När Norstedts och Bonniers nomineras

okt192009

Skrivet av Crister Enander

Litteratur

Kommer Aris Fioretos att vinna Augustpriset i år?Numera tycks det vara en given del av själva dramaturgin. När nomineringarna till Augustpriset tillkännages ska de kritiseras sönder och samman av en ovanligt enad kritikerkår: För få kvinnor. För få unga författare. För få seriösa romaner. Juryn har varit populistisk. De har tittat alldeles för mycket på tänkbara försäljningssiffror. Augustpriset är enbart en angelägenhet för bokkrämarna, brukar det heta.

Problemet är olösligt. Det går inte att tävla i litteratur. Så enkelt är det. När det väl är fastslaget är det bara att konstatera: Årets Augustjury har valt ut några alldeles utmärkta och litterärt fullödiga böcker. Det verkligt intressanta är att två av romanerna är så osvenska i sitt angreppssätt och sin metod, de avviker fullkomligt från den sorts litteratur som brukar hamna på listan. Det rör sig om två ytterst europeiska, för att inte säga centraleuropeiskt influerade romaner.

Steve Sem-Sandbergs intensiva och skakande skildring, dokumentär till sitt innehåll, av det judiska gettot i den polsk-judiska Łódź - vilket inrättades i februari 1940 och var det näst största i Polen efter Warszawas - med titeln "De fattiga i Łódź" är en höjdpunkt i ett redan imponerande författarskap. För sex år sedan nominerades för övrigt även hans "Ravensbrück" till Augustpriset . Den nya romanen utspelar sig i hjärtat av Jiddischland, en hel kultur som sedan systematiskt förintades från jordens yta.

Den av de tyska ockupanterna utsedde ledaren för gettot, Juderådets äldste Mordechai Chaim Rumkowski, ställs inför en rad av fatala och djupt kvalfyllda val. Rumkowski får alltmer drag av hänsynslös tyrann och den ondska han bär inom sig kulminerar i den barnutrensning som nazisterna anbefallt. Detta skedde i september 1942. Då håller Rumkowski ett tal till gettots invånare där han uppmanar dem att "Ge mig era barn". En motbild till denna nazisternas marionett tecknar Sem-Sandberg i Adam Rzepin, en man som bjuder motstånd in i det sista, som genom sina handlingar hyllar livet.

Aris Fioretos "Den siste greken" är en varm, humoristisk och ändå allvarsam berättelse om några grekiska invandrare. Romanen har personlig klangbotten. "Det utgår en närmast magnetisk dragningskraft från Aris Fioretos nya roman", skrev jag i min recension. "Den är orubbligt originell och myllrande infallsrik. Den är skriven med ett ömsint tonfall och en behärskad kärleksfullhet som förmår pressa tårar ur det torraste stenhjärta. . . . Det är en mycket osvensk roman som ändå blir svensk som en - ja, vad? - en grekisk Dalahäst. Aris Fioretos, som framstår som en alltmer befriande egensinnig författare, skriver i en bred och livskraftig europeisk tradition som han respektlöst men med bibehållen aktning förvandlar till något eget och originellt. Hur orimligt det än kan låta så är 'Den siste greken' som ett möte mellan Vilhelm Moberg och Jorge Luis Borges. Genomförandet superbt i sin stilistiska briljans, sin litet torra men drabbande humor, sin mänsklighet och klarsynta insiktsfullhet. Den siste greken är på en gång både sorglig och hoppfull, men framför allt gripande - ja, hjärtskärande - genom sitt ömsinta vemod."

En avsevärt mer tragisk berättelse är Per Agne Erkelius "Hotel Galicja". Han berör på vissa plan likartade problemställningar som Sem-Sandberg. Den judiska familjen Zuckerkandl tvingas lämna Sverige på grund av vårt lands skamfyllda undfallenhet inför Tredje riket. De hamnar i Paris och tillfångatas där under en razzia för vidare befordran till Auschwitz. Dottern Régine lyckas, som genom ett mirakel, rymma och hon möter senare i livet - ett par decennier efter krigsslutet - en författare, kallad Franck. Han beslutar sig för att teckna ner familjen Zuckerkandls historia. Sent i livet, när han själv är dödsmärkt av sjukdom, kommer han iväg till Auschwitz. Han tar där in på Hotel Galicja.

Det är en berättelse som det inte går att värja sig mot. Den mänskliga ondskan äter sig in i medvetandet, samtidigt som överlevnadsinstinkten tycks äga en otrolig styrka och kraft. Och Per Agne Erkelius ställer utan att tveka de svåraste frågorna: Går det att förstå Auschwitz? Och vad ska vi göra med kunskaper och insikterna? Berätta eller försöka glömma?

Ett inte lika givet val som dessa tre romaner är Ann Jäderlunds tionde diktsamling "Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar". Invändningen kunde formuleras som så att Ann Jäderlund förtjänar att nomineras för sin egensinniga och självständig poesi, som ofta förmår öppna blicken ner i hisnande mörka schakt inom oss själva. Men detta är måhända inte den diktsamling som gör henne full rättvisa. Grundfrågan i boken rör sig kring ondskan och ondskans eviga väsen. "Varför är vi inte i paradiset?" är den fråga som driver Ann Jäderlund vidare in i ett allt grymmare skymningsland. Det som till slut växer fram, när dikt fogas till dikt, är en obarmhärtig civilisationskritik. Mörker, död, tårar, misär och ett oinskränkt lidande.

Diktsamlingen "Städerna inuti Hall" - en rejäl lunta på över trehundrafemtio sidor - av Johannes Anyuru var en mer väntad nominering. Hans dikter är rytmiska, ibland nästan hymnliknande. När han, likt en sentida Dante, träder in i hopplöshetens byggnad, fängelset Hall, tar han spjärn mot Vergilius samling "Aeneiden" som han utnyttjar på ett givande och effektivt sätt. Inne på Hall härskar Låset och Lagen. Maktlöshet och desperation är det känslor som helt tagit överhanden. "Städerna inuti Hall" är en osedvanligt politisk - nästan agitatorisk - diktsamling som förmår säga något väsentligt men också ohyggligt om vår samtid.

Eva Adolfssons "En liten historia" är suggestivt berättad roman om en kvinna som känner sig alltmer kringskuren av de gränser som omger henne. Hon hemsöks till och med i drömmarna av detta beskurna liv som blivit hennes. Maktlöshet är den dominerande känslan, klaustrofobin tilltar. Hon vet innerst inne att hennes man snart kommer att lämna henne. På en konferens inleder hon en förbindelse, skildrad med stor känslomässig inlevelse. Sedan får vi följa henne under drygt tjugofem år, hon gifter sig på nytt, gör akademisk karriär och når litterära framgångar som poet, hon skiljer sig igen. Romanen är en sorts ständig självrannsakan, en uppgörelse med livets tillkortakommanden.

Som varje år är det givetvis titlar man saknar, till exempel Anna Jörgensdotter "Bergets döttrar", Kristian Lundbergs "Yarden", Alexandra Coelho Ahndorils "Mäster", Klas Östergrens "Den sista cigarretten" och - framför allt - Ulf Peter Hallbergs "Europeiskt skräp". Och frågan om hur det kommer sig att samtliga sex nominerade böcker kommer ut på antingen Norstedts (3 titlar) eller Albert Bonniers förlag (3 titlar) förblir besvärande.

Ändå är det litterärt sett en ovanligt bra och övertygande lista och personligen ser jag helst att Aris Fioretos går hem från galan med den rätt fula statyetten och checken. "Den siste greken" är en av årets verkligt stora svenska romaner.

 Crister Enander
Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den