Umeå som kulturhuvudstad?

nov102006

Skrivet av Johan Hammarström

Debatt

Umeå som kulturhuvudstad?

Vad skapar kultur och vad gör en stad kulturellt extravagant? Umeå arbetar för att bli Europas kulturhuvudstad 2014 och projektgruppen hade i tisdags sitt första offentliga möte. Tidningen Kulturens Johan Hammarström var på plats och förundrades över all denna ungdomlighet...

Vad är det då som politikerna anser ska framhävas i Umeås kulturliv inför denna kampanj? Jo, fyra synnerligen politiskt korrekta dimensioner: ungdomlighet, modernitet, det nordliga rummet och mångkultur. Även om politisk korrekthet många gånger kan vara förnuftigt, så är det likväl urbota tråkigt och knappast intressant ur ett livfullt kulturellt perspektiv.

I Umeå talas det intill vidskepelse om "ungdoms- och barnkultur" och allt från spädbarnsteater till Midgårdsskolan rullas fram som exempel på storheter. Men ärligt talat, spädbarn roar sig bra utan gycklande skattefinansierade skådespelare och eleverna på Midgårdsskolan är kulturarbetare in spe - var framhålls den "vuxna", utbildade, försörjningskapabla och ambitiösa kulturen?

Det som är särskilt lustigt på sådana här tillställningar, där politiker och tjänstemän kliver ned i staden för att framlyfta kultur, är att de träffar så fullkomligt fel i alla sina pretentioner: de lyfter fram det ungdomliga, det moderna och sätter Teatermagasinet som ansikte för Umeås kulturliv - men när de bjuder in till offentligt möte så är genomsnittsåldern 50+. "Ungdomarna" är uppenbarligen ointresserade. Så, vad gör de för fel?

Ungdomar av idag har per se inget intresse för "ungdomskultur" och vill inte bli ihopknådade i en sådan deg - i alla fall inte om de har kvar något av sin kritiska ådra efter att ha blivit jästa i det kulturklimat som spädbarnsteatrar alstrar.

Ett problem i all denna ungdomshysteri är den kompletta avsaknaden av historia. Ett av de explicita kriterierna för Kulturhuvudstaden är att stadens historia framhålls och belyses. Ingenstans görs detta i Umeås fall - har vi ingen historia? Det är som om ledningen av detta projekt tror att "ungdomarna" skulle skrämmas bort ifall man framhöll stadens och bygdens historia, allt från Sara Lidman till timmerflottningen. Men icke - vad "ungdomarna" skräms bort av är 30-60-talisternas erbarmliga tal om "ungdomlighet".

En eloge ska dock projektledare Fredrik Lindegren ha i sin presentation av satsningen: att inrikta sig på kulturkonsumenternas definition av kultur snarare än kulturarbetarnas (även om det ofta går hand i hand) - den goda kulturen har sina konsumenter. Men för att talet om att nå ut med kulturbudskapet till umeborna ska slå väl ut så måste de börja med att vända sig till de som faktiskt utövar den, presenterar den, representerar den.

Jag talar då inte om kolosserna NorrlandsOperan, Folkets hus etc, som i sig är monument för kulturen som social ingenjörskonst i motsats till en konsument- och personinriktad. Jag talar om kultur som sann initiativrikedom och ambitiöst engagemang.

När tänker politikerna och tjänstemännen i projektet vända sig till oss kulturutövare som faktiskt har en konkret erfarenhet om att verka med kultur i Umeå, utanför de allmänna farvägarna?
Symptomatiskt för projektledningens arbete fram till nu har varit att knappast några av de som stångar pannan blodig i ett dagligt kulturellt arbete har hört av dem, än mindre har klart för sig vad denna projektgrupp kan åstadkomma, annat än att få oss att skämmas över den dråpliga och helt fantasilösa framtoningen av Umeå, som staden framstår i deras presentationer.

Om Umeå ska ha någon som helst chans att bli Europas kulturhuvudstad år 2014 behöver projektgruppen ärligt talat bli mer ambitiös och allvarlig, den behöver kräva bättre förutsättningar för ambitiös kultur - och det är en demokratiseringsprocess, inte en önskan om skattepengar. Kultur som social ingenjörskonst i all ära, men hur lyfter man alla gräsrotsprojekt som snarare försöker att spräcka den sociala asfalten?

Johan Hammarström

Vidare läsning
http://www.umea2014.se