Den 8 juni blev jag glad
altDen åttonde juni 2011 var inte vilken dag som helst. Den dagen hade jag att göra med fem språk: finska, svenska, engelska, ryska och turkiska. På finska skötte jag göromål hemmavid, på svenska pratade jag om sommar med grannen i tvättstuga, på engelska läste jag om alltets beskaffenhet ur en alltför svår bok, på ryska och detta var på CD gick jag förbi portvakten Nikita in i sjuksal n:o 6 i Tjekhovs sällskap. Men vad gjorde jag med turkiska? Jag hade ju redan gjort vad jag skulle: levat, läst... Just det. Jag hade inte skrivit. Det bör man göra om man ska vara en sann poet.
"Leva-läsa-skriva". Det var Serdar Ünvers gyllene regel. Han satte sig i Poesihörnan på Göteborgs stadsbibliotek. En poet från Turkiet. Den söta Gülüzar Tuna tolkade. Vem är poet? "Den som hamnar i fängelse." Jo, ibland. "Den som förtrollad läser rader hon har skrivit och tror inte på vad hon ser: Är dessa mina ord?"Jo, fast orden är inte hennes, de tillhör språket. Vem är då poet? Vi alla är poeter. Och i Turkiet finns 73 722 988 poeter, och de pratar turkiska.
Gülün gjorde sitt bästa men ibland gick poetens dressin fram för fort: han kunde inte hålla igen, tankarna rusade fram, och jag gjorde mitt bästa att begripa honom ändå: "Çok"(uttalas:tjok) måste betyda "mycket", "ṣiir"(shir) - jag gissar: "dikt", "ṣair"(shair) kanske "diktare". Turkiskan är inte alls svårt även om man inte förstår någonting. Ord jag gissade var luckor i den ljudvägg som poeten satte upp. Väggen innehöll mycket konsonanter i en intonation som påminde mig om ungerskan och finskan. Och betydelser, de låg eller kanske snarare smålog bakom denna vägg.Egentligen lyssnade jag inte så mycket på vad han sa utan jag följde hur han lyfte på pennan, läste ur papper, vände på huvudet och tittade ut genom fönstret. Solen sken därute, försommarsolen. Jag läste i hans gester och mimer att poeten alltid saknar någonting, för språket förmår inte förmedla allt han vill ha sagt. Och sats för sats förde Serdar Ünver fram sitt budskap med Gülüzars och de andra turkkunnigas stöd.
Vad lärde jag mig? Det måste man alltid ha i åtankar, säger Konfucius. Livet är ett långt lärande, eller om man tar det på finska: "Opin sauna, autuas aina" (Lärdomens bastu, (gör en) alltid salig). Tillbaka till poetens budskap: jag lärde mig att jag måste använda mina fingrar när jag räknar hur jag använder denna min tid på jorden. Idag har jag använt tre språk: svenska, finska och ungerska. Ett: svenska för att skriva denna text, två: finska för att säga vem jag älskar, och tre: ungerska för att glädja min granne, en ungrare: "Kellemes nyarat kívánok".
Jag är glad, neṣeli. Teṣekkür, Serdar.
Kaarlo Voionmaa
Serdar Ünver är pensionerad universitetslärare, född 1955 i Gemlik. Har kommit ut hittills med tre diktvolymer: Arkasi Dün, 1995; Kuslar Kanadi, 1998; Ejlül Avlusu, 2005Han bor i dag i Bursa. Poesiaftonen ordnades i samarbete mellan Sällskap för ungersk litteratur (www.sful.se) och Svensk-Turkiska Distriktsorganisationen i Västra Götaland med stöd från Västra Götalandsregionen
Kaarlo Voionmaa bor med familj i Göteborg. Han är språkvetare till yrket. Han skriver gärna essäer, noveller och dikter, oftast på finska men någon gång även på andra språk. Han har sedan början av 80-talet medverkat som föredragshållare och kåsör i Sveriges radios finskspråkiga program. Vill du läsa hans bloggar, hittar du dem på http://kaarloblogi.blogspot.com
| < Föregående | Nästa > |
|---|







































