Funderingar över deckargenren

apr282011

Skrivet av Vladimir Oravsky

Litteratur

altDet är alltid kul när läsarna hör av sig.
Visst föredrar jag de positiva reaktionerna, men varför ska just jag vara likadan som alla andra.

Boken Skatten i skogen är försedd med undertiteln En k-märkt deckarparodi och jag erhöll kanske ett dussin mejl i vilka namnen på bokens karaktärer uttolkas. Kyrkoherden Bruno sägs vara min parodi eller svar på Gilbert Keith Chestertons katolska präst från Cobhole i Essex Fader Brown. Jag förnekar inte detta, kanske mest på grund av att detta är en helt korrekt iakttagelse. Men låt mig förklara hur jag tänkte, när jag skrev denna k-märkta parodi.
Jag är bekant med deckarlitteraturen främst genom alla dessa oändliga filmatiseringar som visas på tv och som i jämförelse med en mängd andra utfyllningsprogram trots allt är att föredra. Jag märkte att deckargenre har väldig mycket med religion att göra; och då tänker jag inte bara på sådana iögonfallande yttre händelser som bikt (utfrågning av vittnen och misstänka) eller absolution (fällande eller friande domar et cetera), utan jag tänker mest på formen. Liksom de troende mer eller mindre tvingas att underkasta sig en religiös dogm, oavsett hur absurd den må vara - med det menar jag att den troende intalar sig att hon eller han tror på en mängd fysikaliska orimligheter i strid mot den biologiska existensen lagar - så måste en läsare av en deckare oreserverat tro på alla de "avslöjanden" som författaren, utklädd till fadern Brown, Tom Barnaby et cetera, bjuder på.

Det ligger i deckarlitteraturens förutsättning att de flesta lösningar och avslöjanden får hjälpande hand av något "övernaturligt", en deus ex machina, som är latin och betyder "gud ur en maskin". Liksom i religionen. Vore det inte så, så skulle varje någorlunda begåvad läsare lösa varje berättelses "gåta" långt innan bokens eller filmens slut. Det är således ingen tillfällighet att det förekommer så många präster och munkar samt kloster och kyrkor i deckarlitteraturen, allt från Dan Browns Da Vinci-koden till Brian Moores The Statement; och filmatiseringen av den sistnämnda räddades inte ens av det faktum att den bygger på en autentisk historia, att ingen mindre än Norman Jewison regisserade den eller att rollistan bjuder på Michael Caine, Alan Bates, Tilda Swinton och Charlotte Rampling.      

Handlingen i Skatten i skogen utspelar sig mestadels i skogen där de unga huvudpersonerna kommer i kontakt med miljöer vars historia många människor inte är medvetna om. Det är fornminnen som är osynliga i dag eftersom våra beslutsfattare inte bryr sig om den delen av det svenska kulturarvet. Dessa försummelser kan föranledas av mycket, men samtliga har en gemensam nämnare, ekonomin. Ta exempelvis en gammal väg mellan två valfria ställen. Den var alltid rationellt "byggd", det vill säga den var så kort och så lättillgänglig som möjligt, ungefär som man ser i en park eller ett bostadsområde där människor genar vägen för att snabbast komma fram från garaget till hemmet med sina inköp. Samma två ställen förbinds i dag med den längsta möjliga vägen för att tvinga människan att köpa den bil som hon har i garaget, för att sälja mer bensin eller vad nu drivmedlet heter, för att och för att och för att. Och så utplånar man varje spår av den stig som kan påminna människan om att det finns alternativa levnadsmöjligheter. Det är som att försöka utplåna spår av exempelvis koncentrationslägren för att så småningom kunna hävda att det aldrig pågick något massmord på romer, utvecklingsstörda, homosexuella, judar et cetera. Boken Skatten i skogen vill således uppmärksamma den unga läsaren om att många skogliga miljöer borde K-märkas.

Och den gör det med parodins förtecken. Jag parodier det som redan är en parodi och på det viset hoppas jag återställa ordningen: allt uppdagas på ett organiskt vis, så att vem som helst inte bara kan följa med, utan även har lust att följa med.
Jag är ingen expert på deckare, men de jag känner - mestadels från tv - de är parodier. Per definition. Ta exempelvis ovan nämnde Detective Chief Inspector Tom Barnaby, kändisen från Morden i Midsomer. Denne har jagat åtminstone 80 olika mördare i lika många avsnitt till dags dato, vilket betyder att så gott som samtliga invånare i grevskapet Midsomer är antingen mördare eller hans/hennes offer. Barnaby som bör känna inte bara samtliga invånare i grevskapet utan även deras mest intima vanor, far hit och dit, och fram och tillbaka och försöker komma på var hans närmsta granne bor. Det ställs frågor vars förklaringar åtminstone jag inte kan följa och ändå sim sala bim, allt faller på plats och vi får veta att om mördarens far inte hade haft ett sexuellt förhållande med mördarens moder, så skulle mördarens karriär börja och sluta som en spillt spermie.

Kapitelrubriker i Skatten i skogen är så som följer. De kanske avslöjar ett och annat om mina grubblerier över deckargenren.
Kapitel 1: Om ett hjul som går av sig självt på en väg som inte finns ...
Kapitel 2: Om en chef som säger "ja" och en bro som säger "nej" ...
Kapitel 3: Om en far och en kungason som får det tungt och en sten som lättar sinnet ...
Kapitel 4: Om stenar som läggs på siden, om träd som tappas på tunnor och om fågeln som tog båten hem ...
Kapitel 5: Om ett fält med vält, om stängselfolket utan gränser och om en obotlig resfeber ...
Kapitel 6: Om stenar man går in i, om en dam i linne utan minne och om ett orimligt rim ...
Kapitel 7: Om en dam som minns att hon är två, om en brandbil som får det att tända och om den obundne älgen Orvar ...
Kapitel 8: Ett tal som lenar, om vad man skall tro om det här, och om stenar som renar ...

Vladimir Oravsky