Brev till Harry Martinson

nov152010

Skrivet av Berit Gabrielsson

Litteratur

altJag tänker på dig. Det gör jag då och då.  Även om jag inte har läst allt som du har författat, och inte ens hela Aniaratexten. Men jag ska! Jag har kärleksfullt fastnat i rymdeposet. Kan inte och vill inte släppa taget. Vill sitta fast... där finns en kraft som drar i mig. Förundrad låter jag dig vara en av mina vägvisare. Det du har skrivit ger dig en plats i mitt inre kosmos. Du är välkommen i det gränslösa själsrummet där varken golv, väggar eller tak begränsar möjligheterna att fritt flyta i vågrörelser mot det okända.

Alla har vi inre rum som bebos av dem vi väljer att bjuda in till våra hjärtan. Inte alltid behöver det vara nu levande människor. Det kan vara själar som levde för länge sedan som blir symboliska strålar genom det de skapade under sin livstid.

Du inspirerade mig att ensam vandra i höstens landskap och betrakta de färgflödande löven som föll och lade sig ned i väntande vila tills vindens händer kom och tog tag i dem.

Så som livet självt tar tag i oss och inbjuder till känslors och tankars danser ovanför jorden.

altAllting rör sig i en ständig dans ifrån en punkt till en annan. Utvecklas mot förvandling, upplösning och pånyttfödelse.

Vem var du egentligen? Var finns du nu, i vilken av världarna finns ditt ljus? Ibland känns det som att gnistor från din själ lyser i natten som stjärnor och att du fortfarande skriver. Skymtade jag osynliga ord på marken när jag samlade löv? Var orden de löv jag plockade och varsamt bar med mig hem?  Drömde jag?

Kan en människa någonsin beskrivas helt och fullt? Är vi inte så mycket mer än vad som framkommer under våra liv där den mest framträdande och synliga rollen kanske enbart visar hur vi anpassat oss till det förväntade. Det regelverk som hämmar det inre flödet.  Vad händer med de bitar, speglingar av våra djupare jag som inte tillåts lysa? Hur ska vi ta hand om de starka, egensinniga, sprakande röda flammorna i våra inre när ytor ses och värderas högst och jakten på den rätta yttre framtoningen blir som en blindhet som lurar oss att gå vilse i livslögnernas mörkaste skogspartier. 

altVad händer med de stora inre kraftfälten som överlever stöveltramp och växer fritt, vilt och inte låter sig kuvas och trampas ner och som är en pågående, flödande hyllning till livets ljusa kärna. Det som inte kan vägas, mätas och värderas i pengar. Alla tankar och känslor som inte kan stängas in och som längtar efter uppbrott, frihet och vingslag mot ett större perspektiv och högre medvetande. Som rebelliskt skriker nej och bryter sig igenom för att ta sig uttryck som röda rötter, små underbara gröna strån, vildblommor som trotsar den grå asfaltens instängdhet.

När jag plockar bland löven som jag bar med mig hem finner jag de osynliga orden och skriver ett brev till dig som skapade rymdeposet Aniara med berättaren Mimaroben, befälhavaren Chefone, den kvinnliga piloten Isagel och de övriga.  Du gav mig de fritt skrivna ordens öppningar och mina tankar färdas till dig. Vinden håller dem i sina händer och bär dem, bär dem, bär mig...

Text & bilder: Berit Gabrielsson