Peace & Love 2012 Lyxen att kunna stänga av – ”Tekniken som frigörare, tekniken som hot”

jul122012

Skrivet av Linda Bönström

Debatt

PaneldebattAtt den digitala tekniken förändrat vår syn på kommunikation förstår alla idag, vi lever i en storm av åsikter som drar runt på sociala medier som Facebook, Twitter, Bambuser – you name it. Internet blev ingen fluga, det blev en livsstil. Men förstår vi vårt nya förhållande till varandra och omvärlden, påverkar det vilka vi är och vilka vi framställer oss att vara? Vad innebär framtiden för uppkopplingen?

Anna Troberg, kanske mest känd som partiledare för Piratpartiet, menar att framtiden inte nödvändigtvis kommer att likna Mad Max filmerna men att det kan komma att finnas mer kontroll och inskränkningar i den personliga integriteten exempelvis genom FRA-lagen. Marknaden för nya medium kan vara mättad men idag behöver man kunskap, och man ger sig ut för att få den menar hon. Jag kommer att tänka på Eddie Izzard där han i föreställningen ”Stripped” talar euforiskt om Wikipedia; before, if you didn’t know, that was it, you’d just give up. Han fortsätter med att beskriva hur han hoppar från den ena länken till den andra, uttråkad och i jakt efter något nytt, - de flesta av oss gör precis likadant. Vi har en fantastisk närhet till information men precis som Izzard kan man fundera på vad just den kunskapen är, formas den av slump, finns det täckning för det vi bygger upp som fakta? Är det egentligen väsentligt?

Mångsysslaren Alexander Bard kallar sig nu mera också för internetsociolog och frågan om framtiden kommer att vara bättre eller sämre menar han bara vara banal och dum; det är idiotiskt eftersom det beror på vem man är. Tidigare har olika sociologiska mätningar utgått ifrån variabler så som ekonomisk status eller klass medan framtiden kommer att innebära att man istället följer och värderar interaktioner. Det kommer i sig betyda att vi exempelvis redan nu kan förutse en ny underklass, nämligen män i trettio-fyrtioårs- åldern som inte hänger med. Jag vrider lite på mig, får inte ihop det riktigt eftersom så gott som alla män jag känner från min generation i stort sett växt upp inne i en dator och framtidens teknologiska samhälle hotar väl i demokratisk mening de medborgare som inte har tillgång, inte har råd, med vare sig dator eller Internet. Bottenskiktet är antagligen reserverat för dem som inte klarar både och; den virtuella världen och den utanför. Troberg menar att de som inte vill vara uppkopplade hela tiden kommer att bli de som är utanför. ”Internet är en stor jävla hynda” brister Bard ut, ”Nu har vi släppt ut den och måste lära oss att kontrollera den”.

Författaren och kulturjournalisten Andreas Ekström skjuter in att ett stort problem är grupper som inte fått erfarenhet av tekniken genom sin arbetsplats på grund av att de kanske är lite äldre. Folkskolan var en fantastisk idé, svarar Bard, han menar att genom den lärde sig alla grunderna, alla lärde sig att läsa och skriva. Det är viktigt att man gör samma satsning nu och fokuserar på att lära barn kommunikation eftersom det påverkar vilken makt och vilka möjligheter de kommer att ha längre fram i livet. ”Även om Internet inte är perfekt så är det bättre än tidigare” säger Anna Troberg och att det trots allt är lättare att ta sig ut än förr.

Om man går tillbaka till sociala medier som en form av makt framhåller Ekström att det trots allt handlar om ”en välfärd genom produktion”, att leva på mediaflödet är något som mycket få kan göra. Om man börjar mäta värde genom FB och Twitter kontakter är det hemskt och leder inte till något, säger Ekström och kallar det en ”pajas algoritm”. ”Idag är adressboken det viktigaste man har” konstaterar Bard, ”vem känner du, vem kan jag få tag i”. Det finns ett stort problem i att också värdera kvalitén i dessa förhållanden man har genom sociala medier. Det uppstår ett slags tvång att orka delta. Man kanske egentligen vill skita i allt som FB, men inga människor kan riktigt ge fan i det, menar Ekström.

Alexander Bard berättar att det vanligaste han gör idag inom sitt arbete med företag är att hjälpa dem med ”kommunikationsstress”. Ett rätt löjligt ord men inte desto mindre något som jag tror väldigt många lider av. Det kan inte bara vara min mail som svämmar över eller bara jag som har en telefon som piper dygnet runt. Anna Troberg förklarar att detta blivit ett mycket vanligt problem; ”Företag saknar ofta en policy för när man inte ska bli nådd”. Jag funderar på om den nya tekniken egentligen mest gjort att vi alla står i ett ständigt läge av stand-by. Även om vi inte säger det högt känns det lite obehagligt när man inte har täckning eller slut på sitt batteri; vi minns inte hur vi klarade oss tidigare. ”Framtiden blir alltmer virtuell” säger Andreas Ekström och berättar om hur han häromdagen nästan blev överkörd av en cyklist som textade på sin telefon samtidigt. Troberg menar att ju bättre välfärden blir desto mer kommer vi att söka välstånd bortom materiella behov; ”Snart kommer lyxen vara att kunna stänga av”. 

Så vad händer då om vi en dag vaknar och Facebook är borta och alla Twitterkonton stängda? Mitt huvud uppfattar egentligen frågan som om att skulle vi vara fria eller stå totalt handfallna? Alla tre debattörer är överrens om att det inte går att betona nog att man måste spara allt man lägger ut på nätet även på en egen hårddisk, det är en reell möjlighet och därför måste digitaliseringen ändå förvars någon annanstans. Andreas Ekström säger att det är relevant att se till att vi är mycket misstänksamma mot FRA men samtidigt mest naiva inför Facebook och Google där vi inte har några rättigheter alls; ”Det är precis samma personer som tänker så här”. Troberg försöker sig på att påpeka hur FRA är en statlig inblandning medan man inte behöver använda Google om man inte vill. Ekström skrattar och svarar att när närmare nittio procent av världsmarknaden är Google så går det inte.

”Vem kan hitta en annan sökmotor än Google utan att söka efter den på Google?”

Linda Bönström, text och bild