Att förnya etermedia

jul192012

Skrivet av Bertil Falk

Debatt

filmMan brukade för i tiden säga att alla kioskdeckare skrevs efter samma mall. Detta sas i nedvärderande syfte och var inte helt sant. För även om en del av författarna skrev i enlighet med en given mall, så fanns det andra som visserligen också skrev efter mall, men det var deras egna mallar. I dag är situationen en annan. Kioskdeckaren har svällt till en tjock bok som recenseras på kultursidorna. Även recensionerna skrivs efter givna mallar, där uttjatade nyckelbegrepp som "prestigefyllda priser" och liknande är legio. Den som hittar en fungerande formel kan fortsätta att skriva i den livet ut och till sist som i några kända fall från Sverige gå från vänstervriden samhällskritik till massproducerad penningpung. Nu ska det här inte handla om deckare. Det ska handla om formelns ställning i vår verklighet och de mallar som härskar i vår omedelbara närhet.

Det räcker nämligen med att se sig omkring i livet, i världen och i tiden för att upptäcka att det mesta sker efter samma formler, samma mallar, samma regler, inom likadana ramar. Ibland ändrar någon på mallen, bryter mot en regel, fixar till nya ramar, men snart är allt detta också efterapat, införlivat och förvandlat till norm eller tvångströja eller vad man nu vill kalla det. Låt oss se på hur nyheter presenteras i etermedia, oavsett hur de numera distribueras.

Nyhetsprogram i såväl radio som TV är faktiskt betydligt mer formelbundna än gamla tiders kioskdeckare och nya tiders tjocka bästsäljare. Upplägget är alltid likadant. Vad värre är så upprepas samma nyheter till leda utan förändring. Det händer att man får höra eller se exakt samma slinga från morgonen i nyheterna ända till sena kvällen. Detta med sker med hänsyn till de lyssnare/tittare som inte hört samma sak då de upprepats ett tiotal gånger under den gångna dagen. De som hela dagen lyssnar på radio eller ser alla dagens nyheter på TV blir matade med samma nyheter likadant presenterade dygnet runt.

Detta är av flera skäl dålig journalistik, men man ska då komma ihåg att journalisterna förväntas att anpassa sig till denna fastställda dålighet. Kan man göra något för att komma ifrån detta? Förvisso. Två krav ska uppfyllas.

1.)    Den presenterade nyheten ska nå lyssnare/tittare som inte hört/sett nyheten tidigare.

2.)    Presentationen ska vid varje nytt tillfälle innehålla något nytt som de som redan nåtts av nyheten inte känner till.

Att genomföra detta är ingen tulipanaros. Det första kravet är alltså redan uppfyllt till leda i radio. Det andra kravet uppfylls ibland, ganska sällan och då halvhjärtat.

Men egentligen är det ganska enkelt. Man skriver helt enkelt en ny text med nya uppgifter till nästkommande nyhetssändning. Om sådana uppdateringar av texten görs (vilket naturligtvis inte alltid innebär uppdatering av själva nyheten) slipper lyssnarna höra exakt samma text läsas upp en gång i timmen. Det ska inte behöva ta mer än tio minuter att fixa detta en gång i timmen under dagens lopp.

Vad beträffar TV är det hela lite mer komplicerat, men har man tillgång till den utrustning som de stora TV-företagen har och tillräckligt med duktiga och snabba anställda, bör det inte vara några problem. Det handlar snarare om slöhet och brist på fantasi att samma slinga med samma bilder och samma text tjatas om och om och om igen.

När jag för tjugo år sedan hade privilegiet att under två års tid jobba på en nyhetsredaktion hos RGB i London, arbetade vi som de flesta andra TV-redaktioner, dock med den skillnaden att arbetsförhållandena var primitiva. Men det var roligt och lärorikt. Vid två tillfällen försökte jag mig på olika sätt att jobba med nyheter för att kunna bryta slentrianen att köra samma slinga om och om igen.

I det ena fallet tillämpade jag den vanliga tekniken att redigera bilder och text i ett tvåminutersinslag. Därefter gjorde jag en ny text men behöll bilderna. Nästa gång inslaget sändes fick alltså tittarna se samma bilder som vid första sändningen, men den beledsagande rösten läste en annan text. Därmed var jag framme vid fas tre. Nu behöll jag den inlästa texten, men över den voice overn  redigerade jag helt nya bilder. Denna tredje version var nu en helt ny version jämfört med den som sändes först. På det här sättet uppfylldes de båda krav som här ovan hävdats vad beträffar radion. Och i nästa steg skulle jag ha kunnat lägga en helt ny text över bilderna. Osv.

Det här gick nu inte så bra. Mina kollegor ogillade det, helt enkelt därför att jag tog upp alldeles för mycket tid i redigeringsrummet och Gud ska veta att vi var fåtaliga och hade det trångt. Men det är inte en ursäkt som de stora TV-företagen kan hävda för att försvara sin lojhet.

Det andra försöket jag gjorde var helt annorlunda. Max von Sydow skulle spela huvudrollen i The Tempest (Stormen) av Shakespeare på Old Vic och jag skulle intervjua honom on camera tillsammans med en kamerakvinna. Träff bestämdes på Old Vic och Max von Sydow hade mycket intressant att berätta. Han talade bland annat om att han i yngre år spelat med i Stormen uppförd på svenska och han konstaterade att det var svårt både att få in Shakespeares engelska i huvudet och att sedan få ut den genom munnen.

Jag insåg att jag fått rejält med material till kvällens fyra sändningar och gjorde därför fyra olika versioner med olika avsnitt ur intervjun till de olika sändningarna. Även den här gången tog jag upp för mycket plats och tid i de knapphändiga redigeringsutrymmena men det var ingen som klagade. Jag tror inte att någon egentligen märkte vad jag höll på med den gången.

Några andra försök att spränga de näst intill rituella mallarna gjorde jag aldrig. Som medarbetare var jag bara en i ledet och jag insåg att med de begränsade resurser vi hade så kunde man möjligen experimentera någon gång som jag gjorde, men tanken att införa dessa nya rutiner var inte att tänka på. Det var inte heller mitt bord.

Nu går mallbundenheten i TV mycket längre än så. Det läggs ner en massa tid och pengar på att skapa en studio för nyhetssändningar som sedan ser likadan ut dag in och dag ut. Mera sällan flyttar nyhetssändningarna ut ur studion, men det amerikanska morgonprogrammet Good Morning, America från TV-företaget ABC brukar ibland flytta ut redaktionen till olika platser i världen, 1988 sände man från Skeppsholmen i Stockholm och 1997 var det dags igen, nu från Gamla Stan och stadshuset i Stockholm. Det är en metod som bryter slentrianen.

Ett grepp som något modigt TV-företag skulle kunna pröva vore att systematiskt sända nyheter från olika platser och gärna också med olika programledare i stället för de "folkkära" ansiktena som pratar till oss från sina telepromptrar. Det där att samma programledare år efter år ser ned på oss från TV-rutan har naturligtvis att göra med anställningsförhållanden och det faktum att tittarna, som det heter, ska känna trygghet i det ständigt återkommande. I USA fick nyhetsankaret och på-plats-journalisten Walter Cronkite en sådan ställning ute bland folk att han röstades fram som USA:s mest pålitlige man.

Men ett radikalt grepp vore att ständigt växla ankaren och i stället för att bara ha några ansikten i rutan växelköra en uppsjö av ankaren av olika kön, ålder, läggning och Gud vet vad. En TV-kanal där omväxling ersätter slentrian och mallstruktur kanske skulle kunna locka de tittare som nu struntar i TV och även locka till sig några som i hela sitt liv stirrat på samma talande ansikten.

Även andra program kan naturligtvis på olika sätt förändras, förbättras och fördjupas. Hur långt kan man sträcka sig? Humorn i amerikansk TV är visserligen tarvlig men samtidigt elegant. Den amerikanska TV-serien "Six Feet Under" visade att man framgångsrikt kan attackera ett tidigare tabubelagt ämne.

Tänk om en svensk TV-kanal skulle våga satsa på en morbid pratshow som sänds live vid midnatt direkt från en häftig kyrkogård eller ett gravvalv. Gäster ska naturligtvis vara rättsobducenter, begravningsentrepenörer, liksvepare, kistbärare och andra med anknytning till ämnet. Sänds varje natt från en ny kyrkogård. Hugg på idén. Formeln kan kanske säljas till andra TV-producenter.

Och radions sommarprogram där låtskrivare, skådespelare, regissörer och diverse kändisar och halvkändisar berättar om sina likalydande erfarenheter - typ: och då sa jag till Ingmar Bergman - kanske skulle kunna släppa in helt okända rörmokare, fabriksarbetare, bilmekaniker, byggnadsarbetare och annat fotfolk som har helt andra erfarenheter att delge svenska folket än det repetitiva kändismånglandet.

Slutligen: båda radio och TV är slavar under tidstablåerna, som är inrättade efter klockans indelning i en timme = 60 minuter. Jag lyssnade nyligen på BBC World service, där det fördes en diskussion med folk som ringer från hela världen in till Bush House i London. En som ringt skulle just säga något som verkade oerhört spännande och upplysande, då programledaren brutalt avbröt honom för det var dags för nyheter. Känns situationen igen? Här finns det utrymme för en radiokanal att lägga av med timexercisen och åtminstone några timmar under dygnet - gärna på dagen - dagen köra program som kan dra över klockslagen utan att det blir panik bland tablånissarna.

Det finns mycket som kan förbättras. Till det krävs att de som håller på med radio och TV tänker själva och slutar härma andra.

Bertil Falk