Ben Bella och sufiklostret i Mostaganem

jul182012

Skrivet av Mohamed Omar

Debatt

Ahmed al AlawiPerennialismen är en religionsfilosofisk strömning som vuxit fram ur den västerländska esoteriska traditionen, särskilt teosofin, och som hävdar att alla världens religioner och vishetstraditioner bär på en inre, tidlös filosofi: philosophia perennis.

Sufiklostret i den algeriska staden Mostaganem är välkänt i perennialistiska kretsar eftersom det var där – år 1932 – som den schweiziske perennialister Frithjof Schuon inträdde i sufismen. Men det som verkligen gjorde klostret ryktbart inte bara bland perennialister, utan inom nyandliga miljöer i allmänhet, var Martin Lings bok A Moslem Saint of the Twentieth Century, som utkom 1961.

I den boken berättar Martin Lings om den arabiske mystikern Ahmed al-Alawi; hans liv och lära. Det var al-Alawi som hade initierat Schuon på 30-talet och undervisat honom i sufismen. Martin Lings i sin tur var lärjunge till Schuon. Allt detta är bekant för perennialister. Klostret i Mostaganem har med andra ord spelat en betydande roll i den västerländska sufismens historia.

Den brittiske historikern och arabisten Robert Irwin gav nyligen ut sina sextiotalsmemoarer; Memoirs of a Dervish (2010). Som många andra av den generationens unga drogs han med i hippievågen och “flummade runt” ett tag. Men medan Beatles vände sig mot Indien som källan till upplysning, vände sig Irwin mot Nordafrika. Han hade läst Martin Lings bok om Ahmed al-Alawi och bestämt sig för att det var i Mostaganem, inte i Varanasi eller Lhasa, han skulle hitta sin guru.

Väl där får han bevittna en hel del oförklarliga fenomen och uppleva märkliga psykiska tillstånd, ja rentav psykedeliska. Men den biten sparar jag till en annan artikel. Här vill jag dela med mig av en uppgift som rör ledaren för den algeriska befrielsekampen; Ahmed Ben Bella. Irwin berättar nämligen att Ben Bella hade goda relationer med dervischerna i klostret och att de erbjöd honom skydd när han var jagad av sina fiender (s. 47). Klostret klarade sig också relativt bra under den antisufiska politik som kom efter Boumedienes kupp 1965.

Ben Bellas framtid som islamistisk teoretiker och aktivist berodde till stor del på hans uppväxt i en familj av dervischer. I intervjuboken Min väg som gavs ut 1989 berättar han om sin ”mycket fromme fader”. Alla medlemmar i hans familj var dervischer och tillhörde en orden som hette moukhaliya med ursprung i den gamla staden Fez i Marocko.

”Jag är islamist!” utropar Ben Bella. Men vilken slags islamist? Som idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi i Umeå säger så finns det inte en islamism utan fleraislamismer. Ben Bellas islamism var fri från intolerans, obskurantism och fanatism. Han vände sig både mot yttre, utomislamiskt förtryck och mot inre, inomislamiskt förtryck – den snävhet och och inskränkthet som hindrade de muslimska samhällenas utveckling.

Ahmed ben BellaBen Bella betonar att islam kan vara en kraft i det antiimperialistiska motståndet i islamvärlden. Det var på grund av islam, säger han, som algerierna vann sin frihet. ”Det är islams mirakel att Frankrike äntligen blev tvunget att ge upp Algeriet”.  Den algeriska revolutionen, fortsätter han, var en ”islamisk revolution”.

När man läser intervjuboken Min väg ser man vilket kritiskt förhållande Ben Bella har till den islamiska traditionen. Han är inte bara en naiv bokstavstroende som sväljer auktoriteternas åsikter med hull och hår utan en självständig, dynamisk och kreativ tänkare. På samma sätt som Muammar Gaddafi är han helt på det klara med vilket destruktivt inflytande fanatismen har haft – och har – på islamiska samhällen, och att alla dess olyckor inte bara kan skyllas på imperialismen.

I boken diskuterar Ben Bella film, musik, teater, filosofi och politisk islam. Han menar att muslimer bör studera och ta till sig den västerländska bildningstraditionen och att vår förståelse av islam inte får stagnera utan måste anpassas till moderna förhållanden. Om brott och straff säger han till exempel:

“Det finns till exempel en miljon algerier som lever i slumstäder runt huvudstaden, och vilka myndigheterna har evakuerat militärt för att kasta dem ut på landsbygden, sedan militärerna rivit deras baracker med bulldozer. Kan det finnas en större katastrof? De är offer för exploateringen. Skulle man ha mage att moralisera över dessa stackars drabbade människors kläd – och matvanor och annat liknande? Varför gör dessa klumpiga grupper islam till en oändlig lista av förbud, när den egentligen innehåller en outtömlig potential av svar och lösningar på de problem som livet ställer på alla områden?

Denna restriktiva inskränkta syn på islam, som har lett till en fokusering på quisa (straff) eller prioritering av straff framför de övriga aspekterna. Detta förvisar islams mest fruktbara egenskaper in i skymundan.

Detta sätt att se på islam är, för resten, islams fienders i västvärlden. Dessa senares anklagelser mot islam kan sammanfattas i två eller tre gemensamma visor som blivit en klagolåt: tjuvens händer som man hugger av, arvssystemet och slöjan. Detta är islam för dem. Glömda är Ibn Khaldoun, Ibn al-Haitem, Jaber al-Khawarizmi, al-Kindi, Al Farabi, Ibn Toufayl, al-Ghazali, Ibn Rushd, Ibn Sina, al-Razi och gott och väl många till som har berikat den universella civilisationen.”

Våra unga muslimer, som lever i en tid präglad av sekteristiska konflikter, ytlighet och materialism, wahhabitisk fanatism och brist på intellektuellt ledarskap, har ett stort behov av att återupptäcka både Ben Bella och sufiklostret i Mostaganem.

Mohamed Omar