Olivier Ameisen, en vetenskaplig kamp mot alkoholismen

jun292012

Skrivet av Eva-Karin Josefson

Debatt

Olivier AmeisenI början av året fylldes Cochinsjukhusets stora aula i Paris till sista plats. Föreläsare: doktor Olivier Ameisen, för första gången inbjuden att i Frankrike presentera sina forskningsresultat i kampen mot alkoholberoende - sitt eget beroende. Hans forskning kring området hade uppmärksammats redan 2004 i en artikel som publicerats i en internationellt erkänd medicinsk tidskrift, Alcohol and Alcoholism, liksom i boken Le dernier verre, (“Sista glaset”) publicerad i Frankrike, översatt till engelska och publicerad även i Storbritannien och USA 2008.

I sin bok beskriver Ameisen sin uppväxt i Paris i en intellektuellt och konstnärligt stimulerande miljö. Hans föräldrar var av polskt ursprung, och deras upplevelser i koncentrationsläger utgjorde en hotfull och skrämmande resonansbotten, som dämpades av rika musikaliska upplevelser i familjens hem. Redan som åtta-åring upptäckte Ameisen sitt starka behov av musik. Absorberad av sitt eget pianospelande betvingade han sin ängslan och sin ständiga känsla av otillräcklighet. Bottnade denna känsla i en olust, framkallad av att i sina studier ständigt vägas på samma våg som sina vällyckade äldre syskon och ständigt befinnas för lätt? Hans längtan att odelat få ägna sig åt musik besegrade den blyghet som också präglade hans personlighet. För att slippa ur det fängelse som skolan utgjorde för honom stegade han vid femton års ålder upp till utbildningsminister Edgar Faure för att få rätt att avlägga studentexamen ett år tidigare än normalt. Hans beslutsamhet gav resultat och han kunde efter avlagd studentexamen smälla igen skolporten bakom sig.

Nästa åtgärd : att begära audiens hos Arthur Rubinstein för att i sina musikstudier undervisas av den obestridlige mästaren inom området. Rubinstein tog inte bara emot honom, utan förstummades av hans briljans, kombinerad med en stor inlevelse, och spådde honom en lysande framtid som pianist. Men den begåvade unge pianisten följde sin mors råd och läste medicin: hans framgångsrika studier och hans skicklighet som kardeolog gjorde det möjligt för honom att öppna privatmottagning i New York, samtidigt som han anställdes vid en av de mest prestigefyllda universitetsklinikerna. Han inlemmades snabbt i sällskapslivet, där hans pionoframträdanden blev ett mycket uppskattat inslag vid mottagningar, ofta inom den högre societeten och i ambassadkretsar.

Det är här tillvaron börjar spåra ur för Ameisen. Trots alla framgångar och trots alla de initiativ han tagit som vittnar om en betydande självkänsla är han i djupet av sitt inre övertygad om att han är en bluffmakare och väntar bara på avslöjandet av detta faktum. Den fysiska närheten till personer, som i hans musikframföranden ständigt förväntar sig nya, briljanta improvisationer, har en förlamande och ångestframkallande effekt. När han i 30-årsåldern tömmer ett glas whisky inför ett framträdande och känner en intensiv lättnad över att tillvaron plötsligt kan framstå som så ljus och så okomplicerad, grundlägger han ett beroende som snart ska visa sig alltmer svårhanterligt och som förvärras av de ekonomiska problem som är förknippade med hans privatmottagning. Den uppburne kardiologen vaknar en dag upp på universitetsklinikens akutmottagning, bara för att konstatera att jourhavande läkare är en av de studenter han för inte så länge sedan undervisat.

Förfärad över sitt beroende och sjuk av dess konsekvenser prövar Ameisen alla rekommenderade metoder : regelbundna sammankomster med Anonyma Alkoholister i sju år, terapier av olika slag, medicinering i form av Valium och därmed besläktade läkemedel. Ständiga återfall. Till de mest smärtsamma och förnedrande upplevelserna hör tvångomhändertaganden, iscensatta först av en person som han uppfattat som sin vän, därefter av en nära släkting, som dock inte dryftat åtgärden med honom innan. Speciellt svåruthärdligt är att varken få lyssna på eller utöva musik. Orsak? Patienten måste koncentrera sig på att bli frisk. (Samma öde drabbade konstnären Lars Hertervig i mitten av 1800-talet. När han till sist lyckats fly från hospitalet, där han förbjudits att måla, var han sjukare än när han togs in).

När Ameisen konfronteras med experter inom området rekommenderas han att ta sig samman och, framför allt, att bilda familj. Han upprepar envist att det först av allt är nödvändigt att identifiera orsaken till beroendet, som enligt hans bedömning inte slår ner som en blixt från en klar himmel. (Han hade noterat att ängslighet och en depressiv läggning utgjorde en grogrund för beroende). Dessutom hade han börjat misstänka att det orsakades av brist på en kemisk substans. Var det möjligt att ersätta denna brist i den biologiska utrustningen med ett läkemedel?

En indikation på att möjligheten fanns fick han år 2000, då en av hans vänner skickade en artikel, publicerad i New York Times. En patient som behandlades med ett muskelavslappnande medel hade tappat intresset inte bara för kokain, utan även för alkohol och nikotin. Kemiska förändringar i hjärnverksamheten kunde också klart verifieras i PET-scanning. Ameisen beslöt att testa medicinen och noterade redan efter den första dosen att läkemedlet hade en positiv, lugnande effekt. Han tvingades dock höja dosen för att till sist helt bli kvitt sitt beroende. Eftersom inga negativa biverkningar noterats vågade han göra detta i samråd med specialister.

I USA, Nederländerna, Italien och Schweiz övertygades specialister snabbt om hållbarheten i Ameisens rapport. Hans artikel används nu inom utbildningen för blivande läkare i dessa länder, och hans forskningsresultat betecknas av en amerikansk specialist som vårt sekels mest betydande medicinska upptäckt. I Frankrike har man förhållit sig avvaktande ända tills helt nyligen, då preparatet klassats som godkänt i behandlingen av alkoholberoende. Många drogberoende personer – liksom deras närmaste- skickar mail till honom för att vittna om att deras tillvaro i grunden förändrats sedan medicineringen inletts. Flera av de tidigare drogberoende vittnar om att de plötsligt kunnat räta på ryggen efter att de kanske i decennier har varit dubbelvikta av skuldkänslor över sitt i omgivningens ögon hållningslösa förhållande till alkohol. Utrustade med en ny handlingskraft har de kunnat överblicka sin situation och röja i bråten både i sitt privatliv och i sitt yrkesliv.

Hur ser det ut i Sverige? Används artikeln i medicinarutbildningen? Jag har inte lyckats få svar på min fråga, trots att jag vänt mig till flera kliniker. Läkemedlet är enbart klassat som muskelavslappnande. Medför detta att läkare inte vågar förskriva det i andra sammanhang?

Få skulle komma på idén att bemöta en person som lider av järnbrist med en moraliserande attityd. Man säger knappast till en person som är kraftlös av denna biologiska brist: “Varför går du och hänger läpp? Upp med hakan, lilla gumman!” I stället säger brukar man rekommendera medicin. När det gäller den brist som framkallar drogberoende är förhållandet mer komplicerat, förmodligen mest på grund av otillräckliga kunskaper. Så länge inte läkare är medvetna om den kombination av personlig läggning, biologisk brist och yttre påfrestningar som gynnar ett beroende, liksom om det botemedel som finns, kan reaktionen bli: “Det här håller inte, som ni väl förstår. Ryck upp er.”

Eftersom det underlättar att få ett preparats användningsområde utvidgat om så har skett i andra länder, vore det möjligen en idé att kontakta läkemedelsföretaget och påpeka att det i Frankrike nyligen godkänts ett preparat som läkemedel även mot alkoholism. Vid läkemedelsverket i Norge blev man uppenbart intresserad av preparatets effekt vid behandling av alkoholism. Hur står det till i det övriga Norden? Om preparatet inte används i något av de nordiska länderna som medel mot alkoholism, är detta knappast ett tecken på att det inte behövs – snarare ett tecken på bristande vaksamhet och innovationsvilja från sjukvårdens sida.

Kanske kan en tvångsomhändertagen patient en dag kan mötas av en läkare som säger: « Du ser inte ut att må bättre sedan du kom hit. Ska du inte testa Lioresal ? 88 % av patienterna förefaller enligt en klinisk test ha blivit av med sitt beroende. » Och om försöket slår väl ut: “Ta din säng och gå. Utveckla dina idéer och din kreativitet och kom hit på regelbundna samtal och kontroller.”

Eva-Karin Josefson