Religionens dualism: hot och hopp

jan182012
Skrivet av Dr Jan Stenis
PDFSkriv ut

Harmoniska samfundHarmoniska samfundPå 90-talet, så anslöt jag mig till en obskyr, religiös rörelse som härstammade från Mellanöstern. Denna trosinriktning tilltalade mig eftersom alkohol, tobak och sodomi var bannlyst. Dessutom, så fick jag tiden att gå medan jag väntade på att få försvara min avhandling vid den helt ologiska disputationen; i Sverige är en disputation ”ett allmänt folknöje”, medan den i andra länder oftast är en behagligt sluten tillställning med enbart doktoranden, hans professor samt opponenten närvarande.

Men allt ska ju tydligen bli urvattnat i den medvetna fördumningens namn, i syfte att degenerera och förslava alla goyims. Nåväl, jag lärde mig mycket om religionshistoria av denna synkretistiska sekts urkunder. Sektens utövare var dock väldigt jobbiga – ett tjog komplexfyllda asiater och så lilla, svenska jag.

Harmoniska samfund

Som vanligt hoppade ”ledarhannen och hans hona” på mig och blev med tiden mina föraktade dödsfiender när jag inte ville markera servil underdånighet. Jag fick några få vänner, men problemet var ju att församlingsmedlemmarna blankt vägrade diskutera både huruvida ”guden” verkligen existerade och om sektens profet var en helt sann gudsman, eller bara till exempel en schizofren charlatan med storhetsvansinne.

Till slut krävde säkerhetstjänsten inom sekten att jag skulle skriva på ett papper vari jag betygade att jag vördsamt skulle följa profetens ifråga föreskrifter. Jag fick ju då välja mellan att följa mitt logiska sinne, eller att devot underkasta mig ”en maktgalen arab” från 1800-talet.

Jag ansåg inte att jag bara kunde kasta bort min kunskap om den vetenskapliga metoden, som jag hade behövt över nio års stenhårda forskarstudier för att tillgodogöra mig. Så jag skickade då in min utträdesansökan och mådde sedan mycket bra av att slippa hyckleriet.

Intelligensaristokratens synvinkel …

Problemet är ju att vetenskapen har nått så långt, så att det enda som återstår för ”guden” är Big Bang. Är kanske ”Gud” den organism som ”tryckte på knappen” i Big Bang för 15 miljarder år sedan? Men även denne ”gud” måste ju ha haft motsvarande föräldrar och syskon och ha en annan ”gud” som står över honom, henne, den eller det, eller hur?

Frågan är ju om gudsbegreppet är relevant; är det meningsfullt att tala om en viss ”Gud” eftersom vi till exempel är ”gud” för en myra och ”något” måste se på oss som vi ser på myran. Finns det inte bara en oändlig hierarki av allt mer utvecklade intellekt i en celest trappstege?

... och kyrkobesökarens vardag

Man kan också ifrågasätta rättfärdigandet av syndaförlåtelsen inom Svenska kyrkan. Har inte dagens människor nog med problem utan att av prästerskapet dessutom få höra att de är förtappade varelser som per definition är syndare?

Även behovet av ”ett evigt liv” är diskutabelt; utan döden vore livet banalt. Vill vi verkligen ha ett evigt liv, eftersom detta eviga liv totalt skulle befria oss från kravet på att få något gjort just idag och inte om till exempel tio tusen år, då vi ju också skulle leva? Så långtråkigt det skulle bli!

Rationella förklaringar

Men det finns rent neurologiska orsaker till känslan av att ”Gud är med mig”. Studier utförda vid Karolinska Institutet (Per Snaprud, Andligheten syns i hjärnans kemi, DN.se, 2003-03-21) visar att en individ är mer andlig desto färre receptorer för serotonin han har i sin hjärnbark – den gemensamma nämnaren för majoriteten av kyrkobesökare.

Vetenskapsmännen har också visat att människan är ett däggdjur bland andra på ett obetydligt stoftkorn i ett hörn av ett universum som bildats genom en explosivt växande störning i varat. Universums tillstånd är en naturlig följd av naturlagarna för världsalltet i enlighet med den moderna kaosteorins rön. Att framhålla en gudom som yttersta orsak för alltings uppkomst är således en missuppfattning. Samtliga profeter hittills i världshistorien har därför troligen talat osanning när de har hävdat att en allsmäktig gud utvalt just dem till att vara hans språkrör.

Väsentligheter

Ett överordnat mål för mänskligheten är att skapa världsfred. Detta är huvudsyftet för till exempel Förenta Nationerna (FN). Den internationella handeln blir alltmer omfattande. Utvecklingen går mot en ökad samordning av världens tyvärr alltmer integrerade marknader.

Denna utveckling är dock fredsbevarande eftersom skadliga krigshandlingar riktade mot ett område där angriparen har ekonomiska intressen skadar angriparens egen ekonomi. Ett exempel på detta är relationen mellan Tyskland och Frankrike. Dessa länder har i århundraden krigat mot varandra. Efter att handelsblocket EU bildades, så upphörde dock alla inbördes krigshandlingar.

Att främja internationell handel utgör således ett fullvärdigt alternativ till, historiskt sett, ofta destruktiva religiösa intressen som fredsbevarande faktor. I detta sammanhang är en mer avreglerad frihandel gynnsam. Då kan även relativt sett svaga ekonomier hävda sig på världsmarknaden och få en tacknämligt ökad tillväxt.

En sådan utveckling gynnar även framväxt av stabila demokratier. Studier som genomförts vid Harvarduniversitetet har nämligen visat att just tillväxt och en mer global marknadsekonomi är mycket starkt kopplat till stabila politiska förhållanden. Erkännande av, och stöd för, marknadskrafter kan således utgöra ett alternativt moraliskt rättesnöre om detta kombineras med goda och rättvisa lagar. Denna mix har ju sannolikt bättre utsikter att skapa fred än vad tillämpning av till exempel religiöst baserade normer kan förväntas göra i en alltmer kaotisk värld.

Det är önskvärt att befolkningen tillgodogör sig vad vetenskapen påvisat om universums uppkomst, utveckling och natur. Då kan förekomsten minska av, inte minst, odemokratiska maktanspråk hos fundamentalistiska rörelser som baseras på blind tro i stället för på faktabetonat vetande. Därmed uppstår även ett öppnare debattklimat med minskad risk för bestraffning av dem som vågat kritisera såväl de kyrkliga som de världsliga makthavarna, vilka ofta är störda.

The quick fixThe quick fixNu går vi på djupet!

Oavsett frågan om marknadskrafternas betydelse för freden, så är frågan vad man menar med en skapargud som eventuellt finns även om vetenskapen inte kan påvisa någon sådan? Alternativt uttryckt: var går gränsen i minnes- och simultankapacitet för att en förmodat levande organism ska betecknas som en gud? Oavsett vilka förmågor en människa, venusian eller gud än har, så finns det rimligen någon varelse som behärskar och kontrollerar ett ännu större område av vårt universum eller eventuella parallella universa. ”Gudomlighet” är en glidande skala.

Vi har således att göra med ett klassiskt gränsdragningsproblem, innebärande att frågan om huruvida gud finns eller inte egentligen är irrelevant. Möjligen existerar genom naturlig evolution mer utvecklade organismer, för även en ”gud” måste ju ha en utvecklingshistoria.

Det kan visserligen anföras att Gud står över tiden, evigt oberoende av tid och rum. Att stå över tiden är dock enbart en fråga om teknisk utveckling. Om vi människor inte dessförinnan förgör oss själva, så kommer vi också att lära oss att bli oberoende av tiden och rummet – frågan är bara hur. Vissa andra civilisationer i universum kan, utan vår vetskap, redan ha lyckats med detta och därmed blivit vidareutvecklade gudar i evolutionens namn. Vi här på Tellus forskar ju kring detta viktiga problem och vi är oftast ganska påhittiga, när vi verkligen anstränger oss.

The quick fix

Det måste därför anses vara betydligt mer konstruktivt att diskutera hur fredsskapande affärsverksamhet bäst kan främjas, än att hänge sig åt religiösa dispyter. I synnerhet som frågan om guds existens, oavsett relevanta vetenskapliga rön, enbart är en akademisk spetsfundighet, som tyvärr kan vara konfliktskapande. Jämför detta drastiska uttalande av matematikern Laplace:

”Gud är en hypotes som inte är nödvändig.”

Nuläget

Vilken är då samfundens roll och ambition i den nu pågående, globala konflikten mellan Vatikanstaten och de satansdyrkande elitbankirerna? Se till exempel denna spännande sajt: http://controversy.se/

Tja, krig är, som sagt, bara en fråga om vem som kan betala mest, och finanseliten har så mycket pengar så att de hinner inte förbruka dem. Vatikanen är därför på snabb reträtt.

Framtiden – hu!

Och det är tyvärr helt logiskt i en värld där såväl yttrandefrihet som mänskliga rättigheter allt mer sätts på undantag. Mammon styr och individen förlorar allt mer i betydelse till förmån för ”myrstackssamhället”, vari alla utom eliten blir lätt utbytbara komponenter på ”världens stora kretskort.” Det värsta är att folk tror att ”Gud är god.” Men Gud kanske är ”en elak neger” som designat universum för att maximera lidandet, så att ”experimentet” blir maximalt intressant?! Dessutom, så är andlighet starkt korrelerat med låg intelligenskvot.

Varför bry sig?

Summa summarum: några få decennier till, så slipper man eländet – för gott! Efter att i ett helt liv varit svårt mobbad av mentalt sett lägre stående varelser, är jag nämligen övertygad om att varken demokrati eller kollektivism fungerar i praktiken.

Nej, jag tror på att en upplyst, manlig, vit despot à la allsmäktig feodalfurste, vilken tillåter sina undersåtar att tillgodogöra sig fördelarna med marknadskrafterna, ger störst nytta och nöje åt folket. Låt mig illustrera denna ståndpunkt genom följande, lite skämtsamma, exposé över vissa av denna världs ideologier med hänvisning till boskapspolicy:

Feodalism

Du har två kor. Din herre tar lite av mjölken.

Fascism

Du har två kor. Regeringen tar båda och hyr dig för att ta hand om dem och säljer dig mjölken.

Byråkratisk socialism

Dina kor tas om hand av före detta hönsuppfödare. Du måste ta hand om hönsen som regeringen tog från hönsuppfödarna. Regeringen ger dig så mycket mjölk och ägg som bestämmelserna anger att du behöver.

Kommunism i praktiken

Du delar två kor med dina grannar. Du och dina grannar bråkar om vem som har den största ”lämpligheten” och vem som har det största ”behovet”. Under tiden så arbetar ingen, ingen får någon mjölk och korna dör av svält.

Representativ demokrati

Du har två kor. Dina grannar utser någon som talar om för dig vem som ska få mjölken.

Ren kapitalism

Du har två kor. Du säljer en och köper en tjur.

Kapitalism

Du har inte två kor. Banken lånar dig inga pengar för att köpa kor eftersom du inte har några kor som säkerhet för lånet.

Grön fascism

Du har två kor. Regeringen förbjuder dig att mjölka eller döda dem.

FRÅGA: vilka två alternativ är mest attraktiva?

Åldringens klagan

Jag vet att det är en barnslig förhoppning, men kanske väntar min avlidna mor på mig när jag går vidare. Till skillnad från far, så ville hon ju faktiskt ha mig! Om så är fallet, så återförenas jag då med den enda som verkligen älskade mig fullt och ”rent”, bortsett från en hjärnskadad alkoholist och en ologisk österlänning vilka en tid fanns i närheten. Jag hade tyvärr min fars barn- och människofientliga gener. Och det blev mitt skadliga gissel.

Vad blir då mitt filosofiska arvegods som jag vill föra vidare? Vilken är nu min stora visdom? Tja, det torde kvitta eftersom jag alltmer kom att avsky mitt eget släkte. Varför ska man ge goda råd till en bunke ”kåta halvapor” så att de kan supa, röka och glo på porrshower lite till?!

Till slut gick ju tillvaron allt mer ut på att maximalt undvika och primärt skydda mig själv från alla dessa labila, ”mobila syrekonsumenter”, Homo sapiens. Jag hette ju alls inte Rockefeller eller Wallenberg, så mitt liv var ju totalkört från allra första början, hur mycket jag än idogt försökte bygga upp en ”människovärdig” tillvaro.

Adolf försökte ”rensa upp i träsket”, men han var ju själv jude på mödernet … Annars var det ett tappert försök av en inbilsk idealist att ”skapa ett himmelrike på jorden”; det går inte att göra stolta halvgudar av ”irrationella slembehållare”, inte ens via olika teologiska system.

Mor väntar på mig. Kram, mamma!

Dr Jan Stenis
Inline article positioning by Inline Module.

Om den fria debatten

Yttrandefriheten omfattar rätten att yttra och föra fram åsikter utan censur, begränsning eller någon typ av bestraffning enligt FN:s deklaration. Vårt val att inte profilera oss politiskt är det som skiljer Tidningen Kulturen från många tidningar i Sverige. Ingen artikel  speglar Tidningen Kulturens estetiska, politiska, etiska åsikter, utan tillhör enbart den enskilda författaren till varje essä, porträtt, reportage, krönika, recension eller insändare vi publicerar.