Moralen – undanträngning eller avskärmning? - Tidningen Kulturen

Politik
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Afrikanska migranter i Italien 2014Denna artikel väger två synsätt mot varandra: 1/ Att bedöma en restriktion av invandring som ett moraliskt och rationellt sätt att skydda den inhemska befolkningen mot undanträngningseffekter, och 2/ Att en restriktiv invandringspolitik har en omoralisk avskärmningseffekt mot potentiella immigranter.

Nationens ekonomi

I ett nationalekonomiskt liberalt perspektiv drivs handel av ekonomiska incitament från konsumenter som köper så bra och billigt som möjligt och företag som gärna ökar sin marknad genom att exportera till utlandet. Men processen drivs också av nationella ekonomiska incitament. Genom att specialisera sig och utnyttja sina komparativa fördelar tjänar nationerna på handel. Detta var centralt när liberala ekonomer som David Ricardo beskrev hur arbetskraft allokeras om från företag vars lönsamhet försämras genom öppnare gränser till företag vars lönsamhet förbättras genom handel. Det skapas vinnare och förlorare bland företag och anställda, men det centrala argumentet är att landet som helhet vinner. Varje land får en ökande BNP per innevånare.

Om ett land bestämmer sig för att öppna sina gränser för befolkningsomflyttningar får vi andra mer problematiska effekter. Många individer kommer att flytta till det rikare landet med högre löner och en större välfärdsstat. Inflyttningen innebär att fler skall dela på välfärdsförmånerna och det ökade utbudet på arbetskraft pressar ner lönerna. Detta minskar de inföddas standard. En del infödda kommer inte bara att drabbas av ett generellt tryck på löner, utan förlorar i konkurrensen med invandrare om jobb.

Arbetslöshetskostnader för invandrare kan föras upp som kostnader för invandring, men kostnaden för arbetslösa infödda kommer inte med i den offentliga kalkylen över statens utgifter för inflyttade grupper. Därför måste undanträngningseffekter tas upp som en egen post. Förutom undanträngning från arbetsmarknaden uppstår också undanträngning inom andra områden som bostadsmarknaden. Det finns också en utspädningseffekt på landets samlade tillgångar då de nu skall delas på ett större antal människor. Effekter som sämre skolundervisning och högre kriminalitet finns också med i totalkalkylen för en globalisering som inte bara berör varor och tjänster utan också immigration.

Den lönsamhetskalkyl som de klassiska nationalekonomerna ställde upp och som förklarade varför handeln var lönsam gäller inte under radikalt andra omständigheter. BNP per innevånare i de rika länderna och i de fattiga kommer att konvergera genom befolkningsomflyttningar tills incitamenten att flytta har försvunnit. Detta har fördelar för migranterna, men innebär väsentliga försämringar för ursprungsbefolkningarna i de rika länderna.

Det resonemang som förts här bygger på en generellt accepterad modell, men när ett ökat arbetskraftsutbud skapas av en omfattande migration så lockas många, kanske de flesta, ekonomer att tro på minimala negativa effekter. Forskare som undersöker lönepåverkan av invandring och får obetydliga lönesänkningseffekter drar inte slutsatsen att deras undersökningsmetodik visat sig bristfällig. Istället lockar ”voodoo economics”, dynamiska effekter gör att varje utbud skapar sin egen efterfrågan och arbetsmarknaden blir plötsligt segmenterad i invandrarjobb och ”inföddajobb” som är helt särskilda. En infödd drop-out får inte svårare att få ett jobb, då invandrarna antas söka komplementära arbeten och inte alls konkurrerar med honom om samma jobb. En kortare titt omkring sig räcker dock för att observera att många arbetsuppgifter är substituerbara. Argumentationen för den omfattande immigrationen är mycket knapphändig. En del försvarare hävdar att den är bra för Sverige; de använder sällan ordet lönsam utan det mer otydliga ”berikande”. Men de anstränger sig inte för att ta reda på om det påståendet är sant eller falskt.

Moralisk osäkerhet

En förklaring till att dessa positiva bedömningar inte överges för mer kritiska kan bero på en osäkerhet om att det nationella perspektivet är moraliskt rättfärdigt. Många ser invandringen som ett hot mot svensk standard, men undrar oroligt om vi svenskar har mer rätt till en svensk standard än andra. Det talas mycket om ”alla människors lika värde” utan att säga något distinkt, men pratet ger ändå en vag antydan. Kanske har alla som tar sig till Sverige en rätt till svenska förmåner och den svenska arbetsmarknaden? Kanske har alla som vill ta sig till Sverige också en rätt att komma hit; vi väljer ju inte i vilket land vi föds, men kanske har vi en moralisk rätt att välja i vilket land vi vill bo? Vi hör påståenden som ”ingen människa är illegal”, vilket är fel juridiskt sett, men kanske är det moraliskt rätt på något sätt? Och även om invandrarna är illegala, så anser många att de bör ha de rättigheter till sjukvård och skola som infördes i Sverige 2013.

Istället för att analysera hur åtgärder mot oönskade undanträngningseffekter skall utformas på bästa sätt finns ett synsätt som ser moraliska problem med åtgärder som har avskärmningseffekter. De primära argumenten för invandring blir en rad moraliska måsten; flyktingar har rättigheter och alla har rätt att få prövning som flyktingar. Migrationsverkets konklusion är att invandringens omfattning blir så stor som antalet asylsökanden och andra migranter gör den till. Sveriges rätt att besluta tycks kringränd av moraliska plikter som plötsligt uppstått utan serös debatt och utan demokratisk validering.

Att gränserna inte är helt öppna är en central orsak till att de svenska lönerna och förmånerna kan vara mycket högre än i fattiga länder. Det klagas inte så mycket över att både ursvenskar och nysvenskar får en högre standard genom avskärmningen. Men många känner sig manade att ifrågasätta den liberala internationella ordningen med nationer som har skilda ekonomier och kulturer vilka samverkar frivilligt till ömsesidig nytta. Staten är mer att se som en territoriell förvaltare som har att göra ett lokalt verkställighetsarbete enligt riktlinjer från högre ort som FN och EU. De flesta tänker sig fortsatt privat ägande och privat företagsamhet, men nationen är inte längre en dominant gemenskap. Istället ses världen som ett globalt kollektiv.

Kanske är vi moraliskt sett överbetalda och den svenska genomsnittslönen borde sänkas till den globala? Ytterst få argumenterar explicit emot en mer universell moral. Vi fortsätter dock att ge svenska pensionärer bostadsbidrag och sjukvård, trots att det finns många människor som får mycket mindre resurser. Har vi moraliska skäl att fortsätta med detta eller skall vi upphöra med favorisering av dem som råkar bo i Sverige? Ett skäl till att de andra inte råkar bo här är att vi inte släppt in dem. Vad ska vi svara dem som påstår att denna avskärmning är en form av diskriminering, främlingsfientlighet och rasism?

Postnationell och nationell etik

Ibland ifrågasätts t o m den territoriella existensen av staten. Den mest remarkabla multikulturella deklarationen står den franske ministern Eric Besson för när han skall definiera sin nation: ”Frankrike skall inte ses som ett folk, ett språk eller ett territorium. Frankrike är ett konglomerat av människor som vill leva tillsammans”. Detta exempel är extremt, men visar ändå på en tilltagande förvirring bland ledande representanter för statsmakten. Vi lever i en förvirrad och hycklande tid. Etik och moral blir lite löst prat som vi låtsas ta på stort allvar. Det är inte filosofiskt genomtänkt, utan en konversationsetik om ”att älska andra som sig själv” och ” vända andra kinden till”; sådant som kan sammanfattas med termen ”God etik”. Lite diskret hoppas vi att vår rikedom består även om vi spelar upp lite skuldkänslor, men moralisk förvirring och hyckleri leder förr eller senare till irrationella handlingar. Låt mig granska den moraliska problematiken lite närmare.

Moraliska och moralistiska synsätt präglas i hög grad av en kantiansk betoning av avsikter; varför man gör något tillskrivs stor betydelse. Ekonomerna ser ett annat händelseförlopp där preferenser, värdering, möjligheter och incitament skapar avsikter som leder till handlingen; det som får effekter är själva handlingen, inte avsikten. Av stor betydelse för ekonomer är effekter utan avsikter. Dessa externa effekter, externaliteter, kan var positiva eller negativa men det är ofta just de negativa som måste uppmärksammas speciellt. Varken producenterna av kylskåp, med freon som en komponent, eller konsumenterna som köpte dem avsåg att med denna verksamhet reducera ozonskiktet vid polerna. Likväl blev detta en konsekvens, vilket kan leda till välmotiverade ersättningsanspråk.

Det liberala argumentet är att det inte är vår rikedom som gör andra länder fattiga. Grunden är att mänskliga samhällen sedan årtusenden sitter i en Malthusiansk fälla. Det kan finnas en liten rik överklass, men en befolkningsökning trycker hela tiden ner befolkningen till en standard vid existensminimum. Det är först den industriella revolutionen, the age of commerce med Adam Smiths ordval, som skapar ett välstånd i stora grupper. De länder som är fattiga är inte de som blir lurade på något sätt av rika länder, utan de som avskärmar sig från handeln och dess möjligheter till komparativa fördelar. Vi har ingen skuld i vissa länders fattigdom och därför ingen skyldighet att hjälpa dem.

Solidaritetens cirklar

Solidaritetens krav är i hög grad en social överenskommelse som påverkas av vår rikedom. Den påverkas också av hur nära och kära de andra är. De sociala skyddsnäten är primärt ett försäkringssystem för att skydda oss själva om vi skulle drabbas av otur eller ”hamna snett” av egen förskyllan. Men vi kan också ställa upp utan detta motiv för att reducera elände. Många känner en poverty aversion, vi påverkas emotionellt negativt av andras fattigdom. Närhetsprincipen gör att vi prioriterar ett bostadsbidrag till en svensk pensionär före ett mer basalt stöd till en pensionär i Mellanöstern. Först om den senare flyr till ett flyktingläger känner vi ett starkare motiv att hjälpa. De som klagar på denna prioritet menar att vi skall känna lika mycket för pensionären i Mellanöstern, men om vi likställer de två pensionärsgrupperna så blir den rimliga effekten att vi bryr oss om dem lika lite. Det blir inte främst den internationella solidariteten som ökar, utan den nationella som minskar.

Det internationella perspektivet konkurrerar med det nationella. Blir vi vana att se tiggare ligga på gatan så avtrubbas vi av denna syn. Vi promenerar förbi och vår aversion mot fattigdom minskar. Romernas bostadssituation i Sverige tycks så mycket mer prekär än våra egna pensionärers. Romernas sak har blivit Sveriges sak och att skicka dem tillbaka till Rumänien sägs ”inte lösa problemet”. Frågan blir om Sverige skall bygga bostäder åt romer i Sverige eller i Rumänien? Ekonomi handlar om hushållning med knappa resurser och dessa blir än mer knappa i ett internationellt än i ett nationellt perspektiv. En svensk ambition att bli en internationell socialbyrå kommer att gå ut över svenska skattebetalare och svenska bidragsmottagare. Dessa konsekvenser försvinner helt bort i en debatt där nationen med dess centrala roll för såväl demokratin som ekonomin ses som ett överspelat fenomen. Vi anses leva i en ny tid som är postdemokratisk, postnationell och postmodern.

Det är inte riskfritt att instämma i dessa högstämda och grumliga tankar. Konventionellt prat om gränslöst ansvar och öppna hjärtan måste granskas på en intellektuell nivå istället för att mätas efter feel-good känslor för talaren och pr-värde för den organisation som talaren representerar. En utopisk moral har starka kopplingar till totalitära visioner. Människors gängse prioritering av sig själv och sina nära och kära skall ersättas med en solidaritet som kräver mer och för fler. Detta skall åstadkommas genom att alla moraliserar över dem som inte deltar i denna moralisering; ett första steg är att skapa en känsla av skuld. Moral handlar inte längre om rimliga avvägningar mellan egna intressen och andra legitima intressen. Vi får en falsk dubbelmoral med en uppoffringsmoral som är obligatorisk i tal och skrift och en inofficiell handlingsmoral som är principlöst och opportunistisk. Detta är det intellektuella moras vi hamnar i, om vi inte kan diskutera moral på ett rationellt sätt och komma bort från gränslösa plikter i flera bemärkelser.

Moraliska preferenser

svenska emigranter till New York 1910Ekonomer intresserar sig mindre för värderingar som människor säger sig ha, utan fokuserar de som visar sig genom beteendet, ofta kallat revealed preferenses, manifesterade preferenser. I filosofiska sammanhang gör många en distinktion, enligt Harry Frankfurt, mellan första och andra ordningens vilja. Även om en person manifesterar sin röklust genom att ta en cigarett kan hon vilja sluta och bli av med den röklust hon faktiskt har. En del ser moral som en sådan andra ordningens preferens för en första ordningens handlingsregler som man skulle vilja ha men tyvärr ofta inte har. Man skulle ”egentligen” vilja avstå större delen av sitt ekonomiska överflöd, men gör inte det.

Om man tänker sig en sådan andra ordningens moral i ”ett idealt system” blir moralen ännu mer hypotetisk: Om jag vore den moraliske person jag skulle vilja vara, i en ideal situation, vad skulle jag då göra? Man bör dock fråga om det verkligen är en preferens och inte ett tankeexperiment. Problembeskrivningen är knappast fruktbar, utan en etik som har någon relevans måste utgöra en moral inom en institutionell situation som har realistiska kopplingar. Ofta används termen ”reflexivt equilibrium” om moraliska resonemang som sammanför ett möjligt och önskvärt beteende i en icke-ideal miljö. Själva poängen med en moral är att den skall kunna ge vägledning för handlande och regler i situationer som inte är ideala utan problematiska.

Så hur kommer en kosmopolitisk idealistisk etik fram till sina rekommendationer? I en ideal situation finns inga gränser mellan länder eller individer; vi delar generöst allt med alla. I en icke-ideal värld så blir rekommendationen ofta att försöka hjälpa de allra fattigaste. Den rekommendationen leder till Paul Colliers konklusion att en del av bidragspengarna hamnar hos militären i Tchad. Även efter detta svinn kan man argumentera för att transfereringen ändå är motiverad; mottagarens nyttovinst är större än givaren nyttoförlust. Men de flesta av oss anser inte att vi har en plikt att ge pengar till någon annan om den personen skulle få större nytta av pengarna än vi själva.

Många utgår från andra populära egalitära modeller som John Rawls hypotetiska samhällskontrakt, att vi skulle gå med på att justera samhällets regler så att utfallet blev så bra som möjligt för den sämst ställda gruppen. Rawls och andra framlägger inga mer övertygande argument varför detta skall gälla solidaritet inom ett specifikt samhälle och inte inom ett globalt samhälle. Staten är central för teorin och vi har idag kandidater till en övernationell statsmakt.

Men när Rawls modell testas som ett hypotetiskt samhällskontrakt så väljer försökspersonerna ett annat kontrakt. Det finns heller inga riktigt övertygande argument varför människor borde skriva ett sådant kontrakt. Det är snarast en märklig hybrid mellan ett egalitärt och ett frihetligt mål; vi skall öka jämlikheten med transfereringar till andra personer, men låta dem själva spendera dessa resurser. De som avstår resurser till andra har oftast paternalistiska uppfattningar om att deras donerade resurser skall avvändas efter givarens uppfattning om rätt rangordning av mottagarens preferenser. Vare sig det gäller transfereringar till våra barn eller ett u-land har vi synpunkter på vad som är nyttigt och vad som är onyttigt. När vi ger bort något är det inte bara till personer som har behov, utan till behov vi är intresserade av att uppfylla. Ännu intressantare än behov för mottagaren är gemensamma behov som inte skulle tillgodoses utan vårt bistånd. Vad som är av primärt intresse i ulandshjälp är därför stöd till en samhällsförändring som skapar ett förbättrat världssamfund, inte till en högre konsumtion för människorna i u-landet.

Fler pliktmodeller

Argumentationen för stöd ligger dock ofta på en partikulär nivå. Det är denne asylsökande som står framför den svenske myndighetspersonen som vi skall lyfta till svensk standard. Med sentimental argumentation om att ”möta den andre, ansikte mot ansikte” och hänvisa till filosofer som Emmanuel Levinas skall detta uppfattas som en oavvislig plikt. Detta går helt emot resonemang om att spendera resurser så att de ger god marginalnytta; att hjälpa flyktingar på plats ger upp till 100 gånger mer effekt. Att locka till en Exodus från ett fattigt land är knappast behjälpligt för landets utveckling.

Mer byråkratiska argument framläggs också. Många tillskriver deklarationer från FN och EU liknande auktoritet som de stentavlor Moses mottog på Sinai berg. Men länders självständighet ger dem handlingsfrihet att lämna eller revidera universella regler. På 1800-talet ansåg vissa europeiska stormakter att andra länder inte hade rätt att vara protektionistiska och att om de inte öppnade sina hamnar frivilligt för den berikande handeln var det rättfärdigt att använda kanonbåtar. Sedan dess kan man påstå att handeln blivit populärare men inte obligatorisk. Den som inte vill berikas av den, utan inför protektionistiska regler, kan göra det utan att kanonbåtarna kommer. Det är frivillighet och reciprocitet som gäller, inte en universell pliktmoral.

Ett mer konsekventialistiskt resonemang förs av Bryan Caplan. Öppna gränser är en så bra generell regel att länder skall hålla sig till den och vidta andra åtgärder ifall det skulle uppstå negativa effekter. Om immigranterna skulle pressa de inföddas löner kan de åläggas en extra skatt som transfereras som kompensation till de drabbade. Då totaleffekten av migrationen anses starkt positiv skapas extra resurser som räcker för båda grupperna. Mot Caplans resonemang kan invändas att även om migranterna initialt uppfattar sig som vinnare är tacksamhet något som snabbt avskrivs. En extra pålaga skulle göra dem ännu mer till en andra klassens innevånare, både reellt och mentalt, vilket rimligtvis skulle påverka samhällets sociala harmoni. Ett flertal experiment som pågår i Gulfstaterna kan användas för att utvärdera en invandring som inte undergräver de inföddas välstånd men knappast är okontroversiell.

Slutsats

De moraliska argumenten för att vi har en skyldighet att släppa in hugade immigranter pendlar mellan det hypotetiska, det sentimentala och det formella. Då det saknas tyngd i rättfärdigandet är positionens främsta tillgång att ett konkurrerande alternativ fallit bort. Det nationella perspektivet ignoreras trots att det är på den nivån, inte den medmänskliga, som analysen bör ligga. Om man lämnar den universella idealismen för att se på politisk empiri återfinner man snabbt den borttappade kandidaten. Frank Salter konkluderade att nationalism är en så vanlig företeelse globalt att den borde intressera empiriskt inriktade forskare betydligt mer. Det går att tala om en ”universal nationalism” som verkar mer fruktbar än antaganden om nationens bortgång och kosmopoliter på drift i en hypotetisk gränslös värld.

Merparten av invandringen drivs knappast av positiv moral i den bemärkelsen att den önskas av mottagarlandet. Vi har en undfallenhetsinvandring som skapas av att vi har svårt att säga nej; det är nästan alltid svårt att säga nej till någon som insisterar på ett ja. Politikerna vill inte säga nej och frågorna hänskjuts till Migrationsverket som inte heller vill säga nej utan ser det som rimligt att politikerna är de som säger nej. Att säga nej är att hamna med en moralistiskt utsatt Svarte Petter; att uppfattas som omoralisk och icke-empatisk. Detta förstärks när många personer insisterar på att de säger ja till migration för att de är moraliska och empatiska individer. Ointresse och bekvämlighet talar också för att anpassa sig till den moralistiska attityden. Den som opponerar sig riskerar att ställas inför frågan varför inte öppna hjärtat, dörren och plånboken? De flesta har stora svårigheter att motivera varför det finns eller inte finns en sådan moralisk plikt. I brist på ett intellektuellt val så blir attraktionen av en förment empatisk attityd ofta avgörande. Det är dock snarare oförmåga än förmåga till moraliska resonemang som driver den svenska invandringspolitiken.

Jan Tullberg

 

Källor

 

Paul Collier, 2007, The Bottom Billion

John Rawls, 1971, A Theory of Justice

Frank Salter, 2007, On Genetic Interests: Family, Ethnicity, and Humanity in an Age of Mass Migration

Bryan Caplan, 2012, ”Why Should We Restrict Immigration?” Cato Journal, vol 32, #1,

 

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts