Katastrofen i Egypten

jun262012

Skrivet av Mohamed Omar

Debatt

Den verkliga arabiska våren har inte kommit än.”Det är inte lätt att vara arab i dessa dagar”, konstaterade den libanesiske författaren Samir Kassir i boken Den arabiska olyckan (2004). Efter att muslimska brödraskapet flyttat fram sina positioner i både Tunisien och Libyen var det väntat, men inte självklart, att Egypten skulle gå samma väg. Det som har drabbat Egypten är mer än en olycka, det är inget mindre än en nakba, en katastrof för förnuftet, moralen, konsten och litteraturen, ja för den arabiska civilisationen.

Arabvärldens kris djupnar. Fattigdom och analfabetism plågar stora skikt av befolkningarna. Arabiska universitet är inte ens nämnda i listan över de fem hundra främsta i världen. Antalet böcker som översätts till arabiska varje år, i hela arabvärlden, är en femtedel av det antal böcker som översätts till grekiska i Grekland. På det vetenskapliga området sker få framsteg. Katastrofen i Egypten, ”arabvärldens moder”, förvärrar läget ytterligare.

Den kommer också att få återverkningar i Sverige. Majoriteten av våra islamiska organisationer domineras av nämligen det muslimska brödraskapets folk och wahhabiterna. De får kraftig vind i seglen. Särskilt farligt blir det om den nya egyptiska regeringen, liksom den saudiska, börjar stödja utlandsmission.

Trots att valfusk säkerligen förekom och trots att wahhabitiska oljepengar spelat en viss roll, så fick Mohammed Morsi onekligen fler röster än Ahmed Shafik. Egyptierna har därmed valt den svåra vägen. De måste nu gå genom fundamentalismens stålbad innan de kan börja få det bättre. För fundamentalismen, hur katastrofal den än är, kan aldrig bli mer än ett övergångsstadium.

Den religiositet som drar genom arabvärlden är inte av det traditionella slaget – avslappnad och självsäker – den är snarare neurotisk, krampaktig och defensiv. Mera som de västerländska frikyrkorna i deras begynnelsefas än som den mäktiga katolska kyrkan under medeltiden. Denna ”frikyrkoislam” kräver att individen tar ställning. Den kräver omvändelse och personlig frälsning.

I psykologisk bemärkelse är den en återgång till islams tidiga stadium av existentiell ångest och kamp för överlevnaden. Den fundamentalistiska väckelsen visar att religionens ställning inte längre är självklar utan måste försvaras. Den är inte längre en naturlig, underliggande norm. I Sverige gick den frikyrkliga väckelsen på 1800-talet hand i hand med sekulariseringen. Jag brukar formulera det så här: när tron blev starkare hos de få blev den svagare hos de många.

Man kan därför se resultatet av det egyptiska valet som början på slutet för det moderna, islamistiska projektet. Desperationen tilltar. Det är synd att arabvärlden väljer denna väg. Men kanske är den nödvändig.

Den verkliga arabiska våren har inte kommit än. Den kommer när demonstranterna inte marscherar ut från moskéerna till Tahrirtorget, utan stannar kvar och protesterar i moskéerna. Den kommer när massorna vågar göra mystikern och revolutionären Mansur Al-Hallajs ord ”Ana al-Haqq” eller ”Jag är Gud”, till sitt slagord.

Så länge Mecka, islams heliga hjärta, är ockuperat av wahhabismen, en intolerant, våldsam och steril sekt, kommer varje försök till religiösa reformer att möta hårt motstånd. Mecka har förvandlats till ett glittrande Las Vegas i den arabiska öknen där halshuggning och prygel är en del av den underhållning som erbjuds männen i kaftaner ”Made in China”.

Slavstaten Saudiarabien, Al-Qaidaideologins ursprungsland och värd för USA-imperialismens militärbaser, ser ut att ha fått stå modell för den arabiska vårens ”fria” stater: själlös och förtryckande religion i förening med hejdlös rovkapitalism och USA-vänlig politik.

Den svensk-arabiske intellektuelle Hesham Bahari skriver i sin nyutkomna artikelsamling Ner med näste president! (2012) att ”den mörka sidan hos det egyptiska brödraskapet har importerats från det wahhabitiska Saudiarabien, Västerlandets främsta allierade i området”.

Arabvärlden var på väg någonstans under arabismens guldålder på 1950- och 60-talen. De mest kända arabiska ledarna hette då Nasser och Ben Bella. Problemet var att man inte löste det religiösa problemet. Man sköt det på framtiden. Problemet går dock inte längre att ignorera. Det har blivit akut. Araber och muslimer som vill utveckla sina samhällen, som vill självständighet, värdighet och välstånd, de måste en gång för alla göra upp med fundamentalismen, särskilt i dess hemskaste skepnad: wahhabismen.

När jag nu läser om Samir Kassirs Den arabiska olyckan efter tre års experimenterande med politisk islam känns det som att vissa rader är riktade till mig personligen. Jag rodnar när jag läser om ”hur djupt illusoriskt det är att tro att politisk islam kan erbjuda en möjlighet att ta sig ur den arabiska olyckan, för den är just en av dess grundstenar”.

Mohamed Omar