Kultur

”Ni är inte viktiga” - Öppet brev till Sveriges kulturminister

Debatt

Skrivet av Styrelsen Oberoende Filmares Förbund

jan152012

Johanna St Michaels, från Oberoende Filmares Förbund”Ni är inte viktiga”, säger avtalsförhandlaren Lennart Foss till Oberoende Filmares Förbund, som representerar många av de senaste årens mest kritikerrosade och mest uppmärksammade aktörer inom filmområdet. För att nämna några: Erik Hemmendorff och Marie Kjellson (Play), Jessica Nettelbladt (Jag är min egen Dolly Parton), Göran Hugo Olsson (The Black Power Mixtape 1967-1975), Stina Gardell (Han tror han är bäst och Mammas comeback), Ester Martin Bergsmark (Pojktanten), Tobias Janson (At Night I Fly), Fredrik Gertten (Big Boys Gone Bananas*), Johannes Nyholm (Las Palmas), Niki Lindroth von Bahr (Tord och Tord), Roy Andersson (Du levande), Maria Ramström (Love Always Carolyn), PeÅ Holmquist (Farmors Tatueringar), Magnus Gertten (Hoppets Hamn), Maj Wechselmann (Det är upp till dig), Axel Danielson (Pangpangbröder), Marta Dauliute (Inte Panik) och Jan Troell (Med mitt mått mätt - en ökenvandring).

Oberoende Filmares Förbund har skickat ett brev till Sveriges kulturminister med ett antal frågor. I brevet efterlyser vi ett kulturpolitiskt ansvar för filmområdet och vi påtalar att filmavtalet är en odemokratisk konstruktion. (Delar av brevet publicerades i en debattartikel i GP  http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.825795-det-ar-dags-for-en-ny-kreativ-filmpolitik- )

Medan Bengt Ohlsson förvirrar sig i DN...

Debatt

Skrivet av Alexander Stinggård

jan142012

Bonniers konsthallI Dagens Nyheter försöker författaren Bengt Ohlsson provocera sina stockholmsbaserade kollegor och middagsgäster med en debattartikel i vilken han förundras över vänsterns starka fäste i kultursverige, och han förfasas över att högern inte släpps in.

För Bengt Ohlsson är politik en livsstil; vänstern lever utsvävat och fritt, ett liv som passar en konstnär medan högern ägnar sig åt ”missionären och att räkna”. Så talar den som levt skyddad och som haft turen att verka i en huvudstad där man behållit palatsen men skickat fattigdomen långt från stadskärnan samt avgränsat ”dem” från ”oss” med vägtullar och privatskolor. För honom är kulturvänstern inte stort mer än en klubb för de som vill ha gemenskap, och i synnerhet gemenskap med Lars Norén (!).

Man kan resonera annorlunda. Man kan till och med gå så långt att man tänker sig att det finns de som tycker vägen till makten är lång samtidigt som den till segregation, snobberi och ekonomisk obalans är så mycket närmre att man valt att ta till pennan eller penseln. Man kan tänka sig att de som väljer att uttrycka sitt innersta vill nå det som inte får plats bland kvartalsrapporter och riskkapitalbolag. Någon måste tala om det mjuka, och de som tagit på sig detta kallar vi för vänstern, trots att det nödvändigtvis inte behöver vara rätt. Men någonstans måste vi väl förlägga den döende svenska vänstern? Varför inte i b-delen, skaka lite på ekonomisidorna så ska nog snart en massa förlegade idéer om solidaritet ramla ner bland dina frukostflingor. Detta retar förstås gallfeber på högern som även de vill vara mjuka. Det är förståeligt, men siffror och nummer är hårda och Carema är hårdast av alla.

Ett ovanligt onödigt jubileum

Debatt

Skrivet av Bertil Falk

jan042012

August Strindberg av Richard Bergh, 1905.Foto Wikipedia2003 firades 700-årsminnet av den heliga Birgittas födelse och vi överöstes med mer eller mindre (mest mindre) viktig information om den religiösa satmaran. 2007 firades något mer motiverat 300-årsminnet av Carl von Linnés födelse med ett överflöd av information. Hälften kunde ha varit nog.

Nu kommer vi under 2012 att drabbas av Strindbergs-förbannelsen. Det är hundra år sedan han avled och knappologerna, för att använde ett av Strindberg själv myntat ord, ligger i startgroparna för att överösa oss med så kallad strindbergiana. Litteraturens likmaskar ser möjligheter i dödsårsjubiléet.

Varför ska man fira detta dödsår? Strindberg är ju alltid aktuell. Det är helt onödigt att lyfta fram honom eftersom han ständigt, främst genom sin epokgörande dramatik, finns inom räckhåll.

Hans skådespel uppförs dagligen över hela världen. På riksteatrar, stadsteatrar, på Londons fringe teatrar och på New Yorks off-Broasway och off-off Broadway. På japanska och hindi och många andra språk. I radio och TV.

SCUM-manifestet av Turteatern

Debatt

Skrivet av Christina Sassner

dec072011

Valerie Solanas”Livet i det här samhället är – i bästa fall – skittråkigt, och ingen aspekt av det är överhuvudtaget relevant för kvinnor. För civiliserade, ansvarstagande, spänningssökande kvinnor återstår bara att störta regeringen, eliminera det ekonomiska systemet, införa total automatisering, och förstöra det manliga könet.”

Så inleds Valerie Solanas SCUM-manifest. I två meningar sammanställer hon kärnan för sitt verk. Ett manifest som bör läsas och lyssnas till då det synliggör tusenfaldiga tusenåriga förtryck mot kvinnor över hela världen.

Jag känner mig varmt mottagen och hjärtligt välkomnad då jag slår mig ner på en av de sammetsdraperade stolarna och puffar fluffar till guldkudden som ligger som ett skönt stöd för min ländrygg. Jag sitter på första raden bland kvinnorna – mittemot sitter männen i mörker.

Med ett strålkastarsken tar föreställningen sin början för att aldrig sina. Skådespelerskan Andrea Edwards ståtar i all sin suveränitet och styrka då Solanas vrede Solanas kamp basuneras ut. Orden flyter flödar rabblar ramlar skrider skriks spottas fram med en genomsyrande intensitet med en aldrig svikande aldrig sviktande kraft och känsla. När jag läser Lena S. Karlssons recension av samma föreställning kan jag inte låta bli att reagera över hur hon uttrycker att det är Andrea Edwards som slår fast männens skuld till krig – att Andrea Edwards hävdar manligt förakt manligt förtryck. Jag vill framhäva vikten av att det är Valerie Solanas ord. Det är Valerie Solanas manifest. Det gestaltas av Andrea Edwards men huruvida skådespelerskan identifierar sig med Solanas utopi dystopi vet jag ingenting om. Skådespelerskan blir SCUM-manifestet personifierat. Och det är storslaget. Men icke att förglömma – utan Solanas vore manifestet ett blankt ark.

Om nyttan av odöda i kulturlivet

Debatt

Skrivet av Joakim Ceder

nov242011

Illustration: Joakim CederFör något år sedan i denna tidning publicerade Freke Räihä en mycket odöd variant på Majakovskijs Ett moln i byxor, på premissen att den ryske poeten, såsom odödlig, även var odöd, eller vad vi i dagligt tal kallar en zombie. Allravänligast fick jag av Hr. Räihä förslaget att litet post festum illustrera densamma, men hindrades av mer pressande ärenden och sedan – precis när jag fann det på tiden att sätta pennan mot pappret – en falsk öroninflammation. På min utdragna sjukbädd, medan vassa sylar tycktes penetrera mitt hörselcentrums allraheligaste, var jag en död levande, och för att slippa tänka på detta låg jag och begrundade de enorma fördelarna med uppväckande av levande döda som praxis i kulturlivet.

För att börja med skriftställarna: Alla har inte det tålamod som krävs för att vänta på sin upptäckt. Många blir rika och berömda först som döda. Låt oss därför återuppväcka dem, så att de levande inte utnyttjar de olevande alltför mycket. Poeterna kommer att återfinna sin aptit efter att i åratal ha legat begravda under högar av refuseringsbrev, och om inte direkt aptit på livet så åtminstone aptit på de levande – vad kan vara mer passande än att äta upp den redaktör som förvägrat en ens dagliga bröd, och sålunda förena näring med nöje?

Lucia i Syrakusa

Debatt

Skrivet av Angelo Tajani, Urban Wallin

nov132011

Lucia på Skansen 1886Sedan tre decennier blir Ljusdrottningen från Sverige, som kröns på Skansen, inbjuden att vistas i Sankta Lucias hemstad, Syrakusa, för att där delta i de högtidliga festligheter som anordnas under några dagar i december.

Hon inbjuds vid kröningen på Skansen av representanter från Syrakusa på Sicilien.

Hon får en inbjudan, skriven på äkta papyrus, att närvara vid det stora firandet i Syrakusa i december. Detta är ett hedersuppdrag.
Hon och två tärnor anländer till Sicilien, direkt efter det svenska luciafirandet, ledsagade av Skansens representanter och påbörjar omedelbart sitt digra program. Först besöker hon stadens fornminnen som finns kvar av den grekiska och de romerska kulturerna samt den vackra kusten med fina små stränder och utmärkta restauranger.
Följande dagar lussar de på barnkliniken och ålderdomshemmet, besöker stadens honorationer och går på audiens hos Syrakusas ärkebiskop.
Överallt sjunger Lucia och tärnor med sina vackra röster de traditionella Lucia- och julsånger som är mycket uppskattade av alla.
Den åttonde dagen efter Luciadagen är det dags att gå den långa vandringen genom Syrakusas gator. Den svenska Lucian och tärnorna går efter den heligas, ett ton tunga staty, som är ett konstverk av silver och bärs av hundra bärare klädda i mörkgröna kåpor .

På bekostnad av debatten: Ann Heberlein. Fallstudie nr. 1

Debatt

Skrivet av Linda Bönström

nov062011

Heberlein hade en psykos under dessa månaderAnn Heberlein och jag har en del gemensamt, vi kommer förvisso från olika generationer men universitetet har behandlat oss väl. Vi gillar debatt, vi tänder till av att tycka, vi finner oss bekväma med skriften och fascineras av retorik. Vi är öppna med att vi båda har sjukdomen bipolär typ 2 och liksom Heberlein fann jag mig själv för många år sedan på psykiatriska akutmottagningen vid Sankt Lars sjukhus, en plats vi båda talar gott om. När Heberlein 2008 kom ut med boken ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” (Weyler förlag) kände jag genom titeln någon slags glädje; här var det någon som fattade grejen. Och som patientgrupp behövde vi verkligen någon som tog täten här i Sverige och talade öppet om vår situation. Nu, tre år senare, har jag i månader suttit i fasa och sett hur möjligheten till ökad medvetenhet slängts i underdriftens backlash.

Jag recenserar inte Ann Heberleins författarskap. Jag är inte ens ute efter Heberlein som person – längre. Men det basala i den sociala sfären är idealet att vi inte pratar ut i luften, vi går ut för att mötas, det handlar inte om att ”sticka ut hakan” och få stryk utan om syftet, målet. Det handlar om lite jäkla respons! Man måste ha vett nog till att förstå valet att gång på gång stiga ut på scenen som sig själv inte alltid kommer att slå ut till ens egen fördel. En monolog kan mycket sällan maskeras som debatt. Och Ann Heberlein vill ha debatt och det bör hon verkligen få, men hon vill inte att den ska centrera runt den privata Anns liv. Inte nog med att jag tycker att denna önskan är alltför sent ute men dessutom har författarinna själv nästintill gjort det omöjligt att inte göra så, något som kritiseras från flera håll.

Vid det här laget vet väl de flesta vad som hände. Heberlein kom ut med en ny bok, ”Ett gott liv” (Albert Bonnier förlag 2011) och det som blev den stora mediala explosionen var att Heberlein mycket tydligt hängt ut sin tidigare förläggare av succéboken och menar att Svante Weyler utnyttjat henne för egen vinning när hon var sjuk genom att publicera och marknadsföra henne och boken. God kritik för ”Ett gott liv” var sparsam skulle jag påstå men Heberlein konstaterade att detta inte berodde på bokens form – hennes författande – utan att recensenterna vänt sig emot henne för att hon velat lyfta en debatt om just medias ansvar. Ja, jag vet fortfarande inte riktigt vad det betyder, det finns ingen stringens alls i ansatsen.

För musikens skull - en betraktelse över musikrecensentens roll

Debatt

Skrivet av Peter Sjöblom

nov042011

Det mänskliga örat enligt Henry GrayMusiken kom tidigt in i mitt liv och inte långt efter kom recensionen. Jag slukade dessa åsiktstexter hungrigt, oavsett om det var på Expressens nöjessidor, i Hifi & Musiks ibland lite egendomliga recensionsavdelning eller om det var i primitiva fanzines. När jag sedan under tonåren upptäckte den moderna rockjournalistikens urfader Lester Bangs texter öppnade sig en helt ny värld för mig. Plötsligt insåg jag vad grejen var: att skriva om musik som musiken låter. Jag hade funnit mitt kall.

Recensionen som fenomen är som bekant omtvistat. Somliga tycks mena att alla recensenter kategoriskt har fel oavsett vad de tycker, medan andra ser den lilla texten om en nyutkommen skiva som vägledning och konsumentupplysning. De flesta musikintresserade har hur som helst åsikter om den. Recensenterna recenseras ständigt, av läsarna, och av musikerna som fått sina verk bedömda i media.

Att läsa välskrivna artiklar och längre, initierade texter om musik är givetvis stimulerande, men det är i recensionen som den verkliga passionen får komma till tals. Det pratas om bra och dåliga recensioner i betydelsen positiv eller negativ kritik, men den enda verkligt dåliga recensionen som existerar är den som är skriven utan passion. Man måste låta musiken komma åt en, ställa sig till dess förfogande, bli musiken. Man måste låta lyssnandet vara en kärleksakt mellan en själv och det ljudande. Först då kan man säga något om musiken. Recensionen är den omedelbara kommunikationen mellan skiva och åhörare. En bra recension är ett samtal mellan musiken och skribenten, ett givande och tagande och långt ifrån en sådan envägskommunikation det kan tyckas. Vill man spetsa till det och kanske till och med tordas bli lite förmäten kan man säga att den som recenserar en skiva inifrån musiken är med och skapar musiken. Precis som vilken lyssnare som helst som ger sig hän. För i grund och botten är den som skriver om skivor en vanlig lyssnare, med den skillnaden att hon eller han månne hör fler skivor på en månad än vad den genomsnittlige musikkonsumenten gör. Med allt vad det innebär.

Vetenskaplig polemik – Sanning eller sanningslik?

Debatt

Skrivet av Linda Bönström

okt312011

En hegemoni över historieberättandet?Journalisten och författaren Elisabeth Åsbrink kom ut med sin nya bok ”Och i Wienerwald står träden kvar” (Natur & Kulturs förlag 2011) som handlar om en ung judisk pojke, ett flyktingbarn som 1939 kom till Sverige. Ingrid Lomfors, historiker och tillika författare uttryckte oro för att forskningsresultat kan komma att få stå tillbaka till förmån för romaner. Sedan var fighten on, a la Americana.

Jag fångades av den här tvisten lite mer av slump än aktivt deltagande i litteraturdebatten för att vara ärlig. Åsbrink skrev ett inlägg i DN med rubriken ”Provocerande introvert på universiteten”, om hur kunskap tycks stanna innanför skolan, något jag alltid funnit mycket bekymmersamt. Och sant. Men när jag började sjunka djupare ner i den här specifika diskussionen kunde jag inte annat än fundera på om dessa ypperligt meriterade och respekterade yrkesmänniskorna egentligen förstår varandra men vill föra samtalet åt olika håll. Den drivande frågeställningen för mig blev logiskt nog huruvida man kan presentera vetenskaplig forskning i romanform?

Konstföreningarna på arbetsplatserna utarmas

Debatt

Skrivet av Ann-Christin Nykvist,Kalli Klement

okt092011

Varför vårdar företagen inte bättre de kreativa miljöerna som redan finns på arbetsplatserna?Sverige är det land i världen som har flest konstföreningar på arbetsplatser, drygt 500 stycken. Det är en unik och en fantastisk resurs som många företag glömmer bort att vårda och ta hand om.  Kreativitet och innovation är annars något som ofta lyfts fram som lösningen på framtidens utmaningar och hårdnande konkurrens. Många gånger har man fått höra om Apples förra VD Steve Jobs kurs i kalligrafi som ett exempel på hur kombinationen av teknik och humaniora kan leda till nya koncept och framgångar. Framgångsrika företag som Google skriker efter toppförmågor och gör allt för att locka nya medarbetare med förmånsprogram, spännande företagskultur och kreativa miljöer. 

I Sverige finns det redan en lång tradition och ett fungerande system med kreativa miljöer genom alla konst- och kulturföreningar på arbetsplatserna. När Sveriges Konstföreningar arrangerar Konstföreningarnas Dag den 9 oktober på Moderna Museet i Stockholm vill vi lyfta fram alla dessa bortglömda kreativa mötesplatser. En konstförening handlar inte bara om ett årligt konstlotteri, utan det är en mötesplats där människor från olika avdelningar, positioner och bakgrunder kan utbyta idéer utanför företagets vanliga hierarkier och där den sociala gemenskapen kan stärkas.