Samhälle

Om Husby och medborgarskap

Debatt

Skrivet av Mattias V. Pettersson

maj242013

Mattias V PetterssonDe senaste händelserna i Husby har fått retoriken kring ”Vi och Dem” att eskalera i en skrämmande fart. Vissa människor räknas som mindre integrerade och missanpassade trots att vi alla är svenska medborgare. Intressant är att i denna kontext diskutera medborgarskap och vad begreppet egentligen innebär.

 Själva uttrycket har sina rötter i franska revolutionen och de liberala idéer det förde med sig. Idag innebär det att du har fulla sociala och politiska rättigheter i en stat men också  skyldigheter som att betala skatt och i vissa fall värnplikt. Men att ha papper på att du tillhör en stat betyder inte att du har lika rättigheter som din granne; långt därifrån.

 Uppenbart är att strukturer bestämmer hur mycket ditt medborgarskap i ett land egentligen är värt. Hur integrerad du än är, hur artikulerad ditt språk än är så kommer du ändå att behandlas annorlunda. Medborgarskapet och därmed dina rättigheter är flexibelt efter hur ljus din hy är, hur väl ditt namn klingar med det inhemska språket och efter ditt ekonomiska kapital.

 Det är tydligt att händelserna i Husby är en reaktion på att medborgarskapet i Sverige måste diskuteras. Vad innebär det att vara en svensk medborgare? Det är tydligt att vår statsminister gör skiljelinjer mellan människor när han pratar om att invandring bidrar till ökade spänningar. ”De utmanar den svenska samhällssynen” är ett uttalande som väcker oro. Även om du har ett pass som lagligt visar att du tillhör en stat så talar ändå din statsminister om dig som något främmande, som någon som skaver mot det ”normala”. Uppenbart är att det istället är ekonomisk ojämlikhet, rasism och olika förutsättningar som spelar in, samt ett svenskt medborgarskap som inte fungerar.

Bråttom att skydda mer skog!

Debatt

Skrivet av Thomas Tidholm

maj212013

Bild Hebriana AlainentaloVärldsnaturfonden WWF:s ganska självklara förslag att statens skogar i bolaget Sveaskog ska användas för att landet ska uppnå såväl miljömålet Levande Skogar, som vårt åtagande i Nagoyaavtalet om 17% skyddad skog, får Sveaskogs vd Per-Olof Wedin att komma med en skur av invändningar.

Vi ska inte bli förvånade över detta, för Sveaskogs nuvarande ledning har mer och mer börjat uppträda som försvarare av det allra mest brutala skogsbruket, samtidigt som man slår sig för bröstet och berättar att man är Sveriges miljövänligaste skogsbolag. Hur detta går ihop kan nog ingen begripa.

Wedin tillbakavisar hela idén, bland annat med det inte så genomtänkta argumentet att Sveaskogs produktionsskogar är så utarmade att de inte är värda att skydda. Bra, då vet vi det. Men saken är ju den att skogsbruket hittills har härjat så hårt att det knappast längre finns 17% skog med höga naturvärden att skydda, vi måste därför undanta ”vanliga” skogar och restaurera dem eller låta dem stå så att naturlivet kan återvända. Sveaskogs produktionsskogar och plantager kan också med fördel bytas mot naturskogar som idag brukas av privata ägare. Många föredrar bytesmarker framför pengar.

Wedin tycker att de privata skogsägarna överlag borde ta ett större ansvar för naturvården, och javisst, men de privata, påhejade av LRF och med skogsägarminister Erlandsson (C) själv som dåligt exempel, har visat sig synnerligen ovilliga att ta på sig något sådant. Statens skogar kan däremot användas bara rätt beslut fattas. Detta är en nödsituation. Listan över hotade arter växer för varje mätning.

Vad kommer den somaliska extrainvandringen att kosta?

Debatt

Skrivet av Jan Tullberg

maj172013

Jan TullbergInvandrarna sägs utgöra ett humankapital som Sverige behöver. Det är ett påstående som inte preciseras eller underbyggs. I ett nationalekonomiskt perspektiv utgör människor inte endast en resurs, utan de tär också på resurserna. Det importerade humankapitalet är inte bara berikande utan även kostnadskrävande. Inte minst finns det en utspädningseffekt; tillgångar som lägenheter, lediga jobb och platser i sjukvården skall fördelas på fler personer. Invandring kan leda till ett nettotillskott för samhället om de inkommande arbetar i hög utsträckning, men om detta inte sker så leder den till en standardsänkning.

Sverige lider inte av att ha för få personer som utgör den potentiella arbetskraften, utan av att alltför få i den potentiella arbetskraften faktiskt arbetar. Ytterligare invandring av individer med låg eller ingen utbildning som ställs utanför arbetsmarknaden leder till att sysselsättningskvoten sjunker. Ofelbart ökar detta de ekonomiska och sociala problemen. En invandrare medför inte bara ekonomiska effekter det år han kommer, utan än mer väsentligt är vad som sker i ett längre perspektiv. Framtida kostnader kan dock från en politikers perspektiv ses som ett ansvar för en annan regering än den nuvarande. Det politiska etablissemanget känns inte vid de ekonomiska konsekvenserna på annat sätt än att de anser sig vara ödmjuka genom att tillstå att integrationen inte går så bra. Kort sagt, invandringen skall egentligen inte kosta något, men bristen på integration tillåts kosta stora pengar.

Kan man då mäta kostnaden för en person som inte är integrerad på arbetsmarknaden? Offentliga utredare har presenterat kostnaden för en person som försörjs av allmänna medel utan att själv bidra med arbete och skatter. Ekonomisk expertis undviker i allmänhet sådana beräkningar, men för att motivera mer pengar till integrationsprojekt tillåts undantag. I en utredning av f.d. folkpartiledaren Maria Leissner (2010), anges kostnaden för en person som under sitt liv aldrig bidrar till sin egen försörjning till 14 miljoner kr. Den siffran bygger på en kalkyl av ekonomerna Nilsson och Wadeskog (2008). Sysselsättningsandelen bland romer är mycket låg, ca 20 procent, trots en lång tids integrationsansträngningar. Den kalkylerade totalkostnaden i SOU-utredningen (2010:55, 547) för dåligt integrerade romer i Sverige blev 14 mkr x 50 000 (antalet romer) x 0,80 (andelen icke-integrerade) = 560 miljarder kr. Detta är en kalkyl som förtjänar uppmärksamhet.

Re(e)volution

Debatt

Skrivet av Jenny Berggren

maj152013

VäntanVinterkylan tränger på och den röda filten ligger över mina knän, mitt kaffe börjar bli kallt och det är snart dags att börja gå hemåt. På andra sidan bordet, på uteserveringen, sitter två kvinnor och talar, det är omöjligt att undgå höra deras konversation. Det är den ena räddningen efter den andra, stora teorier om att rädda världens barn, moder jord och detta eviga tjat om de förtryckta kvinnorna. Kvinnan med den rutiga halsduken imponerar med sina spännande resor över världen, den andra kvinnan imponerar med sina, allt från Afrika till Sydamerika. De har varit en del av att förändra dessa samhällen. De har räddat kvinnor som är förtryckta, med en västerländsk modell av moral. Och barnen, de stackars barnen har de räddat. Inlindad i min röda filt undrar jag, var är deras barn nu?

Det talas om eko-feminism, att gå mot samhället, om revolutioner, om Che och den senaste festen. Det talas om rätten till rättigheter av två välutbildade och ekonomiskt stabila kvinnor, antar jag, för jag har inte råd att supa mig full hela helgen och springa på fester, om det nu var det jag ville göra. Det dricks en hel del och efter en timme är den ena kvinnan så berusad att hon travar iväg med en man hon knappt känner. Hon tar på sin röda stickade mössa i vinterkylan, slänger om sig sin stora halsduk och tänder en joint, livet leker. Nästa dag stöter jag på kvinnan i datorsalen på universitetet, där hon diskuterar teorier med sin studiekamrat, de har en socionomtenta framför sig. Jag skriver en stund på mitt arbete och blir förbannad, ärligt ursinnigt irriterad och upprörd. Jag undrar i mitt stilla sinne vem som egentligen är förtryckt och lever i ett ociviliserat samhälle, kvinnorna i avlägsna länder, som det talades så engagerat om, eller dessa kvinnor som satt vid ett bord byggt av illusioner?

Småförlag säljer bättre än schlagervinnare

Debatt

Skrivet av Kristian Carlsson

maj122013

Kristian CarlssonVisst kan man jämföra äpplen och päron, det är det enda man kan göra. Exponering, exponering, exponering i all ära. I schlageruppvärmningstider är det statistik från fjolåret som ska sätta ribban. Ledorden är implicit: bättre, större, mäktigare – i sann sportanda. Men statistik kan ju alla räkna på.

Till exempel det faktum att 100 miljoner människor sägs ha sett schlagerfinalen på teve i fjol. Och att Loreens vinnarlåt har sålt i 1 miljon exemplar i världen. Om man nu bortser från all annan exponering som hennes låt har fått före och efter finalen i all slags media, framträdanden etc. – vilket bara skulle försämra siffrorna – så har alltså arrangemanget lett till att blott 1% (alltså som fördelaktigast kalkylerat: en ynka procent) av publiken också köpte låten, konsumerade.

Vid de i Sverige tongivande småförlagens författaraftnar är det ytterst sällsynt att försäljningssiffrorna av arrangemangsrelaterade böcker skulle ligga så lågt som 1% av publikunderlaget. Detta är sanningens statistiska faktum.

Mat är kultur

Debatt

Skrivet av Vladimir Oravsky

apr012013

Foto Hebriana AlainentaloNumera är det inget snack om den saken: mat är kultur.

Eterns och det skrivna ordets kulturkypare sprider intensivt detta budskap med samma förståelsegrad som den som talar med mat i munnen.

Jag blev nyligen till leda serverad en berättelse om någon smörsångare som tillfälligt bytte sitt namn till en färg som kan definieras som frånvaron av alla andra färger förutom sin egen. Ett P1-program som låtsades vara kritiskt granskande, nämnde att inte mindre 300 artiklar skrevs om denna begivenhet som, visade sig, var inget annan än en reklamkupp för en viss sockerbombspralin. (O)händelsen diskuterades hit och dit av mer eller mindre insulinchockdrabbade kulturkyparhjärnor. Det är bara en enda fråga som inte ställdes och därmed inte heller fick något svar: Har denna kupp ökat försäljningen av denna pralin?

Om inte, då har pralinföretaget slängt en avsevärd slanthög i sjön på en försäljningsreklam som förutom kulturkyparna och reklammakarna ingen tjänade på. Jag har i alla fall inte köpt en enda bit av sagda konfekt.

En kompis och jag besökte en Jönköpingsrestaurang som saluför sig under namnet Den Småländska Kolonin. Jag har upplevt flera trevliga stunder där, fast det var på den tiden då stället hade en annan ägare och hette Svarta börsen. Då satt vi alltid i deras antika vinkällare, avskilda från restaurangens offentliga platser. Miljön, maten och personalen var av den kvalitén, att jag till och med accepterade att jobba som copywriter åt dem, trots att jag är känd för att jag inte är lätt att övertalas till liknande uppdrag. 

Slöja - modeaccessoar eller religiös symbol?

Debatt

Skrivet av Madeleine Engström Broberg

feb142013

Madeleine Engström BrobergNyligen kunde man läsa om Facebook-gruppen vars syfte var att förnedra muslimer genom att uppmana till att rycka av dem slöjor. Gruppen är nu tack och lov borttagen från Facebook.

Jag häpnar över tilltaget men blir inte direkt förvånad. Den kvinnliga muslimska klädedräkten hamnar återkommande i fokus. En del diskuterar eller kritiserar, andra provocerar eller trakasserar, med som i detta fall rasistiska och antifeministiska förtecken.

 Graderna eller arterna av ”engagemang” i frågan är lika mångsidiga som perspektiven är ensidiga. Att många muslimska kvinnor väljer att täcka delar av kroppen är uppenbarligen något som kan vara väldigt provocerande. Så provocerande att ”slöjan” i alla dess former ofta avfärdas som en symbol för kvinnoförtryck. Vilket i sin tur förstärker och befäster den stereotypa bilden av islam som en kvinnoföraktande religion.

Varför väljer man då att bära slöja? Troligen är svaren på detta lika mångfacetterade som många tolkningar är trångsynta. Genom att se på kvinnorna i en och samma familj kan man få en nyanserad bild.

Jag talar med Salma, en gift tvåbarnsmamma i trettiofemårsåldern, bosatt i Kairo. Var gång hon lämnar hemmet bär hon förutom huvudduken även hellång svart dräkt. Det enda av kroppen hon visar är ansiktet.

”Jag trivs så här. Men min man han vill att jag ska bära vanliga kläder”.  Kvinnan skrattar. Just nu är hon anställd som hushållerska men har tidigare arbetat som frisör. Under dräktens kant sticker ett par trendiga Nike-sneakers fram.

Berättelser från Kairo

Debatt

Skrivet av Hesham Bahari

feb092013

Hesham BahariTre kuwaitiska f.d. parlamentariker dömdes nyligen i Kuwait till tre års fängelse var. Deras brott var att fälla nedvärderande kommentarer om furstens person. I Qatar dömdes för några månader sedan en poet till 25 års fängelse. Hans brott var en dikt! I dikten kritiserades Qatars härskare. I Saudiarabien sitter tusentals fångar utan rättegång, utan advokat, utan kontakt med sina anhöriga, och ruttnar under tortyr och piskning… av dessa lär minst 350 vara egyptier. Men i Egypten stiger börsen 7 dagar i rad, alltsedan den 25 januari och början på den nya revolten i samtliga egyptiska städer mot Brödraskapets styre. Nyhetsrubriken lyder ”Utlänningars insättningar gör att börsen går med vinst med så och så mycket idag!” (Ja, det stod faktiskt så: ”utlänningars insättningar” och inte ”utländska investeringar”.) Vi får dock inte veta vilka dessa ”utlänningar” är och om det är rationellt att ”utlänningar” investerar i ett land drabbat av ständigt återkommande oroligheter. Kan det vara oljepengar österifrån som kommer till den islamistiska regeringens undsättning under kritiska dagar? För Brödraskapet har problem med att stävja egyptiernas beslut att aldrig mer finna sig i förtrycket, trots oljepengarna som flödar in i landet för att stärka deras ställning och trots att de har tagit över Mubaraks repressiva apparat och utökat den med egna miliser, tydligen tränade efter Hamasmodellen.

På väg genom Down Town Kairo ser jag ett litet A4-papper klistrat på en vägg. En miniaffisch för Befrielsepartiet, ett av de många små islamistiska partier som dykt upp på sistone, och på den stod det att läsa ”Kalifatet är Guds gåva till oss.” För Brödraskapet och deras satelliter spelar det ingen roll om den tilltänkta islamiska nationen styrs från Kairo, Gaza eller Riyadh, bara det styrs av rättrogna sunniter. Motstridiga formuleringar, trassliga hemlighetsmakerier och irrationella beslut som splittrar istället för att ena har gjort Brödraskapet ökänt för det som i folkmun kallas för ” brödernas leende”, ett leende som egyptierna väl känner till, och som säger ungefär att ”nu ljuger jag för dig och du kan inte göra något åt det”. Känns det inte igen från våra egna breddgrader? Många av Brödraskapets ledare har blivit experter på denna leendets konst, vilket ger stoff för komiker och satiriker på oppositionskanalerna. Med Galal Amers ord: ”Egyptiernas problem är att de delar samma land men inte samma tid, de styrande idag vill kasta oss tillbaka till sexhundratalet”.

Näthatet – ett allt större samhällsproblem. Hämnden på nätet

Debatt

Skrivet av Thomas Silfving

feb032013

VendettaReflektioner kring vårt behov av en normförskjutande och självextremistisk verksamhet.

Det verkar som vi inte längre bara är de människor som våra föräldrar varnade oss för. Vi hängs även ut på nätet av våra ex som, oreflekterat sin egen roll, vill varna andra för att ta kontakt med oss. På engelska talar man om ”the revenge of the ex´s”.

Förrådd och djupt kränkt straffar man sin före detta partner och vill ge igen för det man blivit utsatt för. Människor hängs därför ut och framställs i nedsättande och förråande ordalag. Man kan undra om detta fenomen är en samtida form av de gamla gudasagorna, vars berättelser drevs av relationsbaserade konflikter grundade i de mänskligaste av känslor: högmod, vrede, avund och hämndbegär.

Beteendet består men ämnena varierar. Det kan handla om otrohet, ekonomi, fysisk och psykisk misshandel. Mest känsligt är kanske de intima detaljer som avslöjas i samband med hur man varit som älskare/älskarinna, det vill säga i sängen. Här kan det lätt bli pinsamt.

Men hur trovärdig är egentligen bilden av den otrogna och ”värdelösa” partnern? Har den överhuvudtaget någon betydelse eftersom de som hämnas gamla oförrätter är ju partiska.

På hämndsajterna resonerar de som blivit förödmjukade att de minsann vet ”hur dessa människor är”. Man vill därför upplysa andra om vilka de bör undvika, och varför, i sitt sökande efter nya partner och vänner på nätet. Profylaktiskt vill man skydda sina medmänniskor. Man agerar i de godas tjänst.

En värld utan produktion

Debatt

Skrivet av Johannes Söderqvist

jan112013

Johannes Söderqvist Foto: Karin MoströmDet finns en koppling mellan naturresurser och ett hårdnande samhällsklimat, mellan energi och fascism. I kristider tenderar alltid statens grepp över medborgarna att hårdna, men kanske är det just medinflytande och lokal demokrati som är det bästa botemedlet. Någon ”systemförändring inifrån” kan vi i alla avseenden inte räkna med.

Vi befinner oss just nu mitt uppe på den Industriella civilisationens ekonomiska högplatå. Aldrig tidigare har det funnits så mycket pengar, och aldrig tidigare har sådana gigantiska mängder fossil energi och naturresurser forslats in i samhällsmaskinens centrum till förbränning. Aldrig tidigare har det konsumerats som idag, och aldrig mer kommer vi att kunna göra det igen.

Oljetoppen/peak oil har väl de flesta vid det här laget hört talas om, men att vi också passerat eller mycket snart kommer att ha passerat peak färskvatten, litium, uran, kol, jordbruksmark, urskog, koppar, fisk etc. det är kanske inte lika välkänt.

Det som händer med våra ekonomier idag, och som trasar sönder dem bortom reparation, har att göra med att vår ”civilisation” alltför länge levt på kapitalet istället för på räntan, för att använda sig av ett ekonomiskt språkbruk. Eller som en del forskare kallar det: ”Vi har kört in i resursväggen”.