Människor kring en bro

sep082012

Skrivet av Eva-Karin Josefson

Debatt

Västerbron. Foto Holger Ellgaard, Wikipedia. Den senaste tiden har Västerbron omnämnts upprepade gånger i massmedia. Orsaken är att människor valt den vackraste utsiktsposten över Stockholm till sista anhalt i sina liv. Redan då bron byggdes väckte den stor uppmärksamhet. En som inte bara bevittnade uppförandet av bron utan också dokumenterade det var Josef Kjellgren, en av våra mindre kända proletärförfattare. Romanen publicerades med titeln Människor kring en bro 1935, samma år som brobygget fullbordades.

Kollektivromanen baserar sig på två autentiska händelser: nedläggningen av Bergsunds varv och uppförandet av bron. Men Människor kring en bro är betydligt mer än ett intressant tidsdokument. Den ställer en rad grundläggande frågor som som rör arbetslivet. I ”frusen likgiltighet” har man från ansvarigt håll exempelvis inte befattat sig med följande frågor: Hur ska en människa på ett konstruktivt sätt kompensera den fysiskt eller psykiskt nedbrytande kraft som är förknippad med vissa arbeten? Hur fungerar man i arbetslivet om man ställs inför uppgifter som inte motsvarar ens yrkeskompetens? Kan en människa uthärda arbetslöshet utan att förlora sin självkänsla?

Själva brobygget har – trots den realistiska förankringen – en viktig symbolfunktion. Romanen förmedlar en vision av ett omvälvande skede i samhällssutvecklingen, och författaren formulerar explicit eller implicit en rad krav som en anställd i hans ögon har rätt att ställa på sitt arbete. Han visar exempelvis hur ett högt uppdrivet tempo berövar en människa arbetsglädjen:

”Människornas fotsteg liknade ljudet av ett urverk: de måste gå i takt med världens alla klockor. Och verkstäderna och varvens hundratals maskiner mätte i larmande brådska ut tidens flykt – det var den rytmen det gällde mer än något annat”.

För att kompensera de påfrestningar de utsätts för utvecklar brobyggarna sin kreativitet på fritiden och finner glädje i gemenskapen med andra människor. Men som speciellt väsentlig framstår möjligheten att få känna yrkestolthet. Det är känslan att deras yrkesskicklighet tas i anspråk som får arbetarna att stå ut med det krävande arbetet. När de vid ett tillfälle närmar sig bron i båt, glömmer de sina vedermödor då de med sakkunskap granskar de resta spannen. Nöjda med resultatet har de förnimmelsen av att fara in i en äreport som de själva är i färd med att konstruera. Kjellgren återkommer vid flera tillfällen i sin roman till vikten av att få känna att den kompetens man förvärvat verkligen tas i anspråk i arbetslivet.

Kjellgren utsätter också också samhällets försök att komma tillrätta med arbetslösheten för en svidande kritik. (Statens Arbetslöshetskommission hade bildats 1914. När AK-arbetena erbjöds för att råda bot på arbetslösheten uppgick lönen till 75 % av det minst kvalificerade grovarbetet på orten. Ofta bestod arbetet i att bygga ut vägnätet). AKs attityd till de arbetslösa framstår som rena förolämpningen och är helt destruktiv för en människas självkänsla:

”AK är den stora trollerilådan: där finns användning för alla när den stunden kommer. Musikanter och murare, kontorister och gravörer, fönsterputsare och bodbetjänter, yrket gör alldeles detsamma. När den rätta dagen är inne kan alla kärra sten och hjälpa till med att bygga ett stycke gropig väg från samhälle till samhälle. Arbetet är lika, människorna är lika, alla har två händer, två fötter och bara en överläpp. Det som kallas för kunskap och skicklighet är överflödigt här, den tingest som kallas hjärna kan gott kastas bort – duger kanske till ett stycke fyllning nere i grusgropen?”

Med en speciell emfas behandlar Kjellgren de arbetslösa ungdomarna situation. Det som starkt förvärrar den är att de aldrig fått möjlighet att känna den tillfredsställelse som ett väl utfört arbete skänker. De har aldrig fått erfara ” med vilken ärlig njutning man kunde betrakta den fulländade prestationen.” De utestängs från samhället innan de ens hunnit bli varse vad det innebär att fungera i det.

Kjellgren vet vad han talar om. Några år innan romanen publicerades hade han grundligt studerat förhållandena på ungkarlshotell och redovisat sina intryck av arbetslösheten i reportage som han ställt samman för publikation i en volym. Den refuserades. Med sin roman kunde han förmedla sitt angelägna budskap. I Människor kring en bro framstår arbetslösheten som en livsfarlig utstötningsmekanism, som blir speciellt förödande för unga människor, eftersom den på ett genomgripande sätt deformerar deras syn på sig själva och på samhället. Den arbetslöse grips i Kjellgrens roman av självförakt och föraktas av sin omgivning – de destruktiva tendenser som arbetslösheten framkallar är i Kjellgrens ögon en normal reaktion på en outhärdlig livssituation. I ett av bokens kapitel skildras en skara unga som tillbringar dagen på arbetsförmedlingen i väntan på ett arbete som de vet aldrig kommer att erbjudas dem. Det enda de begär är en chans att stå på egna ben och medan de väntar på denna chans är de intensivt medvetna om att de befinner sig ”utanför vanliga människors krets,” att de utgör ett ”hemligt brödraskap.” Deras största ansträngning består i att ” slå ihjäl tiden och strö ut de grå och oanvända timmarna som värdelös aska bakom sig.” De känner sig märkligt sammanhangslösa, utan stöd från någon politisk eller facklig organisation. Därför har de också blivit ”immuna” mot allting: ”Vad kunde de på allvar och ställa upp som heligt, när hela deras hittillsvarande liv varit en grå öken som förgiftats av tidens svarta likgiltighet?” De känner sig födda att dö,” utrotningshotade som skadeinsekter.” Och inte oväntat visar Kjellgren att arbetslöshet är den bästa grogrunden för alkoholmissbruk och kriminalitet.

Den glädje som brobyggarna känt i sitt arbete förvandlas sedan det avslutats. Bron invigs visserligen under ”hjärtliga tacksägelser” från stadens och statens styresmän, som var ”representanter för en hel del, utom möjligen sin ungdoms ideal.” Arbetarna känner sig ”rådvilla och sysslolösa” och tillfredsställelsen med det utförda arbetet vill inte infinna sig. ”Den bro vi byggt har växt oss själva över huvudet,” konstaterar de. Reflektionerna visar sig vara välgrundade. I och med att brobygget är avslutat slås deras tillvaro i spillror. Varvet läggs ner och de baracker som varit deras bostäder rivs för att lämna plats åt moderna hyreshus. Arbetarna stöts ut från det samhälle som de själva har varit med om att bygga upp: arbetets glädje har förvandats till arbetarens ångest.

Kjellgren utsätter flera instanser för hård kritik. Inte bara statens representanter utan fackföreningarna vägrar ta sitt ansvar. Fackliga krav har reducerats till lönekrav och övriga frågor har lämnats därhän. ”Har vi någonsin på allvar eftersträvat något annat, något nytt, något förut okänt, en andlig aktivitet som kunnat göra livet friskare och rikare?” frågar en socialistisk agitator upprört. Det är med ett uppenbart förakt som han kommenterar fackföreningens roll i kristider. Martin Koch, en tidig proletärförfattare, publicerade för nästan exakt 100 år sedan Arbetare. En historia om hat, också den en kollektivroman, inspirerades av en samhällskris, i detta fall storstrejken 1909. En jämförelse mellan de båda romanerna visar att attityden till arbetarrörelsens representanter var betydligt mer förtröstansfull i den tidiga romanen. Dess representant framstår där som ett ankare, som lyckas hindra en ung arbetslös man från att i sitt desperata tillstånd tillgripa destruktiva metoder.

Vid ett seminarium kring svenska arbetslivsskildringar, arrangerat av Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek 1984, kommenterade förre ecklesiastikministernoch socialdemokraten och Ragnar Edenman skönlitteraturens betydelse vid uppbyggnaden av folkhemmet. Ett rättesnöre var att aldrig fatta ett politiskt beslut utan att först ha tagit del av en litterär skildring av den företeelse som krävde åtgärder. Så kom Ivar Lo Johansons gestaltningar av statarnas tillvaro kraftigt att bidra till att avskaffa en oacceptabel inrättning.

För många som är verksamma i arbetslivet i våra dagar är säkert de frågeställningar som Kjellgren fokuserar skrämmande aktuella. Hur många anställda inom sjukvården kan exempelvis känna tillfredsställelse i sitt arbete, när nedragningarna tvingar dem att ta hand om orimligt många patienter? Hur många lärare går till sitt arbete med glädje, när eleven har förvandlats till en kund som kan bli stött i kanten om dataspel och mobiltelefon inte accepteras under lektionerna? Och hur många arbetslösa ska kunna känna trygghet i det svenska samhället om de i åtgärder som FAS 3 enbart förvaras utan möjlighet att få utöva ett värdigt arbete? Som påpekades i Dagens Arena den 19 juni i år framstår åtgärder som sorterar under denna beteckning som ett stort och lavinartat svek, som i synnerhet drabbar unga människor. Och trots att riksdagen för över ett år sedan krävde dess avskaffande ökar nyinskrivningarna.

I många länder har ungdomsarbetslösheten i decennier upplevts som en tickande bomb. En av socialisten Lionel Jospins lyckade arbetsmarknadspolitiska insatser var att för tretton år sedan upprätta kontrakt för arbetslösa mellan 16 och 25 år. Hans initiativ har nu aktualiserats på nytt, dels genom intervjuer i Le Monde (29 augusti) med personer som omfattades av programmet och som sedan lyckats väl i livet, dels genom att åtgärderna får tjäna som inspirationskälla för dem som nu planeras av François Hollande och arbetsmarknadsminister Michel Sapin. Efter att en mycket alarmerande statistik över ungdomsarbetslösheten publicerats för ett par dagar sedan tidigarelades en redan extrainsatt session i parlamentet med fjorton dagar. Vilka möjligheter har man i Sverige att påskynda nödvändiga och utvecklande åtgärder för unga som är på väg att resignera?

Eva-Karin Josefson