Landskapet som gemenskap

aug252012

Skrivet av Erland Lagerroth

Debatt

Landskap nummer 1År 1958 disputerade jag i Stockholm på en avhandling kallad Landskap och natur i Gösta Berlings saga och Nils Holgersson. Jag minns att fakultetsopponenten Erik Hjalmar Linder inledningsvis talade om att avhandlingens (största?) förtjänst var upptäckten av ämnet. Tydligtvis minns jag detta, därför att för mig tedde sig saken helt annorlunda. För mig var det just landskap och natur, som var det första. Varje sommar från det jag var tio år till det jag var 18 (1935-43) cyklade jag genom Sverige, två gånger från Skåne till Jämtlandsfjällen. Sveriges geografi låg mig varmt om hjärtat, och jag blev ganska så hemma på vägarna i Götaland, Svealand och södra Norrland. Förstår nu efteråt att jag kanske var lite ovanlig i detta stycke.

Och ändå var också Selma Lagerlöf med från första början. För jag läste Nils Holgersson före och eftervarje cykeltur och upptäckte, att det först var detta som gav det rätta utbytet av färden. Det gav de olika landskapen särprägel, innehåll och intresse, spände förväntningarna och gav glans åt minnena. Som följd därav skrev jag i Lund en trebetygsuppsats om ”Landskapsskildringen i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” (tryckt i Ord och Bild 5/1949).

Från Nils Holgersson leddetrådarna tillbaka till Gösta Berlings saga, och där var det inte längre skildringen av landskapet, som stod i förgrunden, utan i stället landskapets roll i den episka världen. Jag kunde kartlägga ett intrikat nätverk av både episka och lyriska relationer mellan människa och natur, händelser och landskap. Därtill kom inte mindre än fyra olika uppfattningar inne i romanen av landskapets roll i vad som där kallas ”den stora stormen” över Lövsjö härad, kulminerande i författarinnans egna tankar på att ”Livets ande bor ännu i de döda tingen” (inledningen till kapitlet Torkan).

Det var alltså ett tacksamt ämne jag hade funnit.Och ändå har jag nu, mer än femtio år efteråt, förstått att jag inte helt förstått det. Och det beror på tankar som fötts under läsning av böcker som Stephan Hardings Animate Earth och David Abrams, The Spell of the Sensous.

Felet är att jag laborerade med människa och natur, landskap och händelser, som sidoställda momenti en episk värld – av samma vikt och betydelse. Ja, var det något moment som var viktigare, så var det det mänskliga; naturen var visserligen också aktör i skeendet men i huvudsak ”bara” skådeplats och resonansbotten för människorna och deras bestyr.

Men det är inte att göra rättvisa åt vad Selma Lagerlöf skapade. På ett sätt, som möjligen är enastående, skapade hon en helhet, där människa och natur ingår så att säga på lika villkor, inom samma ram. Det kan tyckas svårt att finna ord för denna helhet, men så är det inte: vi har både rum, värld, bygd – och landskap. För ett landskap inkluderar ju männi-skorna som lever där, de ingår i landskapet liksom allt annat inom samma område. Det är landskapet, som är det överordnade elementet, landskapet som livsrum för både människa och natur. Människorna lever i och rör sig ständigt i landskapet. I Gösta Berlings saga är det fråga om ett nästan slutet ”rum”, där människa och natur lever i total gemenskap: Lövsjö härad..

Landskap nummer 2Selma Lagerlöf skapade ett sådant livsrum, som kanske är enastående i svensk litteratur,

ja i världslitteraturen. Under arbetet med avhandlingen läste jag runt för att hitta något liknande och stannade inför Gottfried Keller, Theodor Storm och framför allt Thomas Hardy, vars mest berömda roman Tess of the d’Urbervilles utkom samma år som Gösta Berlings saga, 1891. Men Hardys ”Novels of Character and Environment” lägger mer an på enskilda individer, medan Selma Lagerlöf ställer på benen en hel bygd, samtidigt som en lång rad individer i hög grad får komma till tals. Gösta Berlings saga skulle ha kunnat bli en kollektivroman, menen av dess stora förtjänster är att den inte blev det.

En förklaring till detta under är att Selma Lagerlöf som ung levde kvar så pass länge på Mårbacka och att hon till sitt förfogande, så att säga, hade ett landskap med så naturliga gränser, stora skönhetsvärden och dramatiska motsättningar: Fryksdalen. Men viktigast av allt är de olika tankarna om naturens roll i det stora spelet, och då framför allt tanken på att ”Livets ande bor ännu i döda tingen”.

Som alla sådana tankar i litteraturen och filosofin – och de är många – lider den av att alla sådana ord är myntade på människan och det biologiska livet. Men människan är inte alltings mått, och biologin är inte identisk med världen. Vi har inga ord för det ”levande” hos landskap och vår planet, men det torde i dag i alla fall stå klart för många, att det i intetdera fallet är fråga om enbart döda anhopningar av sten. Och Selma Lagerlöf, med sitt geni, har kunnat förstå och gestalta detta till fulländning i Gösta Berlings saga.

”Den moderna vetenskapen” från Galilei över Descartes och Newton till våra dagar har nått sina framgångar genom att satsa på analys och reduktion och därmed skapa en deterministisk världsbild. Och därtill en bild av människan och världen som totalt främmande för varandra. Selma Lagerlöf har visat att detta är felaktigt. Vi lever i en värld, som är som vi, bara vi inte genom ett ensidigt betraktelsesätt eller ett våldförande av denna värld genom våra uppfinningar gör den till något annat än vad den är i sig själv. 

Erland Lagerroth

 Illustrationerna av Georg Pauli till upplaga av Gösta Berlings saga 1916