Samhälle

Utan tillkortakommanden ingen kvalitetssäkring

Debatt

Skrivet av Thomas Silfving

maj092012

Medan vi väntar

I tider då vi irrationellt strävar efter garantier, evidensbaserad och kvalitetssäkrad vård visavi det mänskliga lidandets vedermödor är det lätt att glömma att det faktiskt är oanstastbart.

 Det vill säga, det utgör ett obarmhärtigt livsvillkor vi alla, förr eller senare, har att underkasta oss.

Jag har läst att om vi vill att andra ska uppmärksamma det vi har att säga ska vi inte höja, utan hellre sänka vår röst. På så vis kan man tillvinna sig uppmärksamhet.

Liknande mentalitet tror jag är praktiskt användbar inom sjukvård och all form av omsorgsverksamhet. Det som kontrast till den oombedda åtgärdshysteri som i dag får stå oemotsagd för att den förknippas med bot och bättring. Kan den i stället bottna i osäkerhet, realistisk uppgivenhet, rädsla och hopplöshet?

Vi är fixerade på att allt ska vara kvalitetssäkrat och evidensbaserat. Det ska inte finnas en rynka, inte en reva i den väv som väver samman det lidande och den livserfarenhet som finns förtätad i sjukdom, ålderdom, skröplighet (orkeslöshet) och förfall. Mycket ska därför antastas genom att massmedialiseras och anmälas. Vi står inte ut med att det bara är. Nya angiverimyndigheter vädrar morgonluft, och vanlig återhållsam respekt för att man inte kan göra så värst mycket inför de öden vi alla kommer att drabbas av får (kvinno)namn med beteckningen Lex som prefix, och görs ofta om till att det skulle gälla felbehandling.

Anders Behring Breivik, a pernicious cult with one adherent

Debatt

Skrivet av David Brear

apr222012

Anders Behring BreivikThis week, one of the most absurd, but nonetheless dangerous, European, megalomaniacal psychopaths, since the demise of the so-called 'Third Reich,' Anders Behring Breivik, stood trial for killing 77 people in July 2011.  

Due to a mountain of evidence, there is no doubt that Breivik committed the heinous crimes with which he is charged, but following due process of law, a Norwegian court (comprising 5 Judges headed by Wenche Elizabeth Arntzen) is actually going to decide whether Breivik should be locked up in prison for the rest of his life as a criminal who was fully-responsible for his acts, or confined to a secure psychiatric hospital as an irresponsible, criminally-insane man.

Breivik and Hitler

In the mean time, these public proceedings, have become a world-stage on which Breivik (who has a right to a defence) is being temporarily allowed to pose as a racially, morally and intellectually superior victim. In the adult world of quantifiable reality, Breivik is a high-school drop out, failed businessman and an addict of computer war games. 

These events are frighteningly familiar, for, in 1923, Adolf Hitler was arrested after his failed 'Beer Hall Putsch' in which he attempted to seize power in Germany. Although he was Austrian by birth, he was charged with treason. This offence carried the death penalty in Germany. Hitler's trial lasted five weeks and transformed him into a nationally-recognised figure. He was given a public platform on which to broadcast his paranoid delusions. In this way, Hitler's right to a defence was used to denigrate his (imagined) enemies - Jews, communists, socialists, weak German politicians, etc. Immediately after the sentence of 5 years imprisonment was passed, Hitler boasted that 'History will tear to tatters the verdict of this court.'   

A twisted mind defends himself

On the opening day of his trial, Breivik admitted taking the lives of 77 people (many of whom were Norwegian youths attending an annual, Labour party camp for students with left-wing, multi-cultural views), but he entered a plea of not guilty, on the grounds that he was 'acting in the defence of his country' and of Christendom in the face of an Islamic invasion. Thus, Breivik's intention had been to wipe-out the next generation of his (imagined) enemies - (i.e. weak, left-wing Norwegian politicians whom he believes have allowed the Islamic invasion of his country), but these murders were only the initial phase of his grandiose objective. 

In his twisted mind, Breivik sees himself as a sort of misunderstood doctor, falsely accused of murder for having the moral and intellectual courage to perform a necessary-operation to prevent an evil cancer from spreading. The following is some more of the predictable, comic-book drivel that Breivik has already spouted in court as the false-justification for his unjustifiable crimes.

'I have carried out the most spectacular and sophisticated attack on Europe since World War II'
'I would do it all again.'
'These acts are based on goodness not evil.'

Om viljan att bli lurad

Debatt

Skrivet av Thomas Silfving

apr102012

Bild Hebriana Alainentalo

Det talas om "spelet om våra pensioner" som om det vore ett stort ärbart krig vi stackars osäkra medborgare ofrivilligt utkämpar och ständigt förlorar. Pensionsyuppisarna är de stora vinnarna med gyllene villkor i en bransch som är under ständig tillväxt. De roffar minsann åt sig, och vi andra vanligt hederliga knegare blir utan och känner oss förödmjukade och orättvist behandlade.

So, what´s new?!

Än en gång känner vi oss alltså lurade och svikna. Någon oformlig och obskyr "makt" stjäl våra väl förtjänta och inarbetade pengar. Vi har jobbat och kämpat på i livet men blir bara bedragna. Än en gång är vi drabbade, stackars offer. Den här gången för en "rörig pensionsmarknad". Vad är en "rörig" pensionsmarknad, kan man undra. Finns det en "städad" pensionsmarknad? Och hur ser den i så fall ut?

Men är det verkligen så enkelt att "vi" blir lurade och "dem" lever gott genom att parasitera på vår osäkerhet i pensionskaoset?

Nej, jag tror inte det. Snarare växer nog vår misstro och känsla av att ha blivit lurad och bedragen ur den inskränkthet som består i att just inte vilja bli lurad och bedragen. Tror vi att sveket kommer utifrån? Finns det fortfarande någon kvar därute som på fullt allvar tror att vi enkom bara kan kvittera ut en massa rättigheter för att vi gjort det vi är här för – arbeta. Om det är så får nog den eller dem knega på till de blir 85. Naiviteten har ju som bekant ingen ålder och går därför heller inte i pension. Och den brukar dessutom troget hänga med sin ägare.

Med tanke på våra pensioner har vi nog inte råd att förfalla till något förment rättvisetänkande. Bättre uttryckt bör vi vara oss själva skyldiga att brutalt konfrontera hur benägna vi ibland kan vara att falla offer för vår egen godtrogenhet. Och i kraft av denna konfrontation går ingen fri, vilket nödvändigtvis inte är samma sak som att hänge sig åt självbedrägeri och lättja inför orättvisor. Kanske är verkligheten orättvis? Och självbedrägeriet och lättjan föder ju, som vi alla vet, bara bedrövelse.

Avslutningsvis kanske det är med våra pensioner som med mediciners självbedrägliga placeboeffekt. För att de ska verka krävs en del kringeffekter. Det verkningslösa, och för många oförståeliga, pensionskuvertet ska ha rätt färg, givaren ska vara förtroendeingivande och proceduren ska vara ”never ending”.

Fortsätt att ta (digitala) kvitton

Debatt

Skrivet av Håkan Åman

apr032012

Spara skogen, spara digitalt Skatteverket uppmanar oss konsumenter i sin reklamkampanj att alltid be om kvittot när vi handlar, även vid våra små inköp. Detta för att skapa förutsättningar för en rättvisare konkurrens bland företagen och skapa större skatteintäkter. Den 1 januari 2010 trädde kassaregisterlagen i kraft för att motverka skattefusket. Enligt lagen måste alla som säljer varor eller tjänster mot kontant betalning för minst 171 600 kronor per år, ha ett certifierat kassaregister.

Men undersökningar visar att endast 1 av 10 svenskar sparar kvittot vid små inköp och att det stora flertalet önskar en bättre ordning på sina kvitton. Många känner igen sig i det faktum att kvitton tappas bort och bleks. Var fjärde svensk uppger att de inte kunnat returnera varor på grund av förlorade kvitton. Skatteverket menar att det låga andelen kvittotagare kan dessvärre gynna det redan utbredda skattefusket i kontanthandeln.

Trots all teknisk utveckling, bygger vi skyhöga pappersberg av våra kvitton, kvitton som kräver avverkning av 60 tusen träd varje år. Totalt trycks det ut 1,4 miljarder(!) kvitton årligen i Sverige. Kvitton som i de flesta fall åker i soporna. Det många inte känner till är att dessa kvitton oftast inte är återvinningsbara och att de är giftiga. Konsumenter och butikspersonal tar i ämnet Bisfenol A dagligen.

Det finns dock tidsenliga digitala kvittolösningar på dessa problem. Lösningar som underlättar och förenklar tillvaron för både konsument, företagare och handeln, och som i samma veva främjar Skatteverkets kvittokampanj och bekämpar den växande ekonomiska brottsligheten med kvittofusk och dessutom är miljövänliga.

En digital kvittotjänst gör att man redan idag kostnadsfritt kan spara kvitton på nätet eller mobilen. Man tappar aldrig bort dem och kan komma åt dem när man vill och behöver. Kontrollen över inköpen blir bättre och säkerheten likaså vid exempelvis garanti- och försäkringsärenden. Vi som konsumenter kommer också inom en snar framtid att erbjudas möjligheten och tjänsten i butiker runt om i Sverige. När handeln erbjuder kunderna digitala kvitton, hamnar kvittot direkt i din egna samlade digitala kvittolåda, vilket gynnar både konsument, handlare och samhället.

Fördelarna för handeln är stora. Förutom att bidra till miljö- och hållbarhet och förenkla hanteringen för kunden, så kan alla köp analyseras djupare. Kundrelationerna stärks genom relevant direkt kommunikation som exempelvis baseras på tidigare gjorda köp. Man kan nå kunden direkt för att återkalla farliga och hälsovådliga produkter.

Det sjukliga

Debatt

Skrivet av Per-Henrik Bartholdsson

mar292012

Licht av Gudrun ScheneLinda Bönström skriver insiktsfullt om vad det betyder, hur en psykisk sjukdom gestaltas och personifieras i det offentliga rummet. Jag vill snappa upp Bönströms stafett och säga något om vad det betyder, när det offentliga rummet bara kan förhålla sig till dramatiseringar.

Jag kommer faktiskt inte ihåg precis när eller ens vad det var. Förmodligen var det någon konferens för Sveriges socialchefer. Jag kommer bara ihåg det intryck jag fick; att det var direkt sjukligt.

Det följde en tid efter att jag hade förstått vad som faktiskt hände i de intervjuer som genomfördes i något som kallas vanvårdsutredningen, en utredning som skulle kartlägga övergrepp på barn- och fosterhem.

Så småningom skriver man själva i sin egen rapport om att man tvingats tillkalla sjuktransport, därför att människor kollapsat under de där intervjuerna. I en reklamkampanj (!) för utredningen heter det: ”Att riva upp gamla sår kan verka onödigt, men sånt som inte får hända måste dokumenteras om vi vill förhindra att det sker igen.” Kanske kunde man koncentrerat sig lite mer på att förhindra de där övergreppen, än att riva i sår.

Det tycks tyvärr ha varit så, att man uppfattat ”kartläggningen” som en sorts kombination av en sekulär upplaga av biktens sakrament (men bara för offer) och en sorts sekulär exorcism, där ont med ont skulle fördrivas.

Jag har aldrig känt mig så tyngd av ansvar, som i den stund jag förstod hur illa det faktiskt var.

Men det var inte det som fick mig att tänka på patologi. Det var något annat. Det var att man började leka med den vackra glosan ”en sanningskommission.”

Den som läser tidningen ser med jämna mellanrum sanningskommissioner åkallas. Det är ett märkligt fenomen. Därför en sanningskommission har aldrig förekommit i vårt land. Det har aldrig tillsatts en sanningskommission i detta land. Det är kanske därför de har så gott rykte.

Det väsentligaste – och mest kontroversiella – inslaget i en sanningskommission, är att den tar upp förövares bekännelser, i utbyte mot amnesti för de brott som då avslöjas. Det finns i Sverige inget lagrum för sådana övningar. T.o.m. i Sydafrika – jag vill här antyda att många av dem som numera bestämmer där är färgade – har man faktiskt stiftat lagar som gör sanningskommissioner möjliga.

Men det var inte det som ledde mina tankar åt det sjukliga. Det var – för att använda en psykologisk term som möjligen kommit ur modet, så här i tider av KBT och DSM – överkompensationen. Man gör bäst i att bli mycket, mycket rädd, när skäligen enkla svenska utredare i någon mening söker jämställa sig med gestalter som Desmond Tutu och Nelson Mandela.

Det ett stort bekymmer, att tjänstemän antyder att de har befattningar som de hittat på själva, som inte har stöd i lagstiftningen och än mindre är demokratisk förankrade. Tydligen är det mycket få som förstår vad det innebär; hur farligt det är. Megalomani har aldrig varit en god utgångspunkt för offentlig förvaltning.

Den första gången jag råkade på skribenten Ann Heberlein var hemma hos min svåger och svägerska.

Tyngd av stundens allvar skred min svåger gravitetiskt genom vardagsrummet för att underrätta mig om att hans syster skulle ge ut en bok. I den skulle hon avslöja att hon hade blivit våldtagen. Jag vet inte om det syntes, men jag tappade hakan. Jag tappade hakan därför att jag är uppvuxen på barnhem, där frågan mindre är om man blivit våldtagen, än hur mycket man har blivit våldtagen.

Och så är det en annan sak. Det är en hemlighet.

Jag har under de här åren pratat med många människor som utsatts för övergrepp som är så grova att de inte riktigt vill rymmas i svenska språket, övergrepp som famlar efter Primo Levis hårdare språk. Det är med dem som med överlevande, de berättar inte gärna vad som har hänt, de talar som om det har hänt. De flesta förstår inte hur annorlunda, aparta, överlevande är i en välfärdsstat och att det inte är alla som vill spela den rollen – att vara så annorlunda.

Skogsindustrierna ljuger

Debatt

Skrivet av Robert Svensson

mar242012

Foto Robert Svensson

Det är tragiskt att se vad pengar kan göra med människor. Vissa har i och för sig kanske aldrig fått lära sig att det är fult att ljuga. För en tid sedan hävdade Skogsindustriernas Mårten Larsson att hela 26 procent av den svenska skogen har ett statligt skydd. Och då var inte de frivilliga avsättningarna medräknade. Något som annars brukar vara populärt från herrar som Larsson.

Med de frivilliga avsättningarna inräknade skulle alltså var tredje kvadratmeter av den svenska skogen vara skyddad!? Man skulle kunna tro att Mårten Larsson lever i en fantasivärld. Det gör han givetvis inte. Det handlar om pengar. Många miljarder kronor.

Att ett så grovt faktafel utan vidare hamnar på tidningarnas debattsidor är dock oerhört allvarligt ur demokratisynpunkt och vittnar om en allmänt låg kunskapsnivå i ämnet. Ingen tidning skulle publicera en insändare där artikelförfattaren hävdar att Kungen och Silvia har 26 barn tillsammans trots att den överdriften inte är större än Larssons.

Fakta är att så lite som 1,6 procent av den produktiva skogen nedanför fjällnära gränsen har ett formellt skydd i Sverige. Räknar man med fjällskogarna blir siffran cirka 4 procent. Lägger man dessutom till de impediment (lågproduktiva områden, typ myrar och berghällar, där tillväxten är mindre än 1 kubikmeter per år och hektar) som ryms inom befintligt områdesskydd får man ändå inte ihop till mer än cirka 6 procent.

Hur man än räknar så är några av Mårten Larssons 26 procent överdrift och cirka 20 ren lögn.

Replik till Thomas Jacksons debattartikel

Debatt

Skrivet av Lisa Hugoson, Thomas Jackson

mar222012

en svart komedi

I artikeln ”Kultur i ensidighetens tjänst” publicerad i Tidningen Kulturen den 16 mars 2012 skriver Thomas Jackson om debatten kring de apatiska flyktingbarnen. Han är kritisk till pjäsen Apatiska för nybörjare som just nu turnerar i Sverige och skriver bland annat att Riksteatern med pjäsen ”skapar övergrepp på flyktingbarn” genom att ”lägga dimridåer över helhetssituationen.” Jackson för även ett resonemang om att Riksteatern inte berättar om uppfattningen att ”friska barn tvingas till sängläge.”

Men ”Apatiska för nybörjare” är ingen dokumentär berättelse. Det är en svart komedi om vad som hände bland politiker och media när frågan om apatiska flyktingbarn debatterades i mitten av 00-talet. Föreställningen handlar om hur rykten sprids om ett fenomen.  

Riksteatern har valt att lyfta upp debatten om apatiska flyktingbarn på teaterscenen.  Teatern – liksom de debattsidor där Thomas Jackson är en av många röster – är en bra arena som skapar möjligheter till diskussion.

Lisa Hugoson, verksamhetschef Riksteatern

Slutreplik till Lena Hugoson Verksamhetschef Riksteatern

Behövs ett nytt pronomen?

Debatt

Skrivet av Per-Åke Lindblom

mar192012

Per-Åke Lindblom

Den 20 januari publicerade Svenska Dagbladet en artikel, ”Det behövs ett nytt ord i svenskan”, av Karin Milles/Karin Salmson/Marie Tomicic, som pläderade för införandet av ett det könsneutrala pronomenet hen i tredje person singularis Detta var startskottet till en intensiv debatt, både i omedelbar anslutning till artikeln och i tidningspress och bloggar.

Varför propagerar författarna för ordet? ”Jo, för att ordet hen ger möjlighet att möta världen mer förutsättningslöst. Boken Kivi & Monsterhund blir en bok där alla barn kan identifiera sig utan att behöva förhålla sig till kön. ”… det maniska och aktiva särskiljandet av kön ger negativa konsekvenser för båda individ och samhälle och att en friare inställning utan lika stark könsindoktrinering skulle ge en bättre framtid.”

I.Det är uppenbart att författarna tror att införandet av hen inte bara skulle leda till att människors, särskilt barns, verklighetsuppfattning utan även att verkligheten skulle förändras. En inte ”lika stark könsindoktrinering skulle ge en bättre framtid”! Men språk är en spegling av verkligheten, d.v.s. ett sätt att beskriva verkligheten med hjälp av symboler. Man kan förändra verkligheten genom att ge en befallning (som eventuellt åtlyds), genom att avge ett löfte eller förkunna en dom. Men om man förändrar beskrivningen, d.v.s. genom att byta ut eller lägga till ord, förändras inte verkligheten. Det är inte orden som har skapat tukthusen, fängelserna och kriminalvårdsanstalterna. Beteckningarna har ändrats för att fängelsesystemet successivt har reformerats. Det är inte ändrat språkbruk som förändrat kvinnans ställning i Sverige utan det faktum hon under 1900-talet, särskilt efter andra världskriget, i allt större utsträckning inträtt i den samhälleliga produktionen och därmed blivit självförsörjande och ekonomiskt oberoende.

Världens äldsta propagandatrick

Debatt

Skrivet av Pierre Gilly

mar172012

Peisistratos

En dag för tvåtusenfemhundra år sedan staplade den grekiske politikern Peisistratos in på det stora handelstorget i Aten. Han var nerblodad och hade sår efter knivhugg, berättar Herodotos. Peisistratos förklarade att han just undkommit ett mordförsök och vädjade till stadens medborgare att förse honom med livvakter. Då Peisistratos hade ett visst anseende efter att ha lett en militär expedition några år tidigare hade han inga problem med att få sin önskan uppfylld.

Peisistratos var en pionjär när det gäller att manipulera allmänheten. Han hade knivhuggit sig själv, och hittat på historien om överfallet. De unga beväpnade männen som staden gav i uppdrag att skydda Peisistratos använde han till att genomföra en stadskupp.
Det här är ett av de tidigaste exemplen på propaganda. Att framställa sig som orättvist behandlad eller ett oskyldigt offer är en metod som fortfarande använd eftersom den är så effektiv. Inte minst om man planerar att starta ett krig. 

Ska man tro romerska historieskrivare så gjorde romarna inget annat än att försvara sig själva eller något allierat kungadöme. Adolf Hitler kände sig tvungen att låtsas att det var Polen som angrepp Tyskland 1939. Vietnamkriget motiverades bland annat med att ett amerikanskt fartyg angripits på internationellt vatten utanför Nordkoreas kust. De flesta krig startas som ett svar på en annan stats, ofta påhittade, aggression. 

Offerrollen ger förövarna ett moraliskt övertag och rättfärdigar våld. Ett offer kan inte kritiseras eftersom det bara försvarar sig. ·
Det finns naturligtvis verkliga offer men som ändå utnyttjar rollen i propagandasyfte för att själva kunna begå övergrepp. Rwandas diktator Paul Kagame har gjort sig skyldig till krigsbrott och torterar oppositionella. Men genom att framställa sig som talesman för offren för Rwandas folkmord har han hittills blivit omöjlig att kritisera. 

Rebellerna i det libyska inbördeskriget lyckades på kort tid få internationellt stöd för att inte bli massakrerade av regimen i Tripoli. Men alla brott mot de mänskliga rättigheterna som Kadaffi gjorde sig skyldig till utför nu de tidigare rebellerna utan att det väcker uppmärksamhet. Vi minns fortfarande Serbiens förtryck av Kosovoalbanerna i slutet av nittiotalet men få tycks bry sig om Kosovoalbanernas förtryck av serber i Kosovo idag. 

Kultur i ensidighetens tjänst

Debatt

Skrivet av Dr. Thomas Jackson

mar162012

Thomas Jackson

De som känner mitt engagemang för de flyktingbarn - torpedbarn/murbräckebarn - också kallade apatiska barnen, vet att rubriken Kultur i Ensidighetens tjänst är en maximal kompromiss från undertecknads sida. Egentligen hade jag önskat ”Gulag arkipelag i Sverige”, ”Dr. Mengele styr BUP och Migrationsverket”, ”Svensk kulturs största nederlag” eller något liknande för att beskriva att en pjäs ”Apatiska för nybörjare” av Tamas/Khemiri för närvarande åker land och rike runt och skapar övergrepp på flyktingbarn i regi av Riksteatern. Ensidigheten består i att svenskt media och kulturetablissemang totalt mörklagt de svåra närståendeövergrepp som drabbar barnen. Jag tar för givet att svenska media-och kulturpersonligheter önskat hjälpa barnen, men okunskapen om diagnostik blev ett fatalt misstag. En okunskap som medfört ofattbart lidande för flyktingbarnen som blivit offer i riggade vårdsituationer. Vårdsituationer som på engelska går under namnet ”by-proxy” vilket direktöversätt betyder ”av-närstående”.

Övergreppen skapar Riksteatern indirekt genom att lägga kulturella dimridåer över helhetssituationen. Apatiska för nybörjare i Riksteaterns regi är inget annat än fortsatt mörkläggning av sanningen bakom den världsunika epidemi av ”apatiska barn” som fortsätter i Sverige år efter år.

Den uppmärksamme och reflekterande läsaren tänker ”hej, stopp, vad är detta – det handlar ju om svårt skadade flyktingbarn som blivit apatiska av krigsstress”. Ja, sådan är myten några ledande journalister och författare med maximal hjälp av Sveriges media-och kulturetablissement prånglat ut till allmänheten. Men det har inte gått så bra, trots allt. Istället för att hyllas som ”barnens befriare” har t.ex. journalisten Gellert Tamas fått se sig själv alltmer ifrågasatt. Inte ens med de mest intensiva försök från sina kompisar Janne Josefsson, Belinda Olsson och nyhetsredaktionerna på SVT har det gått speciellt bra för Tamas.

Sanningen, för den vill jag ha sagt raskast möjligt, är att Sveriges kulturella vänster och mediala elits mörkläggning av by-proxy diagnostik har orsakat flyktingbarnen en katastrof som utan den minsta överdrift kan jämställas med nazisternas koncentrationsläger och kommunisternas GULAG –läger.

Hej hej hej Jackson, tar du inte i för mycket? Jag säger då ”absolut inte, tvångssimulering är beskrivet som ett grovt föräldraövergrepp som i likhet med Munchhausen by proxy skadar barnen svårt, ofta efter lång misshandel. En fjärdedel av Munchhausen by proxy barnen avlider pga förälderns övergrepp, vid malingering by proxy är det liknande siffror. Ett apatiskt barn lär ha avlidit för några år sedan på Örebro Universitetssjukhus.