskap förädlar människan. Den 14-åriga aktivisten Malala Yousafzai i Pakistan blev skjuten i huvudet för att hon kämpade för att alla flickor skulle tillåtas få utbildning och kunskap. Det var intoleransen som höll i geväret. Hon kämpar fortfarande för livet. Det borde vi andra också göra.

Lilian O. Montmar