Ranelid och det offentliga rummet

jan222011

Skrivet av Stefan Whilde

Litteratur

altPå pappret retade årets Let's Dance fantasin när nu Björn Ranelid, Frank Andersson och "Rally-Tina" med flera skulle delta, så min sexårige son och jag såg debutprogrammet. I de många och långa reklamavbrotten dansade vi själva.

Jag kommer inte att följa programmet eftersom det är på tok för snuttifierat med alla reklam- och nyhetspauser, men jag hoppas att Ranelid får dansa vidare. Han är en stark personlighet, en himlastormare med patos och blick för det sköna.

Det är ju så att skönheten alltid varit satt på undantag i den svenska litteraturen. Historiskt sett har svensk litteratur präglats av lidande och misär, missförhållanden och orättvisor ända sedan Strindbergs tid. Vill man lyckas i kulturetablissemangets ögon bör man skriva om sådant. Man får inte lyfta fram passion och sensualism och framförallt inte på ett naivt, lekfullt eller bombastiskt sätt. Det är osvenskt och leder till avund och hån. Istället ska det vara eländigt och trångt och gärna vetenskapligt underbyggt i sann naturalistisk, eller i varje fall socialrealistisk anda.

Som läsare måste man söka sig till Peter Esterhazy, Peter Høeg, Assia Djebar, Arundhati Roy och fjolårets nobelpristagare Mario Vargas Llosa om man vill sätta färg på gråheten. Och det gör man ju gärna. Men vi har i varje fall Ranelid som serum mot de litterära reviren. Låt honom dansa. Jag ser honom gärna i en tango på teve. Det skulle klä honom. Svensk litteratur behöver röra på höfterna och bli gladare, mer lidelsefull.

Jag har läst de flesta av hans romaner. Några är fantastiska. "Synden", "Kärlekens innersta rum", "Bär ditt barn som den sista droppen vatten" för att nämna tre. Jag har bara träffat honom en gång. Kristianstadsbladet bad mig intervjua honom för sju, åtta år sedan. Han bjöd in till sitt sommarställe på Österlen. Vi satt bakom huset och snackade litteratur. Han var väldigt trevlig och svarade engagerat på mina frågor under ett par timmars tid.

Han har leken kvar i sig och känslorna ligger utanpå. Det offentliga rummet mår inte dåligt av Ranelid, tvärtom. I en annars ganska stram och hämmad kultur, som den svenska ändå är, behövs lidelsen och de höga rösterna, temperamentet.

Stefan Whilde