En efterlysning

okt122011

Skrivet av Bertil Falk

Litteratur

Tomas TranströmerJan Guillou tycker att Tomas Tranströmer inte skulle få Nobelpriset i litteratur. Han motiverar inte detta med att Tranströmer är en dålig poet utan med det faktum att Tranströmer är svensk. Guillou förstår sig nämligen inte på lyrik, som han anser är obegriplig.

Tranströmer är förvisso varken någon Stagnelius, Lindegren eller Paul Andersson, men han kan i modernistisk anda formulera tjusiga metaforer. Jag minns när jag läste honom första gången. Jag tror att det var i BLM och raden ”Sverige är ett uppdraget, avtacklat skepp …” fastnade direkt i skallen på mig, fast jag omedelbart associerade till en klocka, en uppdragen klocka, vilket knappast var Tranströmers avsikt. Minnesbilden av detta är mycket tydlig så här cirka 55 år efteråt.

Prismotivationer är en genre, som det är lätt att håna. Svenska akademiens motivation för att ge Tranströmer priset lyder ”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss en ny tillgång till verkligheten.” Man behöver inte vara analytiskt begåvad eller ens obegåvad för att ställa frågan vad detta betyder. På vad vis är metaforerna genomlysta? Och vari består den nya tillgång till verkligheten som de tillhandahåller?

Jag har bara en gång i mitt liv fått ny tillgång till verkligheten genom att läsa text. Det var när jag som 9-åring konfronterades med Edmond Hamiltons Kapten Frank-romaner i det underbart smutslitterära Jules Verne Magasinet/Veckans Äventyr. Hamilton tillhandahöll en helt ny världsåskådning som visade upp tidens och rummets oerhördhet och världsalltets enormitet och han vidrörde existentiella strängar i min tillvaro. Jag kan alltså peka ut hur denna nya tillgång till verkligheten såg ut och vad den innebar livsåskådningsmässigt för min del.

Svenska akademiens motivation läggs fram som ett allmängiltigt faktum och det antas att vi alla ska förstå vad den nya tillgången till verkligheten i Tranströmers lyrik består av. Jan Guillou ser det inte och jag skulle tro att han inte är ensam på den punkten. Jag gör det inte heller, fast jag läst Tranströmer med nöje. Motivationen gör ett uppblåst intryck!

Kanske någon som läser detta och som fått en ny uppfattning om verkligheten eller sett verkligheten ur ett nytt perspektiv genom att läsa Tranströmer skulle vilja vara så bussig och träda fram och tala om för oss fåkunniga vad i hela fridens dar det handlar om, som på detta sätt tämligen dogmatiskt slås fast som en renodlad sanning.

Eller --- hemska tanke --- är det de slätstrukna kulturbyråkraternas och osjälvständiga kulturadministratörernas version av kungens nya kläder som vi här har framför oss.

Sista ordet lämnar jag till Tomas Tranströmer:

Löven viskade:
ett vildsvin spelar orgel.
Och klockorna slog.

Bertil Falk